Jag är ingen stor vän av lägerhalsdukar. Officiellt finns de säkert till för att skapa vi-anda och lägerfiilis och signalera att alla på lägret är scouter tillsammans och inte representanter för olika kårer. Men jag tycker mer halsdukarna känns som hastigt massproducerade tygstycken av något billigt material som ska klara den där ena veckan och sen inte behöver duga till något mer, som används mest för att kunna fösa ihop folk i mer lätthanterliga grupper (ofta finns olika färger för olika åldersgrupper eller underläger).
Själva lägren, däremot, är kanske nog det bästa som finns. Jag tror det är lägerljuden som gör fiilisen för mig: Glada tjut och skratt och plask från sjön. Kastrullskrammel och gaslågs-sus från lägerköket. Ett glatt fnitter från tältet en bit bort. Surret från en sömnig humla i ljungriset bredvid..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar