Saker att minnas

Det finns en del saker jag ibland får lov att påminna mig själv om. Det är på något sätt svårt att förstå att Kia själv måste få komma till rätta med saker och ting. Att det inte hjälper att JAG nu på senare tid har kommit över rädslor, fobier och attitydproblem. Hon är tvungen att gå igenom det själv också.

Grejer jag försöker komma ihåg:

1. Att jag var (och är) skit-dålig på att säga saker som förväntas av mig, och ju tydligare blir att det förväntas, desto svårare blir det. Dethär minskar kanske inte min frustration över att Kia vägrar säga hejdå åt folk då hon eller de går sin väg (till exempel dagisfolket då vi går hem), att hon de facto rätt ofta vägrar prata med folk helt och hållet och att det ytterst sällan händer att hon säger tack då hon får något. Det minskar inte min frustration, men ökar min förståelse.

2. Att jag var helt galet petig med maten som yngre och först i vuxen ålder har börjat kunna äta det mesta (men "det mesta" inskränker sig fortfarande till ur nordisk synvinkel "normal mat"). Kia är inte galet petig, men jag blir ändå med jämna mellanrum frustrerad på att hon inte vill ha typ kokt broccoli.

3. Att inte heller jag ville ha frukt och grönsaker om det fanns kex och glass inom räckhåll.

4. Att jag i många-många år var livrädd för de flesta kryp man kan tänka sig. Sprang som en tok hela vägen upp från/ ned till stranden för att ingen stackmyra skulle ha minsta lilla chans att klättra upp på min fot och knipa mig. Finkammade rummet vaje kväll innan jag gick och lade mig för att kolla att där garanterat inte fanns någon mygga, och drabbades sedan av panik och kunde inte sova ifall där ändå fanns en. Satt fullkomligen blickstilla och skräckslagen ifall en geting eller humla flög inom hör-/synhåll. Var alldeles livrädd för spindlar. Ryser fortfarande av äcklat obehag av de där förskräckliga sniglarna.