Huvudlöst

Jag tycker att man ska vara extremt försiktig med att kritisera andras föräldraskap och de val de gör. 

Det tycker jag.

Men... Det hindrar ju inte att man kan tänka kritiska tankar tyst för sig själv i sitt eget huvud...

I mitt eget huvud har det tidigare figurerat lätt föraktfulla tankar mot sådana där babyhjälmar av nånsorts skumgummi som man kan sätt på sitt lilla gullebarn så att det lilla gullebarnet ska slippa få ett blåmärke om hen råkar stöta sitt huvud någonstans.

Ända tills Viggo började resa sig upp. Han har ju noll balanssinne, noll självbevarelsedrift, inget i huvet, helt enkelt. Han kan inte stå, han kan inte ens sitta, men där står han glatt på knän eller rakaben och svajar, tills han med ett brak ramlar in i en hylla, eller smäller huvudet i golvet med ett öronbedövande pang, och sen ligger där och ser riktigt riktigt sårad ut.

Kia började med olika konster mycket senare än vad Viggo åtminstone hittills gjort, men hon började liksom i rätt ända och tog sig systematiskt igenom utvecklingsstadierna, och lärde sig liksom hur man tryggt och säkert tar sig ur situationer innan hon började försätta sig i dem. Viggo kastar sig huvudstupa (bokstavligen) in i allt på en gång. Sätter sig upp men kan inte sitta, ställer sig upp men kan inte stå.

Så, plötsligt förstår jag varför man investerar i en skumgummihjälm, och mycket snart kanske Viggo också har en.

Ödmjukast ber jag om ursäkt för de föraktfulla blickar jag i yttersta hemlighet kastat på er skumgummihjälmsanvändare. Hoppfullt önskar jag att livets lärdomar ska bryta ner fler av de hemliga fördomarna tills ingen finns kvar.