Jorvs förlossningsavdelning

Den här sista semesterveckans första tre somriga dagar (inte så varma kanske, men soliga och fina) har jag hängt avsevärt många fler timmar på Jorvs förlossningsavdelning än vad jag skulle ha önskat. (Bland annat för att jag inte hade någo önskemål om att hänga där överhuvudtaget före slutet av november.)

Nå, riktigt noggrannt sett så har jag inte hängt på själva avdelningen, utan i väntrummet, men nära nog, så att säga.

Det började på måndag förmiddag med att jag svor över mina byxor som spände runt magen och var obekväma och jävliga. Jag gick omkring och drog i dem och försökte liksom töja ut dem och övervägde att ta en sväng via Olars och hämta andra byxor. Vi gick till en cykelaffär för att köpa en riktig cykel åt Kia (mer om den en annan gång), och jag önskade mig riktigt mycket en bänk att slå mig ned på, för det var riktigt jobbigt att stå eller gå omkring. Några timmar förflöt och det blev bara obekvämare och jobbigare. Ont i magen och klar "mensvärk" i ryggen. Så småningom också ett växande illamående.

Till slut satt vi oss i bilen påväg "hem" till Moisö, och jag bara längtade efter att få krypa upp i sängen och ligga där och kvida i några timmar och hoppades att det skulle hjälpa. Jag slöt ögonen en stund och tänkte att jag skulle försöka sova bort bilresan. Jag öppnade ögonen igen och märkte att synfältet var suddigt i kanterna. Jag försökte fokusera blicken, blinkade några gånger, men det blev bara värre. Till slut var det enda jag såg ett ljusgrönt sudd, och samtidigt blev obehaget i magen och ryggen värre och värre och jag kände hur jag kallsvettades över hela ryggen och nacken.

"Anfallet" varade kanske två minuter, och under den tiden ändrade Joppe tvärt riktning med sikte på Jorv istället för Moisö. Lyckligtvis började jag ju då snabbt må bättre, men rätt så obehagligt ännu, och jag var riktigt skakad över upplevelsen.

Eftersom jag har kommit förbi vecka 22, och eftersom jag var övertygad om att problemet var graviditetsrelaterat så var det förlossningsavdelningen som vi sökte oss till.

Ultra och fyra olika prover visade nu sen till slut att det inte var något fel på fostret, men att jag hade aningen förhöjda infektionsvärden. Någon klar diagnos fick jag aldrig, men sjuksköterskans rätt starka gissning var att jag helt enkelt haft en liten njursten som gett upphov till anfallet. 

Igår och idag har jag sen varit på koll igen för att kolla att infektionsvärdena betedde sig som de ska och gick tillbaka till normalnivå. Vilket de har gjort. Så allt är frid och fröjd. Jätteskönt att det inte var något allvarligt. Och nu hoppas jag på riktigt att jag inte behöver se förlossningsavdelningen(s väntrum) igen förrän slutet av november.