Dagismaskerad och sköna dagar

Om någon undrar så hade jag nog scouthalsduk ännu hela fredag (KoGi-lägerhalsduken) och en del av lördag (min representations-MuHö-halsduk), men det blev inte bloggat om det.

På lördag-söndag var Joppe och jag på minisemester i Helsingfors medan Kia klarade sig hur bra som helst hos sina morföräldrar. Vi strövade omkring lite, åt alldeles för mycket, såg Kon-Tiki-filmen och tog det lugnt. Kon-Tiki fick mig att inse att det där med att driva över Stilla Havet på en flotte inte riktigt skulle vara min grej. Jag satt på helspänn hela tiden och var rädd för hajar och stormar och solsting och för att killarna skulle tappa tålamodet och slå ihjäl varandra (fast jag ju nog sådär i teorin visste hur det skulle sluta). Och det där med havet. Jag älskar havet! Men jag är också lite rädd för det när det är sådär stort. Skulle inte klara av 360 grader hav vågrätt och kilometervis lodrätt i kring 100 dagar.

På söndag eftermiddag var vi på Möisö och kollade isläget. Då var Moisöfjärden ännu nästan helt täckt, men redan på måndag var isen ju borta.

Åtminstone här i Olars-hoodsen är det här graffiti-motivet rätt vanligt. Jag undrar om Kia smyger upp och gör stan farlig om nätterna.

 

Idag har Kia varit med om sitt livs första maskerad, med tillhörande disco och munkar. Vi fick låna en zebra-dräkt av min härliga kollega, men ännu i morse verkade det lite tvivelaktigt om Kia skulle gå med på att ha den på sig. Nå, den följde med till dagis i alla fall, och där förvandlades hon sedan efter ett tag utan någo som helst protester till en glad och nöjd zebra.

Tack, Frida, för lånet av dräkten!

Med sig hem från dagis fick hon en flaska mjöd. Jag antar att barnen gjort den själv, men för Kias del kanske det inneburit att hon lagt i några russin (men först ätit upp största delen av dem..) Men etiketten har hon illustrerat själv. Hon bar stolt flaskan hela vägen hem, och den var hemskt tydligt väldigt viktig. Hemma hällde Joppe upp lite av mjödet i ett glas åt henne och hon smakade ivrigt några gånger, grimaserade lite olyckligt och gav sedan glaset åt mig så jag fick dricka upp resten. Jag tror att resten av flaskan kommer att tömas i största hemlighet under nattens timmar.

Redan på torsdag kväll flyttade det in en Angry Birds ballong hos oss. De första dagarna var Kia nog väldigt nyfiken men också lite rädd för den. Ikväll följde den med henne överallt.

Imorgon är det wappen, och jag hoppas att majsol ler och att det är ens lite varmt.

Våruppföljning

Det finns fortfarande en liten snöhög i parken, men den syns inte på bilden, och kan nu inte annars heller anses räknas. Kia fick äntligen byta till en tunnare halare, på Moisö bongade jag många humlor och myror och andra kräk, och igår har isen gått NÄSTAN ända fram till stranden.

 

 

Nu väntar jag ännu på löven, gräset, vitsipporna, syrenen...

Lägerhalsduk

Dagens halsduk fick bli min lägerhalsduk från lägret Kilke, som är det största scoutläger jag deltagit i (ca 10 000 scouter).

Jag är ingen stor vän av lägerhalsdukar. Officiellt finns de säkert till för att skapa vi-anda och lägerfiilis och signalera att alla på lägret är scouter tillsammans och inte representanter för olika kårer. Men jag tycker mer halsdukarna känns som hastigt massproducerade tygstycken av något billigt material som ska klara den där ena veckan och sen inte behöver duga till något mer, som används mest för att kunna fösa ihop folk i mer lätthanterliga grupper (ofta finns olika färger för olika åldersgrupper eller underläger).

Själva lägren, däremot, är kanske nog det bästa som finns. Jag tror det är lägerljuden som gör fiilisen för mig: Glada tjut och skratt och plask från sjön. Kastrullskrammel och gaslågs-sus från lägerköket. Ett glatt fnitter från tältet en bit bort. Surret från en sömnig humla i ljungriset bredvid..

