Bakvänt

Jag var borta hemifrån hela fredag, hela lördag, hela måndag och hela tisdag. Någon morgon har jag hunnit föra Kia till dagis, och någon kväll har jag hunnit hem och sjungit för henne innan hon somnat. Men mest har jag varit någon annanstans. 

Jag har reflekterat över det någon gång tidigare, och nu slog det mig igen. Under en sådan här period då man inte hinner vara hemma så mycket så borde man ju enligt all logik extra mycket uppskatta de där stunderna då man får vara hemma och leva barnfamiljevardag. Man borde ha bättre ork att leka med mumintroll eller stora- och lillasyster-hästar. Man borde ha bättre tålamod med gnäll, och man borde bli direkt glad över att det tar ett tag för barnet att somna på kvällen, eftersom det ger en mer tid med barnet.

Men det känns som om det ofta, åtminstone för mig, är helt tvärtom. När jag är mycket borta hemifrån har jag extra kort tålamod och extra låg gnälltolerans då jag är hemma. 

Och det beror inte på att Kia skulle vara extra klängig om jag varit mycket borta. Tvärtom har hon de gångerna vant sig vid att det är Joppe som fixar och hjälper och det är till honom man ska vända sig då det är nåt viktigt.

Vad beror det på då? Har jag hunnit glömma vardagsgnatet och hunnit bilda mig en ljusrödare, fluffigare, sötare bild av verkligheten, och blir besviken när jag blir påmind om gnatet igen? Är det så att jag har för många saker jag vill hinna med sen när jag äntligen får vara hemma, och blir irriterad på att inte ha tid med allt? Är det så att jag hinner vänja mig vid att få bestämma över mig själv, och blir irriterad när det plötsligt finns en tre-åring som vill bestämma istället?