Ledighetssvammel

Andra veckan av mammaledighet på gång och jag känner mig så fruktansvärt TRÖTT. Vad beror DET på? Vah? Vah? Vad begreppet foglossning innebär tror jag mig också nu ha fått förklarat för mig genom praktiska exempel. Speciellt allvarliga är de dock inte ännu, och de brukar gå om bara jag tar lite långsammare steg de första hundra metrarna som jag ska någonstans. Ett mer irriterande problem är att jag senast efter 200 meter behöver kissa. Helt oberoende av hur många gånger jag besökte wc:n innan jag gick hemifrån. Järntabletterna ger mig hård mage, och simdräkten knakar i fogarna då jag försöker dra på den.

Men det var ungefär det. I övrigt gillar jag fortfarande att vara gravid och försöker spara så mycket som möjligt av den här känslan på burk. 

Knappa fem veckor är det kvar till BF. Det vet jag eftersom jag var på läkarbesök igår och fick detta inskrivet i mitt rådgivningskort. Barnet ligger med huvudet nedåt, och jag fick en ultra-koll på det också. Inte för att den sade mig så mycket, men där någonstans fanns ett litet hjärta som slog.

Mitt mamma-tålamod har minskat lite i och med att jag inte mera har ett jobb som dagligen prövar andra delar av tålamodet. Jag har självklart lite dåligt samvete för det, för man tycker ju att man under sin MAMMAledighet borde ha just utryckligen lite mera MAMMAtålamod än vanligt.

Meeen jag kan nog också konstatera att fyraåringar är helt underbara och att jag älskar den där lilla krabaten.

Det där med att vara ledig ger en annars också ett litet snedvridet förhållande till hur mycket tid man har. Det är länge sedan jag hade ett helt fullspäckat schema, men jag minns de där dagarna då man i allmänhet var fullbokad från tidig morgon till kl.22 på kvällen. Om man då någon gång råkade ha två timmar ledigt, så då hade man en två timmars lucka som man kunde fylla med något. De dagar jag nu har något två-timmars program inbokat under en dag så är liksom hela dagen fullbokad, och helst dagen innan och efter också, för man måste ju förbereda sig och återhämta sig ordentligt.

Jag har länge fnyst åt både min egen och andras påståenden om att det att man har mycket tid skulle göra att man har mycket tid att sätta ned på att få saker gjorda, eller det att man prioriterar bort något tidskrävande ur sitt liv skulle leda till att man har mer tid för något annat.

Ja, alltså, människor med självdisciplin kanske får det att funkka, men jag hör ju nog inte till dem. 

Detta vet jag alltså, men förvånas ändå av hur snabbt jag som mammaledig trillar dit. 

Nog svamlat. Ha det bra!

Förberedelser

Vasavistelsen fortsatt med sköna och avslappnade dagar. Någon dag var vi och simmade, några gånger lämnade jag Kia med farföräldrar och hundar och drog själv ut på stan. Kia byggde kojor och lekte med lego. Varje morgon när vi båda började kisa mot gryningsljuset och sträckte på oss frågade hon "visst är det så att idag får man sova hur länge man vill" och varje morgon svarade jag att "Jo! Idag får vi sova hur länge vi vill!"

Buu-klubbstittarställning.

Igår kom vi hem från Vasa och idag började Förberedelserna. Snabb ytstädning för att så småningom, så länge orken och ivern håller i sig, kunna dyka in i alla knutar och skrymslen och städa dem.

Sen skrev jag en lista på saker vi behöver skaffa inom kort. Den blev tre punkter lång, och bara den första är "akut" (i bemärkelsen att det är ganska viktigt att den är fixad innan babyn föds, eller åtminstone då innan den ska hem...)

1. Babybilstol

2. Ny madrass till spjälsängen (fast jag gissar att barnet sover i låda i en-två månader hur som helst)

3. Större/utbyggd/en till hylla/förvaringsboxsystem till Kias rum. (Nå, det här är mest viktigt för att Kia börjar ha mycket saker, och med tanke på det behöver vi hyllan asap.)

