"Jag blir så trött på ditt jävla gnäll!"

Dagens överlägset mest uppiggande och tröstande läsning hittade jag här:

http://hannahnorrena.com/2014/02/26/jag-blir-sa-trott-pa-ditt-javla-gnall/

Jag önskar att jag skulle ha skrivit det där själv. Då skulle jag känna mig smart och fyndig. Nu känner jag mig bara lätt tröstad mitt i min frustration.

Slarv-läsning

Jag beklagar påpekandet, men har ni märkt att det stavningsmässigt sett är ganska få skillnader mellan "tröstvåfflor" och "bröstvårtor"? Nästan så jag blir tvungen att byta rubrik på föregående inlägg. 

Till något helt annat alltså.

Belgiska tröstvåfflor

Ända sedan vi kom hem har "Anna, Ta-a, Iia o Pentti" varit återkommande samtalsämnen. Vi har "flugit till Belgien för att hälsa på" Kia har "pratat i telefonen med Anna" och idag tog vi oss "hemifrån" (Kias rum) med "flygplan" (köket) "hem till dem" (sovrummet) där Kia informerade mig om att de gömt sig och att jag skulle söka. Hon berättade också att de gömt sig under sängen, men jag fick inte leta där. Sen gick hon själv och gömde sig i klädskåpet. Jag fick inte leta där heller..

(Pentti har förresten under dagarnas lopp bytt namn och heter nu ungefär "Ent" vilket ju är närmare sanningen. Jag har dock lite dåligt samvete, för namnet uttalas ofta med en förlägenhet som kan tänkas komma av att jag så ofta skrattande undrat vem Pentti är.)

Sedan vi kom hem har vi hunnit traggla oss igenom tre förkylningar, en öroninflammation (Rätt så lindrig dock.. man tycker ju att en öroninflammation skulle ge sig till känna ens i ett flygplan, men den här har bara märkts av i läkarens öronkontroll. Ny antibiotika-kur på det och hot om rör i öronen om inflammationen inte är borta vid nästa efterkontroll, men bortsett från det alltså rätt så odramatiskt), en riktigt ordentlig ögoninflammation (Kias ögon måste blötläggas innan hon lyckades öppna dem på lördag morgon), en del feber och tremiljoner näsdukar. Ja just det, en hel del mumin också. (Kia har inte varit speciellt rädd för Mårran tidigare, men igår råkade vi se ett avsnitt där Mårran jagade Mumintrollet till tonerna av skrämmande musik. Vi bytte rätt hastigt till ett annat, men efter det har Kia varit avsevärt mycket räddare för Mårran, så vi har undvikit henne nu (jag börjar som tur kunna de flesta muminavsnitten utantill och vet var hon finns..))

Imorgon återgår vi till vardagen och hoppas att vi får vara friska tills vattkopporna kommer. :)

I Belgien köpte vi ett paket chokladöverdragna våfflor med tanken att vi kanske kunde truga dem på våra nära och kära, men nu har vi tröstätit upp dem istället. Gott!

Belgien

"Oj! Tooa paatten!" pekade Kia igenkännande när vi kom gående hem från bilen efter fem dagars borta-vistelse!
"Har du saknat stora parken?" undrade jag.
"Mm-m" svarade Kia bekräftande. Sen var hon tyst en kort stund. "Men inte så mycket!" sade hon sen med ett tonfall som antydde att hon mer än gärna skulle byta ut vår närmaste lekpark mot vilken som helst Belgisk variant.

Vi har haft några sjukt bra dagar i Belgien. Har umgåtts med några favoritmänniskor, bekantat oss med Leuven, njutit av härligt vårväder, lekt i tuffa lekparker (jag fick också leka), tömt Pomoellarnas choklad-, kak- och ölförråd, besökt en fin djurpark, sett en massa grejer,  promenerat hit och promenerat dit.

