Igår kväll, efter att vi ätit oss mätta på enorma mängder mat, enorma mängder kaka och en del godis, men ÄNDÅ naturligtvis behövde något gott, öppnade vi en påse jordnötter. Kia äter inget som heter något med nötter, men jag och Joppe åt, både före och efter att vi hjälpt henne med tandborstningen, och så ville hon också mata mig med en jordnöt. Så hon hade en viss kontakt med dem i alla fall.
En kort stund efter att hon gått och lagt sig började hon hosta. Det är inte det minsta ovanligt att hon hostar på nätterna, så i början reagerade vi inte ens, sen suckade vi väl lite båda två åt att det tydligen är jobbigare hosta på gång igen, och sen började vi inse att hon hostade mycket häftigare än vanligt, och dessutom andades pipande och rosslande mellan hostningarna. Jag gick för att paja om henne lite och märkte då att hennes ena öga också var helt igensvullet. På gott humör var hon ändå, och helt pigg och kry trots visslandet och rosslandet.
Vi testade lite olika "sitta-upprätt-i-famnen-en-stund" och "sitta-vid-ett-öppet-fönster"-metoder, och ringde också det allmänna hälsovårdsnumret (som tydligen inte är ett allmänt hälsovårdsnummer mera, men funkkar vissa tider på vissa platser) för att rådgöra och bestämde oss sen för att åka in till Jorv. ("Va? Just när vi skulle sova?!" utbrast Kia och tyckte det var sjukt spännande.)
Redan i bilen blev andningen mycket bättre, och när vi kom fram till anmälningsdisken konstaterades hon vara i relativt OK skick. Sen inleddes väntandet. När vi väntat i en och en halv timme med ett till synes helt friskt barn, hade läst alla sjukhusets Mamma Mu-böcker och ritat många teckningar, och fortfarande inte såg någon som helst ljusning i kö-tunneln så bestämde vi oss för att åka tillbaka hem. (Trots fortsatta händelser tror jag att det var ett bra beslut.)
I bilen på väg hem funderade jag för n:te på det där med att besöka läkare i onödan. Ibland delar mina läkarbekanta kolumner på SoMe om dagens hysteriska föräldrar som söker läkarvård för minsta lilla blåmärke och tar upp dyrbar tid som kunde ha gått till att vårda barn som på riktigt är sjuka. Då jag sitter där i väntrummena undrar jag alltid i mitt stilla sinne om jag är en sån förälder (och det värsta är att jag blir mer och mer förvirrad för varje läkarbesök. "Var det smart att åka in eller skulle det ha gått lika bra att bota hemma?"). Jag funderar på om jag borde börja avsluta varje läkarbesök med att fråga läkaren var på nödvändighetsskalan hen skulle placera besöket.
Vi kom hem vid ett-tiden, somnade och sov gott till ungefär 6. Kia vaknade och kom över till vår säng, som hon brukar göra vid ungefär den tiden, och där började hostandet och pipandet och rosslandet igen. Vi testade igen lite olika metoder, och efter kanske en halv timme lugnade andningsbesvären ned sig och hon somnade i min famn nere på kökssoffan. Vi sov där i lugn och ro till ca halv tie, men så fort hon vaknat var det fullskaligt hostande och rosslande och pipande som gällde igen.
Så.. vi åkte in igen. Den här gången till Mehiläinen i Tölö. Igen blev hon bättre i bilen. (Ska lägga det på min lista över lämpliga huskurer; åk bil.) På Mehiläinen fick hon "andningsmedicin", ett blodprovsstick, en snurra, ett klistermärke, ett prinsessplåster, en halv kopp kakao ur väntrummets kaffeautomat och till slut vandrade vi ut med ett riktigt välmående barn och två recept på mediciner som skulle tas så att välmåendet skulle hålla i sig.
En annan sak jag borde lära mig att fråga vid varje Kia-relaterat läkarbesök är vad vi ska göra om hon kräks upp den medicin som läkaren skrivit ut åt oss. Den här gången borde varningsklockorna verkligen ha ringt eftersom läkaren ännu till konstaterade att en av medicinerna är sådan som många barn kräks upp. Kombinera en medicin som många barn kräks upp med ett barn som kräks upp största delen av de mediciner man försöker ge henne, och du har en medicin som med största sannolikhet inte kommer att hinna ha någon som helst effekt. Den här medicinen hamnade tillsammans med hela Kias lunch på marken utanför McDonalds (sorry!)
Efter det här var Kia ganska trött och dyster, och Joppe och jag ganska uppgivna och slut. Tänk om hon inte skulle lyckas ta någon medicin, tänk om hon skulle bli sämre till natten igen, tänk om vi skulle måsta åka in till Jorv igen och den här gången faktist måsta spendera hela natten i väntrummet eftersom vi inte skulle våga åka hem igen.
Nå, den oron visade sig lyckligtvis obefogad. (Eller nå.. natten är ju inte över ännu, så vad som helst hinner ännu hända, men det ser lovande ut just nu.) Jag ringde upp läkaren som konstaterade att det nog då är bäst att vi skippar kräk-medicinen. Han satt in ett recept på en annan, mildare medicin, som vi dessutom skulle behöva ge bara i nödfall och sa att han tror att Kia klarar sig bara hon får i sig den andra av de två ursprungliga medicinerna, och trots en del grimaser lyckades det bra och hon blev en glad unge igen.
Så ikväll har Joppe och jag känt oss som om vi skulle behöva få sova i ett dygn för att återhämta oss, medan Kia tvärtom tydligen har fått ta ut hela det gågna dygnets energi på några timmar. Skönt att sjukligheterna (verkar) vara över för den här gången!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar