På väg till Vasa

Det kom aldrig något samtal igår kväll om att Kia vill komma hem, och efter att det utlovade textmeddelandet, om att alla barn sover, kom vid 21:30-tiden så vågade jag slappna av på riktigt.

Så idag har jag hämtat henne i lugn och ro, vi har åkt buss och metro och sitter nu på ett tåg.  Underhållningen har hittills bestått av picknick med jordgubbar, banan och smörgås. Nu håller vi båda på att somna.

Destinationen för vår tågresa är Vasa, dit J for redan igår.  Det blir snabbvisit den här gången.

Nervös

Humöret är bättre idag. Nu är jag bara skitnervös.
Kias dqgis ordnar varje år en (ett?) "yöseikkailu", dvs. barnen avhämtas från dagis i vanlig ordning på eftermiddagen, men förs sedan tillbaka några timmar senare och övernattar på dagis.

Tidigare år har Kia varit för liten, men i år ska hon vara med. Eller försöka åtminstone.

Och jag är nervös! Vet inte riktigt varför, för ifall hon inte vill stanna så får hon såklart komma hem, och så borde det vara bra med det. Ifall hon inte ens vill gå in the first place så måste hon inte det heller.
Jag skulle på något vis villa att hon förstår det. Att fast vi pratat jättemycket om hur konstigt och roligt det blir när jag på fredag morgon kommer efter henne därofrån samma tid som vi vanligtvis dumpar av henne där, så är det helt okej om det blir så att hon kommer hem på kvällen och det inte blir konstigt alls.
Men jag vill ju inte heller sätta tanken i huvudet på henne: att det här är något som hon kanske inte vill. För då vill hon knappast...

Blir spännande att se hur det går!

Ingen gillar en gnällspik

Jag skulle skriva ett ganska vackert inlägg om hur skönt det är att sitta i ett hörn i hemmet och höra familjelivet pågå runtomkring; Kia som skrattar och berättar. Joppe som förklarar och visar. De båda som leker tillsammans och fixar och hittar på.

Men det blev istället ett inlägg fyllt till bredden av klagomål kring hur fruktansvärt urtråkigt jag själv tycker det är att leka med i en treårings låtsaslekar.

Jag berättade hur inlägget blev för Joppe, och han himlade antagligen inte alls med ögonen och suckade antagligen inte alls uppgivet, men jag hörde ändå själv hur överdrivet gnällig jag lät.

"Om bara några år behöver du inte längre vara med" hör jag Anne-Maries ord eka i mina öron, från diskussionen då jag tog upp samma sak med henne. De facto vet jag inte om hon menade det som en tröst eller om det var en varning, men jag kan inte låta bli att läsa in lite "så njut nu så länge det varar för snart kommer du att sakna och längta tillbaka" i det.

Så det inlägget blev ett av de där inläggen som ingen annan än jag kommer att läsa.

I den kategorin finns redan flera inlägg som försöker ta upp och behandla alla de negativa tankarna kring att så småningom igen ha ett spädbarn i familjen. Det går bara inte att skriva till slut, för sen läser jag det med den barnlösas ögon och funderar; hur KAN du? eller med någondera av mina egna barns ögon och funderar; hur TÄCKS du? eller med dens ögon som förlorat ett barn och tänker; men HERREGUD vilken bortskämd och inbilsk människa!

Jag har tänkt många gånger att om du går omkring med en sorg (i någon form; osäkerhet, frustration, trötthet, motsträvighet..) riktad mot något som egentligen borde vara (och som ÄR, herregud) det underbaraste som hänt dig så är just det en av de allra största sorgebitarna i sorgen. Att du inte kan glädjas helt och hållet och att du är så besviken på dig själv för att du ständigt ältar det negativa. Att du känner att det är så fullständigt fel att må dåligt så att du mår dåligt för att du mår dåligt för att du mår dåligt.