Kia har haft väldigt roligt med Saga och Liam. Populäraste inomhusleken var att leka flygplan. Om jag förstod rätt gick Kias version ut på att man skulle gå in i rummet där vi sov, stänga dörren och sätta sig på sängen en stund. Jag tyckte bättre om leken när Saga var med, för då ingick också en enorm hög med tidningar och böcker som skulle läsas under flygresan.

I morse när vi vaknade pratade vi med Kia om att vi skulle åka hem. Flyga med flygplan på riktigt. Kia såg ivrig ut över den framtidsutsikten men sade sedan lika ivrigt "och sen tomme vi tibaka!"

I flygplanet steg sen Kias kroppstemperatur ungefär lika snabbt som utomhustemperaturen sjönk, och min näsa började rinna och en liten elak kaktus planterade sig i min hals. Här ligger vi nu i vår finska verklighet och snörvlar. Lämpligt nog har vi läkartid åt Kia imorgon. Ursprungligen tänkt som efterkontroll för öroninflammationen, men nu kan vi utöka med mellankontroll för den här omgången.

Men att en 2-åring blir sjuk är ju oundvikligt hur som helst, och skulle garanterat ha hänt förr eller senare också om vi stannat hemma.

Helt jätte-stort TACK till Anna och Jens, (och Saga och Liam) för att vi fick komma! Vi har alla haft jätteroligt! 

Smygande insikter

När man inser fullständigt självklara saker känner man sig rätt så dum för att man inte insett dem tidigare.

Som till exempel den här rädslan för att det ska hända ens barn något. Den som många vittnar om att drabbar dem från första ögonblicket. Jag har varit ganska befriad från den hittills, och har trott att det beror på att a) jag är en ganska avslappnad och cool typ som inte tar så mycket stress i onödan, eller b) jag är en naiv och fantasilös, känslokall och oempatisk person som inte bryr mig tillräckligt ens om mitt eget barn för att idas oroa mig. (Inställningen till om det är a eller b som gäller varierar beroende på sinnesstämning.)

Jag har alltså utgått från att det också kommer att fortsätta vara så.
Och det är det som får mig att lite generat försöka gömma mig i ett hörn och skämmas över att jag är så korkad att jag inte insåg att jag såklart hade fel.

För nu kommer den krypande från alla håll. Rädslan.
Till exempel: Vi ska flyga imorgon. Första gången för Kia. Och jag märker att jag för första gången i mitt liv är lite flygrädd. För att Kia är med. Mest rädd är jag för att flygplanet ska störta i havet, för Kia kan ju inte simma... När jag insåg att det var dit mina nyförvärvade moderskapskänslor var på väg bestämde jag mig för att skjuta upp oroandet till något senare tillfälle när jag klarar av att tänka i mer realistiska banor. Typ: a) flygplansolyckor är ganska ovanliga, b) om ett flygplan störtar så är inte nödvändigtvis avsaknaden av simkunskaper det största problemet.

Mörkret

De senaste dagarna har döden funnits i mina tankar som en ständigt närvarande skugga..

Hur den ibland kan vara alltigenom överrumplande, oväntad, plötslig och i en enda liten liten händelse kasta omkull världen totalt.

Hur fullständigt overkligt det känns.. att det där osannolika hände just här, i den här verkligheten. I alla andra tänkbara verkligheter hände det ju aldrig. Där fortsatte han ju leva. Varför måste vi leva i just den verklighet där han inte gjorde det?

Hur man vill vrida tillbaka tiden. Om vi alla hjälps åt och stretar så mycket det bara går så måste det väl vara möjligt? Eller om vi alla sträcker oss ut och tar tag i den där andra verkligheten och drar riktigt hårt, då måste det väl gå att byta? Eller hur? ELLER HUR?? ELLLLERR HUURR????

Ekon i tomheten, varför just här?


