Det har inte blivit så mycket bloggat på ett tag, men det är väl lika så bra, för jag har varit så fruktansvärt arg precis hela tiden. Sådär riktigt kokande förbannad. Gått omkring med hårt sammanbitna tänder och kastat mordiska blickar omkring mig och känt hur huden riktigt knottrat sig av ilska. Precis hela tiden. Vill kasta saker. Vill skrika fula svordomar. Vill söndra!
Vad jag varit arg på? Allt! Precis allt! Regeringen. Mina barn. Saker som ramlar. Dethär evinnerliga jävla solskenet. Listan blir oändlig. Arg från stunden jag slår upp ögonen på morgonen tills jag går och lägger mig på kvällen. Ja, och under natten också.
Värst är ilskan mellan 15 och 17, då båda barnen är trötta men det ena inte vill sova och det andra inte borde få göra det. Då mängden barnskrik är högre än under hela resten av dagen sammanlagt. Då man borde veva ihop (eller värma i mikron...) något ätbart till middag medan båda barnen skriker ikapp. Det är i allmänhet just precis när jag håller på att gå helt upp i limningen som Joppe kliver in genom dörren. "Hur har ni haft det idag då?" frågar han, och antingen svarar jag "helt okej" och föraktar mig själv för att jag ljuger, eller så svarar jag "riktigt skit" och föraktar mig själv för det här ÄR ju trots allt bara ett fullständigt normalt familjeliv och inget att hetsa upp sig över. Kul för honom att komma hem till det varje dag, eller hur.
Så arg, så arg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar