Jorvs förlossningsavdelning

Den här sista semesterveckans första tre somriga dagar (inte så varma kanske, men soliga och fina) har jag hängt avsevärt många fler timmar på Jorvs förlossningsavdelning än vad jag skulle ha önskat. (Bland annat för att jag inte hade någo önskemål om att hänga där överhuvudtaget före slutet av november.)

Nå, riktigt noggrannt sett så har jag inte hängt på själva avdelningen, utan i väntrummet, men nära nog, så att säga.

Det började på måndag förmiddag med att jag svor över mina byxor som spände runt magen och var obekväma och jävliga. Jag gick omkring och drog i dem och försökte liksom töja ut dem och övervägde att ta en sväng via Olars och hämta andra byxor. Vi gick till en cykelaffär för att köpa en riktig cykel åt Kia (mer om den en annan gång), och jag önskade mig riktigt mycket en bänk att slå mig ned på, för det var riktigt jobbigt att stå eller gå omkring. Några timmar förflöt och det blev bara obekvämare och jobbigare. Ont i magen och klar "mensvärk" i ryggen. Så småningom också ett växande illamående.

Till slut satt vi oss i bilen påväg "hem" till Moisö, och jag bara längtade efter att få krypa upp i sängen och ligga där och kvida i några timmar och hoppades att det skulle hjälpa. Jag slöt ögonen en stund och tänkte att jag skulle försöka sova bort bilresan. Jag öppnade ögonen igen och märkte att synfältet var suddigt i kanterna. Jag försökte fokusera blicken, blinkade några gånger, men det blev bara värre. Till slut var det enda jag såg ett ljusgrönt sudd, och samtidigt blev obehaget i magen och ryggen värre och värre och jag kände hur jag kallsvettades över hela ryggen och nacken.

"Anfallet" varade kanske två minuter, och under den tiden ändrade Joppe tvärt riktning med sikte på Jorv istället för Moisö. Lyckligtvis började jag ju då snabbt må bättre, men rätt så obehagligt ännu, och jag var riktigt skakad över upplevelsen.

Eftersom jag har kommit förbi vecka 22, och eftersom jag var övertygad om att problemet var graviditetsrelaterat så var det förlossningsavdelningen som vi sökte oss till.

Ultra och fyra olika prover visade nu sen till slut att det inte var något fel på fostret, men att jag hade aningen förhöjda infektionsvärden. Någon klar diagnos fick jag aldrig, men sjuksköterskans rätt starka gissning var att jag helt enkelt haft en liten njursten som gett upphov till anfallet. 

Igår och idag har jag sen varit på koll igen för att kolla att infektionsvärdena betedde sig som de ska och gick tillbaka till normalnivå. Vilket de har gjort. Så allt är frid och fröjd. Jätteskönt att det inte var något allvarligt. Och nu hoppas jag på riktigt att jag inte behöver se förlossningsavdelningen(s väntrum) igen förrän slutet av november.

25.7.2015 - en sommardag

Den här sommaren får man ju verkligen ta vara på det man får, och trots att den här dagen varit aningen blåsig och enligt normala år rätt så kylig för att vara en solig dag i slutet av juli, så hör den väl till en av sommarens bästa dagar hittills. Kanske dagens pluspoäng också kommer sig av den fina padddlingstur vi gjorde.

Ursprungligen hade vi tänkt ta med oss tält och sovsäckar och sånt och paddla ut någonstans och övernatta där, men stormvarningen och det förutspådda ösregnet för söndagen fick oss att tänka om, så vi bestämde oss för en dagstur istället. Ändå kändes det som om en våg av befrielse sköljde över mig då jag stod och packade in den utrustning osm vi trots allt behövde med oss i kajaken. Hurra! Vi ska på äventyr!

Vi började äventyret med att paddla inåt, mot kiosken vid Svinösund, där vi handlade en massa sugrörssaft och lite karkki. Sen vände vi fören utåt, mot horisonten, och paddlade ut till Rövargrund.