"Du var visst lite nedstämd i början med Kia" sade vår underbara hälsovårdare på rådgivningen. "Är du orolig för att samma sak kommer att hända igen?"
Orolig? Jag ryckte på axlarna. Varför gå och oroa sig för något som man vet att kommer att hända? Jag vet OCKSÅ att såvida inget riktigt otäckt händer så kommer det att gå över och bli riktigt bra. Senast om ca fyra år kommer största frustrationsmomentet att vara att jag inte skulle orka leka Snorkfröken i en låtsasmuminlek. Och då finns det dessutom ännu mer hemtrevligt familjeliv att sitta uppkrupen i ett hörn i hemmet och lyssna på. Säkert syskonslagsmål och irriterat föräldratjat också, men sådana riktiga utmaningar känns lättare att hantera än de utmaningar som uppstår och frodas inne i mitt eget huvud.

Förvirring

Dagens största samtalsämne i svenskfinland, åtminstone på some, är väl nog med ganska stor säkerhet Ekenäs högstadieskola+Regnbågsflaggor+Stafettkarnevalen. Jag har läst en massa massa kommentarer. Det GICK helt enkelt inte att låta bli. Jag blev nedstämd och ledsen. Mest kanske över okunskapen och oviljan att förstå. En stund senare satt sig J i soffan bredvid mig och läste samma kommentarer. Han fnissade förtjust och läste de bästa bitarna högt. Jag insåg att hans sätt att ta det hela antagligen var både hälsosammare och bättre för världsfreden.

Men det var en kommentar som speciellt fick mina tankar att tvinna vidare. Någon som tyckte att det kan vara skadligt att utsätta barn och unga för hbtiq-frågor, eftersom de så lätt blir förvirrade. Tänk om någon förvirrad yngre tonåring plötsligt börjar tro att hen är homosexuell, eller om hens egen könsidentitet plötsligt blir oklar. (Och nu är det självklart inte kommentatören, som använder hen...)

Och jag började fundera på det där med förvirring. Är det inte en av de kanske viktigaste bitarna av den mentala utvecklingen under puberteten, att vara just precis förvirrad. Kring allt från musik- och klädstil via etiska val och värderingar till livsåskådning och sexuell identitet.

Är det något fel eller farligt med att vara förvirrad? Är det på riktigt något som behöver motarbetas?

Man kan såklart försöka. Många vuxna gör väl det. (Som förälder är det väl extra lockande att försöka servera färdiga svar åt sina barn. För deras eget bästa, så klart. Om knappt 10 år får jag veta hur bra/dåligt jag själv handskas med det här.) "Du ska tänka och tycka och leva ditt liv som jag, för jag har ju ägnat 30 år åt att fundera på det och vet vid det här laget att jag har rätt."

Det kan ju gå bra, och rätt ofta gör det väl det också. För rätt ofta tenderar folk att smittas av sina närmaste vuxnas livsåskådning och värderingar, rätt ofta är personer som är födda som kvinnor kvinnor, och rätt ofta blir kvinnor kära i män och vice versa. Så en vuxenstyrd väg ut ur förvirringen leder rätt ofta ändå till ungefär samma person som den unga skulle ha blivit helt på egen hand.

Men inte alltid. Och i de fall där utvecklingen skulle behöva gå åt ett annat håll kan det ha riktigt allvarliga följder ifall det finns en tydligt utstakad "rätt" väg och ifall avvikelser från den stämplas som fel.

Så, mycket viktigare än att försöka minska förvirringen så mycket som möjligt, skulle väl vara att visa att det är helt okej att komma ut ur förvirringen som den man är.

Bakvänt

Jag var borta hemifrån hela fredag, hela lördag, hela måndag och hela tisdag. Någon morgon har jag hunnit föra Kia till dagis, och någon kväll har jag hunnit hem och sjungit för henne innan hon somnat. Men mest har jag varit någon annanstans. 

