Jordnötter och ett utmattande dygn

Igår kväll, efter att vi ätit oss mätta på enorma mängder mat, enorma mängder kaka och en del godis, men ÄNDÅ naturligtvis behövde något gott, öppnade vi en påse jordnötter. Kia äter inget som heter något med nötter, men jag och Joppe åt, både före och efter att vi hjälpt henne med tandborstningen, och så ville hon också mata mig med en jordnöt. Så hon hade en viss kontakt med dem i alla fall.

En kort stund efter att hon gått och lagt sig började hon hosta. Det är inte det minsta ovanligt att hon hostar på nätterna, så i början reagerade vi inte ens, sen suckade vi väl lite båda två åt att det tydligen är jobbigare hosta på gång igen, och sen började vi inse att hon hostade mycket häftigare än vanligt, och dessutom andades pipande och rosslande mellan hostningarna. Jag gick för att paja om henne lite och märkte då att hennes ena öga också var helt igensvullet. På gott humör var hon ändå, och helt pigg och kry trots visslandet och rosslandet.

Vi testade lite olika "sitta-upprätt-i-famnen-en-stund" och "sitta-vid-ett-öppet-fönster"-metoder, och ringde också det allmänna hälsovårdsnumret (som tydligen inte är ett allmänt hälsovårdsnummer mera, men funkkar vissa tider på vissa platser) för att rådgöra och bestämde oss sen för att åka in till Jorv. ("Va? Just när vi skulle sova?!" utbrast Kia och tyckte det var sjukt spännande.)

Redan i bilen blev andningen mycket bättre, och när vi kom fram till anmälningsdisken konstaterades hon vara i relativt OK skick. Sen inleddes väntandet. När vi väntat i en och en halv timme med ett till synes helt friskt barn, hade läst alla sjukhusets Mamma Mu-böcker och ritat många teckningar, och fortfarande inte såg någon som helst ljusning i kö-tunneln så bestämde vi oss för att åka tillbaka hem. (Trots fortsatta händelser tror jag att det var ett bra beslut.)

I bilen på väg hem funderade jag för n:te på det där med att besöka läkare i onödan. Ibland delar mina läkarbekanta kolumner på SoMe om dagens hysteriska föräldrar som söker läkarvård för minsta lilla blåmärke och tar upp dyrbar tid som kunde ha gått till att vårda barn som på riktigt är sjuka. Då jag sitter där i väntrummena undrar jag alltid i mitt stilla sinne  om jag är en sån förälder (och det värsta är att jag blir mer och mer förvirrad för varje läkarbesök. "Var det smart att åka in eller skulle det ha gått lika bra att bota hemma?"). Jag funderar på om jag borde börja avsluta varje läkarbesök med att fråga läkaren var på nödvändighetsskalan hen skulle placera besöket.

Vi kom hem vid ett-tiden, somnade och sov gott till ungefär 6. Kia vaknade och kom över till vår säng, som hon brukar göra vid ungefär den tiden, och där började hostandet och pipandet och rosslandet igen. Vi testade igen lite olika metoder, och efter kanske en halv timme lugnade andningsbesvären ned sig och hon somnade i min famn nere på kökssoffan. Vi sov där i lugn och ro till ca halv tie, men så fort hon vaknat var det fullskaligt hostande och rosslande och pipande som gällde igen.

Så.. vi åkte in igen. Den här gången till Mehiläinen i Tölö. Igen blev hon bättre i bilen. (Ska lägga det på min lista över lämpliga huskurer; åk bil.) På Mehiläinen fick hon "andningsmedicin", ett blodprovsstick, en snurra, ett klistermärke, ett prinsessplåster, en halv kopp kakao ur väntrummets kaffeautomat och till slut vandrade vi ut med ett riktigt välmående barn och två recept på mediciner som skulle tas så att välmåendet skulle hålla i sig.

En annan sak jag borde lära mig att fråga vid varje Kia-relaterat läkarbesök är vad vi ska göra om hon kräks upp den medicin som läkaren skrivit ut åt oss. Den här gången borde varningsklockorna verkligen ha ringt eftersom läkaren ännu till konstaterade att en av medicinerna är sådan som många barn kräks upp. Kombinera en medicin som många barn kräks upp med ett barn som kräks upp största delen av de mediciner man försöker ge henne, och du har en medicin som med största sannolikhet inte kommer att hinna ha någon som helst effekt. Den här medicinen hamnade tillsammans med hela Kias lunch på marken utanför McDonalds (sorry!)

Efter det här var Kia ganska trött och dyster, och Joppe och jag ganska uppgivna och slut. Tänk om hon inte skulle lyckas ta någon medicin, tänk om hon skulle bli sämre till natten igen, tänk om vi skulle måsta åka in till Jorv igen och den här gången faktist måsta spendera hela natten i väntrummet eftersom vi inte skulle våga åka hem igen.