(Att skriva kryptiskt om en död i ett forum där inte alla läsare känner till bakgrunden är inte helt okej. Att skriva om döden i ett sådant här forum och berätta bakgrunden för alla som inte känner till den är inte på något sätt acceptabelt. Jag vet inte om jag alls borde ha skrivit det här, men det kändes viktigt. 
Jag är okej, men jag sörjer. I min närhet finns människor som sörjer ännu mycket mycket mer, och jag gråter med dem.)

Uppfostringstankar

Kia är en ganska glad typ som inte ställer så stora krav och lätt glömmer ilska och olycka på några sekunder. Hon vill sällan göra sådana saker som hon inte skulle få göra, och hon går glatt med på att göra det mesta som hon måste göra, åtminstone om man väntar en liten stund. Och det finns ju i allmänhet tid att vänta en liten stund, så varför då slåss i onödan? Hon har inga syskon att ta hänsyn till eller tävla med. Inga syskon att slåss med så man måste ingripa. Vi har inga andra barn vars behov strider mot hennes.

Följaktligen får hon för det mesta som hon vill. Inte (bara) för att vi tycker det är jobbigt att ta striden, utan mest för att det sällan finns någon orsak att göra det.

Fast en orsak som ibland känns riktigt vettig, är ju såklart att hon skulle behöver få inse att hon inte alltid får som hon vill. Att inte allt går att fixa till hennes tillfredsställelse.

Men det är svårt att veta var man ska börja. "Välj dina strider" syftar ju i allmänhet på att man ska välja bort, men i vårt fall skulle vi tvärtom behöva välja lite fler.

Det blev måndag!

Det blev en alldeles vanlig måndag. Kia var nöjd över att ha fått vara på dagis och jag var jätteeffektiv på jobbet.

Nu hoppas jag på vanlig tisdag, onsdag, tordag och fredag i sedvanlig ordning resten av veckan. Veckoslutet kan få vara vrickat, ifall det måst.

Det syns inte på bilden, men Kia hade på dagis fått håret flätat i en fin fläta som sträckte sig från ena sidan huvudet till den andra. Jag var riktigt imponerad och funderade på om det äntligen skulle vara på tiden att jag skulle lära mig några lite mer komplicerade frissyrer än hästsvans. Men jag måste skaffa en sådan där frisseringsdocka att öva på, för Kia hålls nog inte stilla tillräckligt länge.

Hopp om vardag

Jag är så vidskeplig att jag tror att om jag skriver att jag hoppas att morgondagen ska vara en vanlig måndag så kommer det att dyka upp något som gör att det inte blir så. Men också tillräckligt vidskeplig för att tro att ifall jag skriver tillräckligt mycket om min vidskeplighet så kan bakslaget kanske undvikas.

Kia har besökt läkaren och utvidgat klistermärkesförrådet ytterligare två gånger sedan senaste rapport. Men de besöken har inte varit så dramatiska. Kul är också att Pikkujätti i Hagalund verkar vara ett så trevligt ställe att barnen gråter då de måste hem därifrån. Så Kia har inte heller tagit det så hårt. Vårt medicinskåp har de senaste veckorna utökats med närmare 10 nya mediciner. Som tur är de flesta jobbigare kurerna avklarade och kvar finns bara de mediciner som Kia gillar att ta. Kias smarta mormor har försett Kia med en läkarväska med stetoskop, medicinflaskor, en sådan där öron-tittar-grej och en medicinspruta från apoteket. Väskan har varit i flitig användning.

Men en sjukledighet som varat längre än julledigheten har nog gått oss alla på nerverna, trots att min mamma hjälpt till helt otroligt mycket som barnvakt och underhållning och sällskap.

Kia vill tillbaka till dagis så mycket att hon tyckte att vi skulle gå redan ikväll, och jag önskar och hoppas att nästa vecka får bli en normal arbetsvecka med fem dagar på jobbet, till skillnad från bara två, som de två senaste veckorna.

Men jag är så rädd, så rädd, så rädd för att det plötsligt dyker upp nåt nytt. Spysjuka, vattkoppor, you name it.