Jag har reflekterat över det någon gång tidigare, och nu slog det mig igen. Under en sådan här period då man inte hinner vara hemma så mycket så borde man ju enligt all logik extra mycket uppskatta de där stunderna då man får vara hemma och leva barnfamiljevardag. Man borde ha bättre ork att leka med mumintroll eller stora- och lillasyster-hästar. Man borde ha bättre tålamod med gnäll, och man borde bli direkt glad över att det tar ett tag för barnet att somna på kvällen, eftersom det ger en mer tid med barnet.

Men det känns som om det ofta, åtminstone för mig, är helt tvärtom. När jag är mycket borta hemifrån har jag extra kort tålamod och extra låg gnälltolerans då jag är hemma. 

Och det beror inte på att Kia skulle vara extra klängig om jag varit mycket borta. Tvärtom har hon de gångerna vant sig vid att det är Joppe som fixar och hjälper och det är till honom man ska vända sig då det är nåt viktigt.

Vad beror det på då? Har jag hunnit glömma vardagsgnatet och hunnit bilda mig en ljusrödare, fluffigare, sötare bild av verkligheten, och blir besviken när jag blir påmind om gnatet igen? Är det så att jag har för många saker jag vill hinna med sen när jag äntligen får vara hemma, och blir irriterad på att inte ha tid med allt? Är det så att jag hinner vänja mig vid att få bestämma över mig själv, och blir irriterad när det plötsligt finns en tre-åring som vill bestämma istället?

En vinnare

- Mamma titta! Mina jordgubbar är samma färg som min saft!
- Jo, det är de. Mina jordgubbar är som tur inte samma färg som min saft.
- Det var så att den som har samma färgs jordgubbar som saft så den har vunnit. Så jag vann!

Svårt att tävla mot det.

Observationer

Observation 1. Det här har varit en magdag. Min mage har alltså på riktigt varit ivägen. Stött i saker. Inte varit där jag är van att den är. Jag minns inte att det skulle ha varit såhär före riktigt sista månaderna med Kia. Om inte ultran förra veckan hade gett ganska klara besked så skulle jag vara riktigt orolig över antalet barn i magen, eller antalet graviditetsveckor, eller både och..

Observation 2. Tydligen är folk hemskt sockermedvetna nuförtiden. Jag har haft en kanna saft som vandrat med från möte till möte hela dagen, och alla har bara ratat den och druckit vatten istället. Hälsosamt och bra! Jag hade också en kexskål som genomlevde ett av mötena helt orörd. Den innehöll chocolatechipcookies!!! Nå, bra för mig. Jag åt upp dem.

Observation 3. Det börjar visst vara dags att sätta sig in i lite "nya" kommunikationskanaler. Jag försökte få ut ett budskap. Jag har facebook-postat, facebook-chattat, textat, ringt. (Jag har inte e-postat. Det förstår till och med jag att är lika lönlöst som att skicka röksignaler. )
Sen skrev jag ett meddelande på whatsapp för första gången i mitt liv, typ... Fyra svar inom en minut. Sjukt. Nymodigheter. #alltvarbättreförr #ochkominteochpratamedmigomsnapchat!

Observation 4. Jag bryter mitt "inget nätanvändande på bussen"-löfte genom att skriva det här inlägget. Mitt slarv med den regeln handlar om en sällsynt snedvriden protest mot västmetron (om det är något jag KAN så är det sällsynt snedvridna protester).
För jag insåg att största nackdelen med västmetron ju inte är att det kommer att bli både krångligare och mer tidskrävande för mig att ta mig till stan, utan att det blir ca 20 minuter djupt nere i jordens innandöme,  utan utsikten från broarna, utan blommorna på vägkanterna, utan solupp- eller nedgångar,  utan regn som piskar mot fönstren....
(Om ni nu lyckas förstå på vilket sätt jag tycker att nätanvändande på bussen är en protest mot detta så blir jag lite imponerad, nog.)