Känner mig mer som mig själv nu

När gårdagens halsduk var en intetsägande-anonym variant så är dagens val tvärtom den som känns allra mest som jag. Den knallgula härliga halsduken som representerar min kår. Den här halsduken har hängt med sedan ca 1995 och den bär spår av mina ihärdiga försök att tvätta bort blod, svett och tårar från den. Den är inpregnerad med saltvattenstänk, mossa, sand, smuts och solsken. Den har använts som hatt, handduk, tvättlapp, armband, rep, vimpel och gudvetvad. Det fanns en tid när den kändes lite som en tung fotboja att ta på sig. Något som förpliktigade mer än belönade. Men i det skedet som jag tagit av den igen så har det alltid känts som givande och meningsfullt att ha haft en orsak att ta på den.

Jag har inget problem med att gå omkring med scouthalsduk "offentligt", men idag har jag tänkt att det nog antagligen mer resulterar i att folk som ser mig skapar sig en stereotyp bild av mig än att de skapar sig en mindre stereotyp bild av scoutingen. Jag menar att om alla scouter, framförallt ungdomar i sådär 13-20-års ålder, skulle dra på sig scouthalsduken så skulle det kanske synas att scoutingen är en mångsidig, cool, hobby med en massa unga, glada, väldigt olika, medlemmar som tycker om att vara scouter och kanske till och med är stolta över det.
Men om det bara är jag, och enstaka andra mer eller mindre fullvuxna människor, så antar jag att det istället är lättare att applicera sina stereotypier åt andra hållet. Tycker man att scouter är prutthurtiga så får jag stämpeln prutthurtig. Tycker man att scouter är präktiga och tråkiga så får jag stämpeln präktig och tråkig. Och så vidare.
Det stör mig inte så mycket, för jag bryr mig inte riktigt om vad vilt främmande människor som jag åker buss med i fem minuter skapar sig för uppfattning om mig. Men det stör mig LITE, för jag BRYR mig om vilken uppfattning folk har om scoutingen.

Dagens scout-outfit

Det är scoutvecka. Jag lintsade igår, men från och med idag kör jag scouthalsduk varje dag. Och för att lite damma av halsduksförrådet så blir det NY halsduk varje dag.

Det här är min intetsägande-anonym-halsduk. Riktigt perus-scout-blå, utan någo som helst kännetecken. När jag behöver halsduk i jobbsammanhang blir det oftast den här av två orsaker: 1. När jag jobbar känner jag att jag inte alltför starkt vill kopplas ihop med en viss kår. 2. Jag glömmer i allmänhet min egen halsduk hemma. Det här är min lånehalsduk som färdigt bor på jobbet.

Våruppföljning

Jag glömde fota sedvanliga parkfotot igår. Fotade en del I parken, men utsiktsbilden är tagen idag.
Båda dagarna har det varit just under 10º. Igår solsken,  idag regn.

Några observationer:

- På lördag bytte jag till vårjacka. Blev förkyld direkt.

- Förra måndagen åkte Kia ännu pulka i parken.  Idag sprang vi ner för backen istället.  Det var lika roligt.

- På söndag bongade jag en citronfjäril.

- Jag berättade att Kia också kan ordet "hem". Efter att hon nu flera gånger de senaste dagarna stått inne - hemma - och gnällt om att hon vill "hem" så blir jag tvungen att omvärdera... Hon tror att parken är hem..

- Vi har nu nått det där skedet (som lär ska ta rätt många år) när man - hur man än försöker undvika det - smugglar hem halva sandlådan och sprider ut den i tamburen varje gång man kommer in.

- De senaste dagarnas parkhäng har gått ut på att jag förstulet ser mig omkring på de andra vuxna (och de lite äldre barnen) och tänker "gunzi, skärp dig!" Men sen står jag ändå där och gräver diken åt smältvattnet.
"Får man göra sånt här ännu när man är 33?" frågade jag Joppe medan jag stod och grävde.
"Så länge du får för din mamma..." tyckte han.

Neeej! Kalle, neeej!

Som tur verkar han inte vara speciellt framgångsrik...

