Veckans högsta önskan och lite trotsålder

På onsdag ska Kia och jag gå till butiken och köpa en banan och sen ska vi sätta oss på den här bänken och äta den. Det var Kias enträgnaste önskan idag, och då får det väl bli så. Egentligen tyckte Kia att vi skulle göra det redan imorgon, men jag berättade att mormor kommer och hämtar henne från dagis då. "Men sen tommer du o emmta mig från momo o sen tå vi ti bupiten o töper banan o sen tommer vi hit o sitter här o äter den!" 

Nå det gick ju inte heller, för jag kommer hem sent imorgon. Så onsdag alltså, om det inte ösregnar, kom vi överens om.

Vi satt på den där bänken och åt banan för ungefär ett år sedan. Det gjorde tydligen djupt intryck på Kia eftersom hon ännu minns det.

(Jag funderade ett tag på varför Kia sitter med näsan i vädret på så många av bilderna som jag tagit på sista tiden, tills jag insåg att det definitivt är dags att klippa den där pannluggen.)

På väg hem blev jag sen lätt nervös. Tjata-tjata-tjata eller släpa-släpa-släpa eller övertala-övertala-övertala eller ignorera-ignorera-ignorera... inget verkar hjälpa. Kia har inte haft någon grym trotsålder att tala om, men istället är hon med stormsteg på väg in i en fullkomligt nonchalant "jag kunde inte bry mig mindre om vad du vill så länge det inte är exakt samma som jag vill själv (vilket det sällan är, för det är inte lika roligt då)". Det är väl i och för sig just precis det som är definitionen på en trotsålder, men jag hade väntat mig mer gråt och skrik och ilska och kasta-sig-raklång-på-golvet-och-gallskrikande-slå-och-sparka-vilt-omkring-sig, och inte denna lätt nedlåtande och aningen roade oberördhet.