Nå, den oron visade sig lyckligtvis obefogad. (Eller nå.. natten är ju inte över ännu, så vad som helst hinner ännu hända, men det ser lovande ut just nu.) Jag ringde upp läkaren som konstaterade att det nog då är bäst att vi skippar kräk-medicinen. Han satt in ett recept på en annan, mildare medicin, som vi dessutom skulle behöva ge bara i nödfall och sa att han tror att Kia klarar sig bara hon får i sig den andra av de två ursprungliga medicinerna, och trots en del grimaser lyckades det bra och hon blev en glad unge igen.

Så ikväll har Joppe och jag känt oss som om vi skulle behöva få sova i ett dygn för att återhämta oss, medan Kia tvärtom tydligen har fått ta ut hela det gågna dygnets energi på några timmar. Skönt att sjukligheterna (verkar) vara över för den här gången!

Säng-funderingar och sommarlovsyra

"Pappa, du som har varit i Oslo och vet hur där ser ut, vet du om där finns sängar?"
"... för om där finns sängar, då vill jag att vi stannar där över natten!"

Trots att jag inte har lika stor Oslo-kredibilitet som Joppe så försäkrade jag barnet om att det finns sängar i Oslo, och Joppe bekräftade.

"Tänk om det finns en ljusröd säng med blommor på!?"

Det var Joppe tvungen att konstatera att han inte har koll på.

"Så du vet att där finns sängar, men du vet inte hur de ser ut" undrade barnet misstänksam.

Det är ett bra tag kvar tills vi ska till Oslo, men det där med sängar har bekymrat Kia redan länge. Jag måste kanske dubbelkolla vår hotellbokning och försäkra mig om att där säkert finns sängar..


Saker jag begrundat sedan jag bloggade senast (ett urval):

Vädret.. Igen misstänker jag att somrarna blivit mycket mycket sämre sedan 90-talet, och dessutom tog de en djupdykning från och med 2011. Den här uppfattningen kan bero på att det faktist är så, eller så har jag bara blivit äldre.. och förälder.. I huset där jag spenderat största delen av min senaste vecka vistas också en tonåring. Min standardklädsel består av långbyxor, minst ett varmt lager på överkroppen och tjocka strumpor i gummistövlar. Får jag varmt (vilket har hänt kanske två gånger den senaste veckan) så viker jag upp byxbuntarna någon decimeter och kavlar upp ärmarna. Tonåringens standardklädsel består av shorts och ärmlöst. Får hon kallt drar hon på sig en huppare.
Hennes simturer varar utan problem i 20 minuter. Jag är skitstolt över att jag i förrgår simmade från yttersta ändan av bryggan till den innersta och tillbaka igen.
Jag TROR att min uppfattning om att somrarna blir allt sämre har att göra med att jag blir äldre.. sorgligt men sant.
Och föräldraskapet innebär;
- att man är tvungen att gå ut ibland trots att det är dåligt väder (dels för att det dåliga föräldrasamvete står och hojtar om att barn bör vara ute i alla väder, men mest för att föräldraerfarenheten lärt mig att ett barn som inte varit ute blir odrägligt efter ett tag. Före Kia (jag tänkte förkorta det där F.K. men lät bli..) kunde man ju bara dra täcket över öronen och stanna inne om det inte lockade att å ut.
- att man är tvungen att gå in ibland, trots att det är underbart väder.
- att reaktionsförmågan är långsammare, så ifall det är strålande solsken i en halvtimme så hinner man antagligen inte ut innan det är slut.

Sommarlov och sovmorgnar. Kia och jag har haft sommarlov i en vecka. Joppe jobbar ännu. Och varje morgon när han stressad rusat ut genom dörren till bussen, tittar Kia lyckligt på mig och säger; Vi behöver inte gå någonstans, för vi har sommarlov! Och sen sover vi minst en halv timme till. (På tal om att sova på morgonen så steg vi upp vid elva-tiden på midsommardagen. Det fick mig att extra mycket tänka på diskussionen jag haft bara några dagar tidigare om hur småbarnsfamiljer stiger upp klockan 6 oberoende av om det är vardag eller helg. Jag hoppas barn nummer två utvecklar åtminstone ungefär samma dygnsrytm som resten av familjen.)
Vi har redan hunnit mata fåren på Svinö och ätit lunchsoppa i Skärgårdsbutiken, så två av sommarens absoluta must-do´s är avklarade.

Foto-brist och telefontrubbel. Jag vet att den här bloggen innehåller för lite foton. Ibland handlar det om att jag är för sålig på att ta dem, ibland handlar det om att det känns för jobbigt att flytta dem till en apparat till en annan, eller att blogga från den första apparaten. Den här gången handlar det om att min telefon gick och sade upp kontraktet. Nu hoppas jag på någon snäll telefonguru som skulle klara av att plocka ut alla bilder jag hade på telefonen. (Det är som tur inte tre år av fotoarkiv som riskerar att gå förlorat, utan "bara" några månader. Men illa nog.)
Om hen klarar av att återuppliva min telefon också så skulle jag vara tacksam. Lite besviken, medger jag, för en ny telefon kunde vara nice, men å andra sidan motstår jag gärna lite konsumtionshysteri och slit-och-släng-mentalitet om min telefon går att återuppliva.