Så mycket annat kommer jag inte på som behöver skaffas.

Behöver vi en ny vagn? Jag tror vi bestämde oss för att börja med Kias gamla och se hur länge vi klarar oss innan vi tappar nerverna. (Jag trodde den skulle vara en vagn som håller att användas av tre egna barn, sen lånas ut åt alla släktingar och vänner som behöver den, och sen till slut användas som reservvagn då barnbarnen kommer på besök, men redan efter ett barn har framhjulets styrfunktion allvarliga problem, "korgen" under vagnen har gått sönder, och mekanismen för att fälla upp/ned ryggstödet i/ur sitt/liggläge är sönder.)

Behöver vi fler tygblöjor? Jag tror det, men jag har inte hunnit gå igenom lagret ännu och vet inte riktigt vad där finns.

Så nu återstår för mig att fundera ut vad jag vill göra av denhär tiden, utöver att städa. Njuta tänker jag! De här veckorna slår jag ingen på käften för att den uppmanar mig att göra det.

Vi är i Vasa

Igår ägnade vi största delen av dagen åt att ta oss till Vasa. 

Det började med att jag gjorde misstaget att sätta på en tvättmaskin på längsta möjliga program. Jag insåg halvvägs in i det att det skulle vara klart samtidigt som vi egentligen redan borde stå på busshållplatsen och signalera åt den annalkande bussen att vi ville åka med. 

Vi lyckades hålla tvättmaskinens tidtabell precis, och gick ut genom dörren ungefär tio sekunder efter att jag hängt upp sista handduken. Men då hade vi ju redan missat bussen.

Det fortsatte med att jag insåg att en fördel med att åka utan Joppe var att han slapp bli sjudundrande irriterad på min oförmåga att packa. Istället för bara en rinkka att bära på ryggen lyckades jag med konststycket att utöver rinkkan stundvis släpa på fem olika små knyten, bland annat sparkbrädet som vi impulsmässigt bestämde oss för att ta med. Själv var jag mest irriterad på att jag också som vanligt lyckats med att packa så att den ergonomiska och smarta rinkkan som jag bar på ryggen vägde mindre än den totalt oergonomiska och besvärliga axelväska som försökte få plats med bredvid.

Jag hade inte bokat tågbiljetter. Först var resan för långt i framtiden för att jag skulle tycka att det var bråttom. Sen var biljetterna ändå redan så dyra att det inte hade så stor betydelse, och till slut, i det avgörande ögonblicket, hittade jag inte mina bankkoder. Så vi travade till biljettkassan på VR och köpte vad som visade sig vara den sista lediga platsen i hela tåget.

Vi hade det lite trångt och bökigt ibland, men med några avstickare till lekvagnen och restaurangvagnen klarade vi oss helt bra. (I Tammerfors klev nästan alla våra medpassagerare av och jag tänkte en stund att vi kanske skulle få lite mera rum, men lika många passagerare klev en kortkort stund senare på igen..). Lite bittert var att jag för en gångs skull hade lyckats ladda upp med massor bra tidsfördriv åt Kia, och en tidning åt mig själv, men pga att vi bokstavligen satt i famnen på varandra så uteslöts de flesta. Kia hade ju hur roligt som helst ändå, och jag insåg för n:te gången att tågtidsfördriven är viktigare för mitt tålamod än för hennes.

Till slut var vi hur som helst i Vasa med våra sex knyten.

Idag har varit en bra dag. Vi sov länge, bakade muffins efter morgonmålet, har såklart klappat en massa hundar och lekte en stund på gården. Kias favoritlek idag har varit att leka "enkku-kerho" vilket passar mig bra, för det enda som egentligen krävs av mig är att jag säger en massa saker på engelska och sen på svenska förklarar vad jag har sagt.

När vi klev ut genom dörren var det en pappa som glatt hälsade "HEI!" 

"Han tror att han känner mig" tänkte jag lite småbesvärat och svarade med ett helt vanligt Hej som skulle låta vänligt, men göra klart för honom att jag inte var vem-han-nu-sen-trodde-att-jag-var.