Strålande solsken och glittrande hav. Saltvattenduschar ibland från de mötande vågorna. Eftersom det faktiskt var en sommardag klarade sig Joppe och jag bra i kortärmat, men Kia som nu inte paddlar direkt aktivt fick ganska kallt den sista kilometern, så väl framme på Rövargrund packade hon in sig i min huppare.

Vi stannade inte så länge på Rövargrund, för det blåste aningen hårdare än vad som var roligt med tanke på Kia, men vi hann laga en förvånansvärt god lunch (för att vara nudlar och butiksköttbullar).

Från Rövargrund fortsatte vi sen till Pentala sandstrand. Tyvärr hade vinden vänt lite, så när vi hade väntat oss åtminstone delvis lä och fullt solsken, så fick vi i och för sig solskenet, men också en ganska kylig vind som blåste in rakt på stranden. Kia gick ändå och plaskade iklädd sin supersimppare, och jag klarade av att stundvis ta av mig rocken.

Vi gick en sväng in till träsket. Det var fint, men vi stannade inte länge, för Kia ville simma och hojtade om det, men vi hittade inte riktigt (och sökte inte så aktivt heller) något ställe där det skulle ha gått för henne att komma i.

Det närmade sig middag, och vi hade planerat att paddla till Esbo Segelförenings Paven för att äta där, men där var det såklart någon som firade bröllop, så vi styrde kajakerna hemåt istället (och fick antagligen godare mat hemma).

En jätteskön dag! Om sommaren inte kan bjuda på något bättre så har vi åtminstone fått det här.

Osloresa

Det börjar vara hög tid att blogga om vår Oslo-resa, innan den hinner falla i glömska.
Det är ju alltså så att Joppe besöker Oslo rätt ofta i jobbärenden, så Kia har hört mycket om stället och vet att man flyger dit med flygplan och har blivit allt ivrigare på att fara dit själv. Eftersom vi annars också tänkte att vi ville resa någonstans, och eftersom Oslo ju onekligen är en fin stad, så blev det ju då alltså så att vi bokade en resa dit.

Och det var en så ofantligt bra idé! Kia var glad och superivrig så gott som precis hela tiden.

Vi for iväg på tisdag för en och en halv vecka sedan. Redan ursprungligen var tidtabellen sådan att vi skulle komma ganska sent fram, men sen blev planet dessutom en timme försenat, så när vi kom till Oslo så hann vi riktigt på riktigt inte göra något annat än ta raka spåret till hotellet, checka in, äta kvällsmat och gå och lägga oss. Men det var ju spännande ändå. Att flyga var fantastiskt, att åka tåg var kul, att checka in på hotellet var roligt, och Kia berättade en massa roliga saker för receptionisten för att göra henne glad, sånt som att Kia nyligen fyllt fyra år, och annat superviktigt.
Vi kom in i hotellrummet, och det fanns sängar! Vilken lycka! Och fast jag ju själv aldrig tvivlat på just det så var jag nog lite orolig för att extrasängen åt Kia skulle visa sig vara en resebabysäng, men nej, det var en utfälld bäddsoffa som skulle ha rymt två vuxna personer. Dessutom var hotellrummet indelat i två avdelningar, så Kia fick till och med sitt eget rum. Och så fanns där ju fantastiskt spännande saker som lampor! en stol! ett badrum med wc och badkar! ett fönster! ja.. sånt, helt enkelt.

Vi kom väl i säng vid 11-tiden norsk tid, tror jag, dvs tre timmar senare än Kias redan förskjutna standard sommarlovsläggdags.

På onsdag blev det sightseeing. Kias favorit i hela staden var nog antagligen Tigerstatyn vid tågstationen.

Den hälsade vi på många många gånger under den ganska korta resan. Vårt första mål var operahusets tak. På vägen dit kom vi på att vi helt glömt solkrämen, och att solen sken. Jag vände om för att gå tillbaka och hämta den medan Joppe och Kia fortsatte. Detta var himlen jag såg medan jag vandrade tillbaka till hotellet.

Det kändes lite onödigt att springa efter solkräm med sådana framtidsutsikter, men sist och slutligen blev det väldigt mycket sol under dagen.