Morsdag

Vitsippor och såpbubblor, och snart rabarber! Solsken, blått hav och dyblöta vantar.
Köttbullar och potatisrieska.
Dålig film och kopiösa mängder popcorn.
Bra morsdag.

So far

Jag minns att det värsta från första månaderna av graviditeten med Kia var illamåendet och tröttheten. Det näst-värsta var att inte kunna klaga på tröttheten och illamåendet eftersom jag inte ville avslöja att jag var gravid.

Den här gången har det varit samma sak. Så trött, så illamående, så knäckt på att inte få klaga-klaga-klaga.

Så jag hade tänkt att jag så fort jag bara kan ska skriva ett klagoinlägg, men de facto har jag nu den här veckan mått så mycket bättre att det blir en mer neutral rapportering.

First impression:

Då jag gjorde graviditetstestet och insåg att jag är gravid så dök såklart en massa alldeles väntade positiva känslor upp, och en del helt lika väntade negativa. Men dessutom en ganska oväntad känsla av svek. Vi funkkar så bra, vår lilla familj, och trivs så bra ihop, och nu bär jag i min egen kropp omkring på en liten inkräktare som skall komma och ställa allt på ända, med trötthet, skrik, avundsjuka, stress och gräl. Jag kände mig som en förrädare, som smugglar in en helt okänd typ i vår gemenskap. 

Kias enorma iver hela våren att bli storasyster, och hennes uppenbara glädje den senaste veckan över att så småningom bli det på riktigt, har ju fått också mig att inse att den här "inkräktaren" väl nog är ett helt välkommet tillskott i familjen trots allt.

Tröttheten

Som jag skrev så var en av de värsta grejerna i början av förra graviditeten tröttheten. Men tiden har förskönat minnet, och efteråt har jag ofta tänkt att det nog bara var vanlig novembertrötthet som jag överdrev för att tycka synd om mig själv.

Men herrigud vad jag varit trött hela april. De flesta kvällar har jag gått och lagt mig direkt efter Kia, och de där mornarna när jag stigit upp före 6:30 har varit väldigt få (i jämförelse med många i veckan före tröttheten).

Illamåendet

Och fy bubblan så illa jag har mått! Jag har inte just kräkts. (Utom den där fruktansvärda, fruktansvärda veckan då jag drabbades av nånsorts magbobba (matfögiftning kanske?)) Men ett jätteobehagligt illamående nästan 24/7. Till exempel i min beskrivning av vårt wapp-firande skulle jag ha kunnat avsluta varje dags beskrivning med "Och sen kröp jag ner under täcket och låg där och kved i några timmar." Värst var det efter picknicken i Kaisaniemi då jag ett tag funderade om jag räknat riktigt enormt tokigt med graviditetsveckorna och egentligen genomled förlossningssmärtor. I efterhand kan jag ju kanske konstatera att jag antagligen överdrev lite...

Magen

Nu är jag inte på något sätt obekant med fenomenet "ballongmage", och det faktum att min mage är nästan normal på morgnarna får mig att misstänka att det nu kanske mera är just ballongmagen, i kombination med dåligt magmående (= behov av att spänna ut magen så mycket det går), som gjort att jag på kvällarna ser ut som om jag skulle vara avsevärt mycket längre än i 11:e veckan.

Men.. helt van är jag inte vid att magen känns så svullen att jag måste gräva fram gravid-byxorna, och också föredrar gravid-skjortor eftersom vanliga skjortor spänner så obehagligt över magen..

Den här bilden är från mitten av april, då jag var i uppskattningsvis vecka 7. Och den beskriver ungefär mellantinget mellan morgonens normalmage och kvällens nästan höggravida känsla.

Storasyster, lillasyster och låtsas-mamma

- Mammaa! Du är låtsas-mamma, och jag är storasyster och pappa är min lillasyster!

