Men varför?

Oj nej, oj nej. Det där tålamodet...

Va e det där för nånting?
Va sa du?
Men varför?

Varenda diskussion slutar (eller är där redan från början) med det neverending ekorrhjulet.

Jag har försökt svara enligt bästa förmåga på frågorna, men det skiter sig ju förr eller senare. Jag vet till exempel inte vilka ämnen det är i peppar som gör dem så kryddstarka att man helst petar pepparkornen ur sin soppa istället för att äta dem. Och jag vet inte vad det sist och slutligen är som gör att vi behöver sova för att orka leka följande dag. Och jag vet inte orsaken till att Kia gör som hon gör. (Vilket hon också kan fråga om i oändlighet. ) Kl.22 på kvällen känns det också för jobbigt att börja redogöra för kroppens värmeproduktion och för varför ett lager kläder gör att man hålls varmare än om man är naken.

Och ibland orkar jag inte för sjuttioelfte gången förklara att föremål är mindre på håll än när man är nära dem och att det är därför som glassplaneten i "Vilda Bebin får en hund" ser mindre ut när bebin och hunden lämnat den, så idag konstaterade jag uppgivet att de väl helt enkelt ätit upp största delen av den.

Ibland fungerar det otroligt enkelt med att svara att jag inte vet, för ofta har Kia sen en egen teori, och sånt borde ju uppmuntras till den grad att jag egentligen borde besvara varje fråga med "vad tror du?", men just när jag trott att det var en fungerande utväg så skrattade Kia åt mig och sade att "jag tror nog att du vet".

Tågresan var kul, förresten. Jag insåg att det utmanande inte är att underhålla Kia, utan att hitta underhållning som jag också själv tycker att är superskoj.