Operahuset är nog coolt. Ett sånt hoppas jag på i Finland så småningom också. (Alltså vad som finns I huset är ganska irrelevant för mig, men jag menar ett högt hus med ett tak som man får gå upp på, och sen underbar utsikt över hav och stad från taket.

Efter operahuset blev det båttur ut till Bygdöy där en massa båtmuseer ligger (Kon-Tiki, Vikingaskeppsmuseet, Fram...) Under den båtturen började det vräka ner vatten över oss, men vi flydde sen snabbt in på ett museum, och efter det såg vi inget regn på nära håll mera under resan.

Vi hade insett att vi bara hinner med ett museum, och var båda ganska på det klara med vilket Kia skulle tycka att var mest intressant:
"Kon-Tiki" sade jag tvärsäkert
"Fram" sade Joppe lika övertygat samtidigt.

Det blev Fram, också därför att förra gången Joppe och jag var i Oslo och försökte gå på Fram-museet så stod vi en låång låång stund och grävde bland våra slantar och räknade och dividerade innan vi köpte biljetter. När vi hade betalat biljetterna och tagit två steg in i muséet lutade sig personen i kassan fram mot en mikrofon och ropade i mikrofonen att museet stänger om 20 minuter. Den här gången hade vi lite mer tid att titta på båten. Och Kia tyckte det var intressant.

När vi kommit tillbaka till Oslo city med båten träffade vi Joppes Oslo-boende-kompis Jens och for sedan tillsammans med honom till en annan av deras gemensamma oslo-boende-kompisar på middag. Det var jättekul att träffa lite folk, sällskapet var bra, maten var utsökt god och familjens drygt ett-åring fascinerade Kia, och hon fick en massa nya idéer på vad hon kan göra med sitt lillasyskon sen när hon får ett.
Middagen gick ganska sent, så också den här kvällen blev det läggdags vid 11-tiden norsk tid.

På torsdag tog Jens oss på en tur upp på en ås i närheten.

Det blev en ca 10 km lång vandring genom fina skogar och över vackra åsar, och sen lunchpaus på en ås med härlig utsikt över Oslo och fjorden och skogarna runtomkring.

Där hittade vi också blåbär, och Kia åt säkert en halv liter...

Kia gick nog en bit av vägen själv, men största delen åkte hon bärrinkka. Några kilometer sovande..

På kvällen kompenserade vi alla spår av hurtighet genom att gå och äta pizza. Det gick ganska sent.. igen.. men eftersom det var sista kvällen fick Kia ännu prova badkaret i hotellrummets badrum innan det blev läggdags. Det var ett långt badkar, så hon kunde "simma" av och ann, och hade jätteroligt.

Det vi ännu skulle ha velat hinna med var Vigelandsparken, eftersom Kia gillar statyer, och där finns det ju en hel del av dem... Vi hade tänkt att vi skulle hinna dit ännu på fredag, men istället bestämde vi oss för att ta det lugnt och ta en grundligare sista titt på Tigern och äta lunch i lugn och ro. Efter lunch blev det dags att börja ta sig hempåt. Vi träffade Jens igen, för han skulle också till Finland med samma plan som vi.

Vi kom hem ganska sent igen, men Kia var väl ändå i säng flera timmar tidigare än vad det blivit i Norge. Före det hann hon läsa spermieboken för Jens, som hälsade på hos oss medan han väntade på sin nattbuss norrut. Spermieboken måste jag förresten presentera närmare i ett senare skede, för den innehåller en fascinerande synpunkt (som inte har något med vare sig spermier eller barntillverkning att göra.. Ni får vänta och se..

En helt sjukt lyckad resa var det alltså! Lite trist att komma hem, men också lite skönt.

Ljusrött argt spöke

Jag kom hem till något som jag räknade med att skulle vara ett tomt och tyst hem, och möttes av ett ljusrött spöke som svävade i knähöjd precis innanför dörren.

Fy bubblan vad jag blev skrämd!

Nu seglar samma spöke omkring längs golvlisterna och kommer säkert att skrämma slag på mig flera gånger under nattliga toalettbesök eller okristligt tidiga morgonrutiner. Jag tror jag ska stänga in spöket i ett skåp.

Barnens fötter

Siffror

På fredag fyllde Kia fyra år.

