Smygande insikter

När man inser fullständigt självklara saker känner man sig rätt så dum för att man inte insett dem tidigare.

Som till exempel den här rädslan för att det ska hända ens barn något. Den som många vittnar om att drabbar dem från första ögonblicket. Jag har varit ganska befriad från den hittills, och har trott att det beror på att a) jag är en ganska avslappnad och cool typ som inte tar så mycket stress i onödan, eller b) jag är en naiv och fantasilös, känslokall och oempatisk person som inte bryr mig tillräckligt ens om mitt eget barn för att idas oroa mig. (Inställningen till om det är a eller b som gäller varierar beroende på sinnesstämning.)

Jag har alltså utgått från att det också kommer att fortsätta vara så.
Och det är det som får mig att lite generat försöka gömma mig i ett hörn och skämmas över att jag är så korkad att jag inte insåg att jag såklart hade fel.

För nu kommer den krypande från alla håll. Rädslan.
Till exempel: Vi ska flyga imorgon. Första gången för Kia. Och jag märker att jag för första gången i mitt liv är lite flygrädd. För att Kia är med. Mest rädd är jag för att flygplanet ska störta i havet, för Kia kan ju inte simma... När jag insåg att det var dit mina nyförvärvade moderskapskänslor var på väg bestämde jag mig för att skjuta upp oroandet till något senare tillfälle när jag klarar av att tänka i mer realistiska banor. Typ: a) flygplansolyckor är ganska ovanliga, b) om ett flygplan störtar så är inte nödvändigtvis avsaknaden av simkunskaper det största problemet.