En vanlig dag

En vanlig dag hos oss börjar i allmänhet där runt 7:15 med att man börjar höra glatt pladder från rummet bredvid. Pladdret ökar i styrka och blir allt mer antydande ända tills man går och hämtar henne. (Ibland har den av oss som inte ska föra Kia till dagis hunnit stiga upp och åka iväg till jobbet redan då.)

Förutom de rätt självklara morgonsysslorna så finns det en del mönster som är viktiga:
- minst ett av de djur som Kia sovit med ska följa med när hon stiger upp
- det/de djur som Kia burit med från sängen ska placeras på pottan
- trots att Kia inte räcks över lavoarkanten ens med pallen så är det viktigt att den är med så hon kan stå på den och vara frustrerad över att hon inte räcks
- strumpor vill Kia helst välja själv. Också mina/Js

Kring 8 går vi iväg de ca 200 metrarna till dagis. I allmänhet finns där någon i tamburen när vi kommer, och oftast (varenda gång de senaste månaderna) rusar Kia glatt iväg med denna någon för att äta morgonmål så fort man fått av henne ytterkläderna, utan att nu egentligen ta sig tid för att vinka eller på något annat sätt bry sig om att man själv går iväg.

Sen är det då dagisdag som gäller för Kia och jobb som gäller för mig och J. Hur Kias dagisdag ser ut vet jag ju inte exakt, men via personalen har jag hört att hon:
- tycker jättemycket om deras sång- och sånglekstunder och njuter enormt av att få vara med
- jättegärna ritar och målar och har förvånansvärt mycket tålamod med det (det har hon inte hemma..)
- i allmänhet sover från lite före 12 till lite över 13
- förstår allt och glatt och ivrigt sitter och pekar på allt och alla som man talar om, men inte säger ett enda ord själv (utom "där" och "heppa")
- trivs jättebra då hon får vara med i de äldre barnens lekar (vilket hon i allmänhet får)
- egentligen aldrig blir arg eller ledsen, utom om man tar av henne strumporna
- är världens lyckligaste människa om hon får sitta i en vattenpöl och skopa upp vatten med en spade

Vid 15-tiden blir hon sen avhämtad av J, av mig eller av mormor. Hos mormor och morfar gillar hon bland annat att rita, att leka med bilgaraget, att lyssna på musik och att spela piano. Stannar vi i hemknutarna så blir vi ofta ute en stund. Ute gillar hon att plaska i vattenpölar, åka pulka (fast det tror jag att vi på måndag gjorde för sista gången på länge), gunga, klättra, plocka grus, skyffla saker i ett ämbar med hjälp av en spade, peka på fåglar och flygplan, hoppa, stirra ned i vattenbrunnar.....

Nästan varje dag tar vi en sväng via butiken. Nuförtiden går hon utan protester både till och från butiken (men ganska lång tid tar det ju nog, eftesom hon ska stanna med ca fem meters mellanrum för att plocka småsten, plaska i vattenpölar eller stirra ner i brunnar). I butiken går det ofta rätt okej att låta henne gå själv, men ska jag köpa mycket grejer föredrar jag att ta en kärra som hon kan sitta i.

Inomhus är en av hennes favoritsysselsättningar att bära fram pallen till nåt fönster och stå där och titta ut. Andra grejer som är pop är att fingra på någon lämplig dator eller telefon, sortera och rada och sprida ut saker över golvet. Böcker gillar hon mycket, och får hon en chans att klättra på nåt så tar hon den.

Angry Birds är kul. Hon får redan iväg fåglarna, men i allmänhet åt fel håll.

Hon gillar att hjälpa till med hushållssysslor. Diskmaskinen hjälper hon gärna till att töma, fylla och sätta på (men hon förstår inte riktigt skillnaden mellan ren disk som ska lyftas ur maskinen - inte i - och smutsig disk som inte ska placeras i diskmaskinen när där är ren disk, men som ska hållas i maskinen när den en gång är där). Tvätten hjälper hon gärna till att hänga upp (men hon tycker det är lika roligt att riva ned upphängt byk). Att bädda tycker hon är kul. Hon vil helst krypa omkring under och över lakanen medan man bäddar. Dammsugningen hör kanske till hennes favoritsysslor. Det blir bara lite jobbigt i längden, för hon är trots allt inte jätte-effektiv, men blir skitsur om någon annan vill använda dammsugaren.

