Vår vecka i Vasa är över, och den var som vanligt alldeles fantastisk. Jag trivs bra i Vasa med svärsläktingar, hundar, den steniga skärgården och kanske mest det där att inte behöva vara hemma och sköta vardag. Varje gång hoppas jag innerligt att vi inte belastar joppes föräldrar för mycket, speciellt sådana här tillfällen då de har tre gäster redan från början, men så länge det underbara barnbarnet är med så hoppas jag att de ändå är glada över att vi kommer.
Den här gången var det kanske ändå ännu bättre än vanligt, för det var härligt att se hur Kia stortrivdes. Folket i Vasa, som inte träffar henne så ofta, konstaterade att hon förändrats mycket på ett år. Jag håller med, men tycker att mycket av den förändringen ramlade ner på en gång ungefär då vi klev av tåget förra torsdagen.
Plötsligt var hon modigare, nyfiknare och självständigare än någonsin tidigare. Samma barn som några dagar tidigare krävt att jag skulle stå och hålla henne i handen medan hon tillsammans med några andra barn tittade på några pyttesmå fiskar i ett ämbare umgicks nu med vem som helst, begav sig ut på egna äventyr och signalerade många gånger helt tydligt att hon önskade mig utom synhåll.
Det var härligt att se!
Vi avslutade med glasskalas för snart-fyra-åringen. Kia påstod (och påstår ännu) i sten att det var ett "låtsaskalas".
Nå, det må ha varit hur mycket låtsas som helst; hon tjöt av skratt 95% av tiden, och åtminstone jag hade också väldigt kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar