Känner mig mer som mig själv nu

När gårdagens halsduk var en intetsägande-anonym variant så är dagens val tvärtom den som känns allra mest som jag. Den knallgula härliga halsduken som representerar min kår. Den här halsduken har hängt med sedan ca 1995 och den bär spår av mina ihärdiga försök att tvätta bort blod, svett och tårar från den. Den är inpregnerad med saltvattenstänk, mossa, sand, smuts och solsken. Den har använts som hatt, handduk, tvättlapp, armband, rep, vimpel och gudvetvad. Det fanns en tid när den kändes lite som en tung fotboja att ta på sig. Något som förpliktigade mer än belönade. Men i det skedet som jag tagit av den igen så har det alltid känts som givande och meningsfullt att ha haft en orsak att ta på den.

Jag har inget problem med att gå omkring med scouthalsduk "offentligt", men idag har jag tänkt att det nog antagligen mer resulterar i att folk som ser mig skapar sig en stereotyp bild av mig än att de skapar sig en mindre stereotyp bild av scoutingen. Jag menar att om alla scouter, framförallt ungdomar i sådär 13-20-års ålder, skulle dra på sig scouthalsduken så skulle det kanske synas att scoutingen är en mångsidig, cool, hobby med en massa unga, glada, väldigt olika, medlemmar som tycker om att vara scouter och kanske till och med är stolta över det.
Men om det bara är jag, och enstaka andra mer eller mindre fullvuxna människor, så antar jag att det istället är lättare att applicera sina stereotypier åt andra hållet. Tycker man att scouter är prutthurtiga så får jag stämpeln prutthurtig. Tycker man att scouter är präktiga och tråkiga så får jag stämpeln präktig och tråkig. Och så vidare.
Det stör mig inte så mycket, för jag bryr mig inte riktigt om vad vilt främmande människor som jag åker buss med i fem minuter skapar sig för uppfattning om mig. Men det stör mig LITE, för jag BRYR mig om vilken uppfattning folk har om scoutingen.