Dagistankar

Jag jobbade fyra veckor förra sommaren. Sen började jag jobba på riktigt i oktober, och i januari började Kia på dagis. Inför varje förändring funderade jag mycket på hur det skulle kännas för mig: att vara den som varit på jobb hela dagen medan Joppe varit hemma med Kia, och sen att vara den som varit på jobb hela dagen medan Joppe OCKSÅ varit på jobb hela dagen och Kia har hängt på dagis.

Skulle det kännas som om jag går miste om en massa? Skulle det kännas fel att någon annan berättar för mig vad Kia lärt sig och vilka framsteg hon gjort? Skulle jag ha dåligt samvete över att lämna ett gråtande litet barn på dagis? Skulle tiden och småbarnsåren rinna iväg och jag gå miste om allt??

Så efter att jag i tre månader hade testat på hur det är att jobba medan barnet är hemma med pappa så lovade jag ett nytt inlägg efter att jag i tre månader testat på att vara förälder åt ett dagisbarn.

Att lämna Kia på dagis har varit förvånansvärt lätt. De första kanske tre veckorna var lite jobbiga, och egentligen inser jag nu när jag ser tillbaka på den tiden att det var mycket jobbigare än vad jag förstod då. Men dagiset är strålande och Kia trivs jättebra, så det känns hur okej som helst att föra dit henne och lämna henne där. Nuförtiden försöker hon inte ens låtsas vara det minsta lilla ledsen, utan rusar glatt iväg in på dagis så fort hon blivit av med ytterkläderna.

Precis som tidigare så kan jag konstatera att det inte alls känns jobbigt att få höra att hon gjort något för första gången utan att jag varit där och se det. Första gången jag ser det är ändå första gången för mig, och dessutom är det också roligt att få höra historierna.

Men det är mer de där upplevelserna i största allmänhet. De där sakerna hon får vara med om som jag inte får vara med och se henne uppleva. Jag skulle vilja kunna vara en fluga i taket som kan se vad hon gör och hur hon är utan att hon vet att jag är där. Det finns redan en liten bit av världen som är hennes egen, som hon känner till bättre än jag, och det känns konstigt. Men samtidigt nog väldigt bra.


Och jag antar att jag aldrig någonsin slutar oroa mig för vad som händer sen. Innan hon började på dagis oroade jag mig för hur det ska gå. Det visade sig gå hur bra som helst. Nu närmar sig sommaren och Kia kommer att få ett långt sommarlov, och nu oroar jag mig såklart för hur det ska gå efter det. Kommer hon att ha glömt finskan? Kommer hon att sakna de äldre barn som har flyttat vidare till någon skola? Hur kommer hon att ta det faktum att hon inte längre är en av de yngsta?
Sen när det visar sig att också det gick helt okej så blir det dags att börja oroa sig för dagen om många många år när hon måste överge huippudagiset för att flytta över till någon svenskspråkig variant där hon kanske inte känner nån och är helt ny och vilsen..

Sakta men säkert börjar jag misstänka att min dotter är oändligt mycket tuffare än jag är själv. Får väl bara klamra mig fast i det och sluta oroa mig.

På upptäcktsfärd.