Tråkmåns. Man skulle ju tycka att få blogginlägg leder till högre kvalitet då det en gång blir ett inlägg, men åtminstone idag har jag nog känslan av att det är helt tvärtom. Jag lovar inte bättring, för det är sommar, min telefon är död, och datorn är oftast med men hemskt sällan på.

Man behöver bara plankor!

Mamma, pappa; Kia planerar en ny brygga på Moisö. En som inte gungar när det blåser. "Man behöver ju bara plankor!" Sade hon med en axelryckning när jag lite försökte opponera mig.

Fast sen ångrade hon sig, eller skiftade åtminstone focus, och ville ha en koja i ett träd istället (eller dessutom).

- Hmm.. sade jag tveksamt, det är nog ganska svårt att bygga trädkojor..

- Men det är ju bara att lära sig! utbrast Kia (och jag kände hur mycket smartare hon är än jag, och hur mycket mer jag skulle kunna uträtta här i livet om jag skulle tänka mera som hon), man behöver bara plankor.. Och röd målfärg.. Och sen kanske några andra färger också.

Vi får sommarlov snart, Kia och jag, och planerar aktiviteter för dagarna innan Joppe också får det.

Det ska bli morgonmålspicknick på bryggan (vi har läst Vesta-Linnea.. därav också inspirationen till trädkojan), utflykt till Sommaröarnas fårhage och simstränder och Skärgårdsbutiken, simhallsbesök (om, eller kanske oberoende av om, det är kallt i havet), och en hel del glass. 

Jag ser fram emot semestern! Jag tror den blir bra! Jag hoppas vädret blir lite bättre, men annars får vi helt enkelt genomföra programmet med ylletröjor, pipor och vantar.

Jag vill ha mat!

Vad jag riktigt mycket saknar här i södra Esbo är restauranger som skulle servera vanlig mat. Jag talar till exempel om soppor som är tillredda på plats av färska råvaror, eller pasta som inte kommer i färdigt förpackade portionspåsar och bara värms upp på plats, eller potatis som kommer i någon annan form än franskisar eller pulvermos. 

I Olars finns det en stor mängd pizzerior och en Chico's. Det är såklart inget fel på pizza ibland, och chico's kan också vara just precis vad man behöver (fast det kan ta mig ett bra tag innan jag återhämtar mig från min senaste riktigt usla chico's-upplevelse), men ingendera klarar av att uppfylla ens ett av mina önskemål. 

I Mattby är situationen inte mycket bättre. Omppu med omnejd bjuder på några sushi-ställen, vilket ju skulle vara härligt om man skulle gilla sushi. Annars är det ganska långt samma koncept som i Olars som gäller. Antingen pizza/hamburgare, eller färdiga portioner som värms upp och förses med någon detalj som ska lura en att hela portionen är färsk. 

Var finns de där ställena? Kan någon tipsa mig? Jag skulle nångång vilja erbjuda Kia en restaurangupplevelse utan plastiga köttbullar och franskisar. Och minst lika mycket skulle jag vilja kunna äta ordentlig mat själv nån gång.

Graviditetstecken och andrabarnet-tankar

Jag tänkte ladda upp en bild av min jättemage, och visst ser det ut som en jättemage om man betänker att jag med Kia inte ens såg lite gravid ut i vecka... ööh... 14?? (En annan skillnad mellan graviditeterna är att jag med Kia hade ganska ständig koll på vilken vecka jag var i..), men faktist ser den inte så stor ut på bilden som den ser ut på riktigt. Liten besvikelse där.

En annan graviditetsgrej som min kropp uppvisar är en smal smal pigment"fläck" längs med överläppen. Som en smal pigmentmustasch, typ. (Eller som om jag för första gången på många många år skulle ha använt nånsorts meikpenna för att markera mina läppar, kan man kanske uttrycka det om man vill ha en positivare klang på mustach-fiilisen)
Den är dock än så länge så obetydlig att jag tror att man måste vara jag för att upptäcka den..

Och så måste jag springa på wc precis hela tiden. Också på nätterna. Så jag hann tänka tanken att "oh vad det ska bli skönt sen när graviditeten är över och man får SOVA på nätterna".


Med några kolleger satt vi igår och diskuterade det andra barnet, och hur tunga de första två åren av två-barns-livet kan vara. Jag vet ju inte hur det blir, men jag tänker mig att den första tiden för oss kommer att vara enklare än den skulle ha varit om åldersskillnaden mellan barnen skulle ha varit mindre  (eller egentligen är det väl dumt att säga att jag inte vet hur det kommer att bli, för det är väl nästan självklart att det är enklare att ha ett spädbarn och en fyraåring än ett spädbarn och en två-åring.. men jag ville närmast betona att jag på inget sätt antyder att jag tror att det kommer att bli enkelt hur som helst). Enklare början alltså, men sen tänker jag mig också att barnens nytta av varandra när de blir äldre är mindre med en större åldersskillnad, och att de i betydligt mindre grad vill underhålla varandra, och att jag i nästan lika hög grad måste sitta och leka snorkfröken också med barn nummer två. (Men tack, Frida, för din försäkran att det kanske inte alls behöver bli så!)