En pinsamt lång stund senare kände jag igen honom och insåg att han haft rätt och jag fel. Det var en gammal kollega och scoutkompis som mig ovetandes flyttat till Vasa och in i mina svärföräldrars husbolag under sommaren. Till mitt försvar skulle jag vilja säga att om man dyker upp på en gård i fel ända av landet och i helt fel sammanhang så får man finna sig i att inte bli igenkänd, men å andra sidan klarade han av att känna igen mig trots samma missgynnsamma omständigheter. Slutsats; pinsamt. Skärpning, Gunzi

På eftermiddagen tog vi en promenad längs Edvins stig, fick sällskap av fammo och faffa, hade muffinspicknick och beundrade alla mer och mindre fantasifulla skapelser. Jag var här för tio år sedan med Anna, och har ett antal gånger funderat på att ta en tur hit igen. Nu blev det äntligen av.

Dessutom har vi ännu idag hunnit träffa farbror Oskar, Heidi och deras hund.

Ganska fullspäckad dag alltså.. Nu är jag rätt så trött. (Jag dricker ju inte kaffe, men har idag hävt i mig tre koppar te, vilket är någon form av rekord det också..)

Mammaledig och förvirrad

Nu är jag mammaledig. Eller egentligen bara på semester än så länge, men jag tänkte inte sticka in nosen på jobbet igen och få lön för det på ett okänt antal månader.

Hela veckan har jag haft riktigt blandade känslor. Å ena sidan säkert åtta gånger i timmen känslan av lättnad över alla projekt och alla satsningar och alla nyheter som jag inte behöver bry mig om det minsta. Å andra sidan besvikelsen över att jag inte får vara med om dem. 

Ikväll har jag mest varit frustrerad och besviken. Jag har jobbat som en dåre den senaste månaden för att hinna kryssa alla punkter från todolistan, men så blev jag ändå inte färdig. Det är ju inte det att jag tvivlar på att min supervikarie eller mina huippu-kolleger kommer att klara av dem. Det är inte som att jag tror att firman nu lider av att jag inte är där och håller upp den. Det är bara det att jag VILLE slutföra de där grejerna. För min egen skull.

Jobbet är det stället där jag är bra. Det är stället med lämpligt stora utmaningar och framförallt möjligheten att veta när man har lyckats. Hemma är jag så mycket mer kritisk och vägrar ge mig själv mer än semi-ok betyg. Man kan liksom aldrig dra en suck av lättnad och konstatera att nu blev det klart. 

Så nu tänkte jag att jag skulle tanka självkänsla på jobbet i tillräckligt stor mängd för några månader framåt, men så blev jag ändå tvungen att gå hem utan att ha uppnått mina mål.

Det kändes som om allt slit var bortkastat. Jag var misslyckad och all självkänsla blev kvar i någon ostädad skrivbordslåda där den får ligga och tyna bort för sig själv. Utöver det är jag så förtvivlat trött efter alla sömnlösa nätter. Bortkastat, uselt, onödigt. 

MEN så bestämde jag mig för att jag ska skriva två todo-listor. En över saker jag ännu måste få gjorda innan jag kan sjunka in i moderskapsledighetsdimmorna, och en annan över saker jag ska ta itu med då jag återkommer på jobb om ett år eller så.

Båda listorna blev helt löjligt korta, och jag insåg att det jag nu surat över hela kvällen närmast handlar om grejer i stil med "hann inte torka damm av mapparna på översta hyllan".. (Nå, just DET fanns väl inte på min todolista, men på den nivån liksom)

Så nu känns det ganska bra, och jag ser fram emot en lång natts sömn, en lång tågresa, och ett långt höstlov i Vasa med Kia. Högst upp på DEN todolistan finns grejer som: klia hundarna bakom öronen, sova mycket, umgås med svärföräldrar (det kunde ju vara jobbigt såklart, men nu råkar jag ha väldigt hyfsade svärföräldrar).