Vi bakade en kaka och dekorerade den med blommor, ljus och texten "Kia 4". Egentligen skulle Kia ha velat att det skulle ha stått "Kia 4 år, ska bli storasyster på julen", men det var till slut ok med den kortare varianten.

(Kakan är till både utseende och innehåll rätt identisk med fjolårets 3-årskaka.)

Kia fick många bra och mycket omtyckta presenter. Den present som betydde mest för mig (vilket ju såklart är en bisak, eftersom det inte var mina presenter) var en stol som hon fick av min faster. Stolen är fin och bra annars också, men i presenten ingick ett foto av min farmor som står på samma stol, ca 1 år gammal, skulle jag uppskatta (med min farmorsmor som ihållare). Min farmor föddes 1912, så stolen är alltså minst 102 år gammal och har ett enormt känslovärde.

(mästerfotografen Gunzi har inte lyckats fånga så mycket av själva stolen...)

Förra söndagen firade jag och Joppe åtta år av bekantskap. (Eller firade och firade.. men "bekantskapsdagen" är kanske den av "våra" dagar som blivit viktigast för oss. Bröllopsdagen minns vi väl (väl?? shit, var det 5:e eller 6:e??), och bröllopsfestdagen går under namnet "cheesecakedagen", och är ju såklart viktig och omtyckt i och med det (fast i år blev det ingen cheesecake.. minns inte varför, men tror att det hade att göra med att vi smällt i oss såna mängder andra godsaker under jul- och nyårshelgen att vi på riktigt inte orkade med mer).

I brist på färsk selfie kommer här en som är 7 år gammal. (Jag försökte ta enaktuellare just, men klockan är rätt mycket, och Joppe har redan typ somnat och jag kände att det inte skulle ha varit helt shysst.)

Om några veckor "firar" vi alltså fyra års bröllopsdag, och jag kan skamset berätta att det under de fyra åren införskaffats fem stycken vigselringar till äktenskapet. Det otroliga är att de flesta av dem mirakulöst nog kommit tillbaka, så nu har vi båda var sin reservvigselring, vilket är bra, för ringarna (framförallt min) är borttappade rätt ofta. Min har till exempel senast för en vecka sedan upphittats av en underbar Sommaröbo på simstranden på Svinö, och tack vare min uppmärksamma moder och den lyckliga slumpen att hon råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle, hittade ringen tillbaka till mig. (Under sitt första borttappningsäventyr spenderade ringen några veckor i min byxbunt och klarade sen av att ramla ut när jag satt i soffan och kunde märka det, istället för till exempel var som helst på en random busshållplats..) Den enda ring vi inte ännu återfunnit är den som Joppe tappade i snön en vinter under ett stressigt jonglerande av baby, snöborste, bilnycklar och vantar.

Och idag har min graviditet nått vecka 20, och jag är således halvvägs.

Jag hittade en underbar lista på skillnader mellan första och andra barnet. Vissa punkter på listan fasar jag för, andra hoppas jag på, och vissa fasar jag för att inte kommer att gälla för mig.

Men beträffande graviditeten kan jag konstatera att skillnaden i inställning är enorm. Nå, till exempel: 

- Det är ju inte alls en självklarhet att jag har koll på att jag nått vecka 20. Det enda jag vet är att BF är 29.11, och i och med det har jag hittills delat in graviditeten i "evigheter kvar" och "fortfarande ganska sjukt länge kvar". Till skillnad från förra gången då jag hade minutiös koll på veckorna. (Att jag nu vet att jag är i vecka 20 har mest att göra med att vi ska på ultra imorgon. Spännande.)

- Under graviditeten med Kia gick jag många gånger i veckan in på nätet för att läsa om vad som troligtvis var på gång i magen just då. Nu har jag intresserat mig för sånt ungefär tre gånger sammanlagt (varav två varit i samband med ultran).

- Under graviditeten med Kia visste jag ju inte alls vad jag hade att vänta mig, men tänkte att det blir rätt jobbigt men också tusen gånger underbarare. Under den här graviditeten vet jag inte heller hemskt mycket om vad jag har att vänta mig, men tänker mig att det blir oändligt underbart.. om några år.. men mest bara skitjobbigt fram till det.