Så börjar de flesta av lekarna hemma hos oss nu. Jag måste säga att min roll som låtsas-mamma är ganska enkel. Hittills har det krävts mindre av låtsas-mamma än det brukar krävas av riktiga mamma, för storasyster är såklart en mycket driftig och kunnig person som dels klarar av att göra allt själv, och dels tar mycket bra hand om sin lillasyster, så låtsas-mamma kan med gott samvete sätta sig i soffan och läsa tidningen.

Storasystrar är lite magiska. De kan flyga, de kan cykla på enorma cyklar. De är så stora att de börjar skolan. Och de är världens snällaste. 

(Fast en dag kom Kia ganska chockat hem från dagis och berättade upprört att en av hennes kompisar hade sagt att storasystrar också kan vara dumma. Jag försökte förklara lite av det här med syskonrelationer för henne, men hon var ganska oförstående och glömde snabbt bort hela grejen.)

Lillasyster kan i stort sett ingenting, men storasyster brukar lära henne flyga ibland.

"Nääär blir jag storasyster?" suckade Kia uppgivet en morgon tidigare i veckan.

Ja-a vet ni. I december! Då blir Kia storasyster. Då får hon ett riktigt litet syskon som hon får lära att flyga. 

Picknickdagar

Oj, det har varit sköna dagar, och det känns som om veckoslutet redan hållit på i evigheter, och ändå är det en hel dag kvar. (Eller inte riktigt hel.. kl.16 imorgon ska jag vara på jobb, men fram tills dess...)

Vi har marknadsfört första maj som picknick-dagen för Kia och det har varit många picknick-dagar. 

Fiilisen började redan på onsdag då vi trängdes med hela resten av södra Esbos befolkning i Prisma och shoppade ballong och en massa mat.

På torsdag plockade vi upp Kia från dagis (hon hade haft en bra dag med ansiktsmålning och munkar och fest hela dagen) och packade in oss i bilen och körde iväg till Oitans där vi hade picknick nr.1 med Anna, Jens, Saga och Liam. (Anna har tagit fler och mer lyckade bilder.)

Det blev en rolig och ganska lång (och lite kylig) kväll, med god mat och sandiga vantar.

På fredag var det såklart dags för picknick 2 i Kaisaniemi-parken med sedvanligt massvis bekanta, såväl nära kompisar som de där avlägsna bekanta som man träffar bara i Kaisaniemi nu och då, men som det såklart också är himla kul att se.

Jag avgav två första maj-löften. Det ena var att jag något år (knappast ännu nästa, men om vi såhär optimistiskt säger att inom 10 år) ska hinna fram och höra Akademen sjunga. I och för sig fungerade det utmärkt nu också. Vi hörde dem på radion medan vi packade ihop hemma, och sista låten i bilen, och kom fram till Kaisaniemi när festen börjat på riktigt..
Det andra löftet var att jag något år snart ska baka munkar. Det har jag inte gjort på länge länge och jag har inget minne av hur man gör..

Idag nöjde vi oss ur picknick-synvinkel med morgonmålspicknick vid soffbordet. Efter det for Kia och jag till simhallen. Kia var kanske världens lyckligaste tjej och hoppade och skuttade hela vägen till simhallen. Det var riktigt kul! Vi måste nog komma iväg oftare. Det är bara så sällan tillräckligt många familjemedlemmar är friska samtidigt...

På kvällen fick vi besök av Vasa-kusinerna Lotta och Miro och deras föräldrar. Det var roligt att ha besök! Kia sprang omkring som en yr ekorre och förevisade hela lägenheten, och Lotta och Miro travade efter med det lätt nedelåtande uttrycket hos 7-åringar som vill vara ganska tydliga med att de inte mera är småbarn.

Imorgon ska vi hinna med en riktigt slapp morgon, en konfirmation och sen då för min del lite jobb.

Och hej! Snart är det sommar!