Ingen gillar en gnällspik

Jag skulle skriva ett ganska vackert inlägg om hur skönt det är att sitta i ett hörn i hemmet och höra familjelivet pågå runtomkring; Kia som skrattar och berättar. Joppe som förklarar och visar. De båda som leker tillsammans och fixar och hittar på.

Men det blev istället ett inlägg fyllt till bredden av klagomål kring hur fruktansvärt urtråkigt jag själv tycker det är att leka med i en treårings låtsaslekar.

Jag berättade hur inlägget blev för Joppe, och han himlade antagligen inte alls med ögonen och suckade antagligen inte alls uppgivet, men jag hörde ändå själv hur överdrivet gnällig jag lät.

"Om bara några år behöver du inte längre vara med" hör jag Anne-Maries ord eka i mina öron, från diskussionen då jag tog upp samma sak med henne. De facto vet jag inte om hon menade det som en tröst eller om det var en varning, men jag kan inte låta bli att läsa in lite "så njut nu så länge det varar för snart kommer du att sakna och längta tillbaka" i det.

Så det inlägget blev ett av de där inläggen som ingen annan än jag kommer att läsa.

I den kategorin finns redan flera inlägg som försöker ta upp och behandla alla de negativa tankarna kring att så småningom igen ha ett spädbarn i familjen. Det går bara inte att skriva till slut, för sen läser jag det med den barnlösas ögon och funderar; hur KAN du? eller med någondera av mina egna barns ögon och funderar; hur TÄCKS du? eller med dens ögon som förlorat ett barn och tänker; men HERREGUD vilken bortskämd och inbilsk människa!

Jag har tänkt många gånger att om du går omkring med en sorg (i någon form; osäkerhet, frustration, trötthet, motsträvighet..) riktad mot något som egentligen borde vara (och som ÄR, herregud) det underbaraste som hänt dig så är just det en av de allra största sorgebitarna i sorgen. Att du inte kan glädjas helt och hållet och att du är så besviken på dig själv för att du ständigt ältar det negativa. Att du känner att det är så fullständigt fel att må dåligt så att du mår dåligt för att du mår dåligt för att du mår dåligt.

"Du var visst lite nedstämd i början med Kia" sade vår underbara hälsovårdare på rådgivningen. "Är du orolig för att samma sak kommer att hända igen?"
Orolig? Jag ryckte på axlarna. Varför gå och oroa sig för något som man vet att kommer att hända? Jag vet OCKSÅ att såvida inget riktigt otäckt händer så kommer det att gå över och bli riktigt bra. Senast om ca fyra år kommer största frustrationsmomentet att vara att jag inte skulle orka leka Snorkfröken i en låtsasmuminlek. Och då finns det dessutom ännu mer hemtrevligt familjeliv att sitta uppkrupen i ett hörn i hemmet och lyssna på. Säkert syskonslagsmål och irriterat föräldratjat också, men sådana riktiga utmaningar känns lättare att hantera än de utmaningar som uppstår och frodas inne i mitt eget huvud.