Men klart är hur som helst att det ska bli så otroligt intressant att fördjupa sig i alla skillnader mellan barn 1 och barn 2, och framförallt då mellan ett-barns-moderskapet och två-barns-moderskapet.


Och medan jag gick igenom gamla bilder (och konstaterade att om jag ska ge mig på att försöka ha något projekt inför hösten och mammaledigheten (vilket jag inte borde! jag borde ha en to-do-list som från och med 15.10 och minst ett år framöver har noll punkter) så skulle det vara att få någon reda på alla mina foton), så påmindes jag om att vi ägt den här lägenheten i ungefär tre år, och att det hinner hända MYCKET med ett litet barn på den tiden...

(första besöket i egna lägenheten i september 2012)

Tack Vasa!

Vår vecka i Vasa är över, och den var som vanligt alldeles fantastisk. Jag trivs bra i Vasa med svärsläktingar, hundar, den steniga skärgården och kanske mest det där att inte behöva vara hemma och sköta vardag. Varje gång hoppas jag innerligt att vi inte belastar joppes föräldrar för mycket, speciellt sådana här tillfällen då de har tre gäster redan från början, men så länge det underbara barnbarnet är med så hoppas jag att de ändå är glada över att vi kommer. 

Den här gången var det kanske ändå ännu bättre än vanligt, för det var härligt att se hur Kia stortrivdes. Folket i Vasa, som inte träffar henne så ofta, konstaterade att hon förändrats mycket på ett år. Jag håller med, men tycker att mycket av den förändringen ramlade ner på en gång ungefär då vi klev av tåget förra torsdagen.

Plötsligt var hon modigare, nyfiknare och självständigare än någonsin tidigare. Samma barn som några dagar tidigare krävt att jag skulle stå och hålla henne i handen medan hon tillsammans med några andra barn tittade på några pyttesmå fiskar i ett ämbare umgicks nu med vem som helst, begav sig ut på egna äventyr och signalerade många gånger helt tydligt att hon önskade mig utom synhåll.

Det var härligt att se!

Vi avslutade med glasskalas för snart-fyra-åringen. Kia påstod (och påstår ännu) i sten att det var ett "låtsaskalas".
Nå, det må ha varit hur mycket låtsas som helst; hon tjöt av skratt 95% av tiden, och åtminstone jag hade också väldigt kul.

Genom tältväggen

Måsarna och tärnorna gör sitt bästa, men klarar inte av att överrösta dunket från festligheterna på udden mitt emot. Och tyvärr har festfolket en rätt dålig musiksmak.

Men jag tror jag ska sova gott ändå, för det har varit en bra dag idag.

#ljudeniskärgården

Sommar

En dag har det varit varmt!  Tja, okej, två-tre då. Men inte många. Och redan är min första tanke när jag kollar väderleksrapporten för imorgon och ser några mulna timmar att "nå, det är skönt att det inte är så hett hela tiden!". Människan, eller framför allt jag då, är nog konstruerad för att aldrig vara nöjd.

Så för att kompensera funderar jag igenom saker som gjort mig glad;
- solsken och värme (trots gnället)
- dopp i havet
- glass
- svärsläkten och skären
- Kia som traskade iväg på helt egen hand och på frågan om vart hon skulle svarade "det är en hemlighet". (För just denna nästan-fyraåring är det väl nästan en första-gången-ever att bege sig iväg på egna äventyr. )
- tält, kvittrande fåglar, klucket från båten vid bryggan, det österbottniska ljuset. Jag kommer inte att kunna sova mycket inatt, men just nu känns det helt okej.
- sommarlov för hela familjen. Äntligen!
- Kia som blygt beundrande fnittrar med sina småkusiner. De talar inte svenska. Hon talar inte italienska. Men hon gillar dem. ("Fast vet du varför jag inte kallar dem för mina småkusiner? För en av dem är STÖRRE än jag!" (Jag påpekade att BÅDA är större än hon.) "Jo! Så jag är DERAS småkusin")
- små bubblor i magen som kanske inte är bara bubblor?
- sommar, sommar, sommar