16:30 brukar vi försöka äta middag (för mig drar det nästan alltid ut till 17 innan maten är färdig, och Kia hinner nästan alltid bli riktigt hungrig och arg), och kl.19 är det kvällsgrötdags. Sen blir det tvätt och pyamas och kvällssaga (Vilda Babyn är det som gäller just nu), och där kring 20 ligger Kia i sin säng. Ibland somnar hon direkt, ibland tar det en timme, men hon är så gott som alltid på bra humör.


När hon somnat sitter jag (sgs alltid) och J (ibland) uppe alldeles för länge och ser på hjärnlösa TV-program, surfar eller bloggar.
Jag har två målsättningar för maj (i viss mån kanske de motarbetar varandra):
1. Gå ut och gå/springa efter att Kia gått och lagt sig de kvällar som J sköter läggningen.
2. Lägga mig där vid typ 22 åtminstone nästan varje kväll.


En helt underbar sak nu är att Kia är så nöjd med det mesta. Hon är glad när hon vaknar på morgonen, hon är glad när hon får komma till dagis, hon är glad när hon hämtas därifrån, hon tycker om måltider sådär ur social synvinkel och är också positivt inställd till mat i största allmänhet. På kvällarna kan det ta upp till en timme från det att hon lagts i sängen tills hon faktist somnar, men hon är alltid på gott humör och ligger och berättar historier som mest består av mamma-pappa-mamma-pappa-kia-kia-kia. Såklart blir hon arg och besviken och ledsen ibland, och det finns saker och situationer som hon inte tycker om (just nu totalvägrar hon till exempel att bada), men oftast accepterar hon situationen ganska snabbt (utom då när det gäller badet - där får vi ge efter) och är lätt att få på gott humör igen.

Ord

Kias ordförråd är fortfarande litet, men det börjar ändå räcka till för en lista:

Mamma: 1. mamma 2. Mumin
Pappa
Kia
Där
Nä!
Me! (med)
Titta
Pau (pall)
Pauo / Pou (boll)
Bi! (bil)
Möu (mjölk. Fast för det mesta är mjölken bara "där")
Ma! (mat)
Potta
Mennään-mennään
Nennä (betydde antagligen nenä, men kan ha varit en slump)

Pojou KAN ha varit en tillfällighet, men kom så lägligt att det kunde betyda "på jobb"

Hos mormor och morfar har hon också pratat om haua och lamm. På dagis lär hon ska ha sagt heppa, men där verkar hon inte annars prata.


Dessutom har hon förstått att det finns bokstäver, men hon verkar tro att alla bokstavskombinationer, oberoende av längd, bildar ordet K - I - A.


EDIT: Kom på att jag glömde "Hem" från listan, och så tror jag mig idag ha uppfattat att Mumin faktiskt är mammu, inte mamma.

Syprojekt 1 - Inga nya gardiner

Idag var jag ledig från jobbet, men hade program på förmiddagen som Kia inte kunde hänga med på, så hon var på dagis i alla fall. De timmar jag på det sättet fick ledigt hade jag tänkt använda till en massa produktiva saker.

Projekt ett var gardiner.
Under något av alla min inlägg om barnkläder och deras flickighet och pojkighet kommenterade Heidi att jag borde börja sy kläder själv. Jag tror jag hånskrattade lite åt tanken. Men idén låg och grodde i mitt huvud och plötsligt kändes det som en superbra idé att börja sy.
Jag fick en symaskin i födelsedagspresent och tänkte inleda min sömnadskarriär med att sy gardiner till våra sovrum.

Gardiner är väl knappast något man ska börja med om man är perfektionist, men någo sådana drag har jag inte, så det gick riktigt skapligt.. ända tills symaskinen plötsligt gav upp 3/4 in i gardin nummer 1. Nålen rörde sig inte en millimeter och det gick inte heller att ta loss den. Eftersom den fastnat i ner-läget innebar det att gardinen ohjälpligt satt fast. Gardinen var fortfarande full med nålar, och hela härligheten elamrade vårt matbord, och jag skulle hämta hem Kia om en halv timme. Efter att ha bråkat med nålen i 20 minuter stuvade jag in symaskin med gardin och skarvsladd och allt i klädskåpet.

När Kia och jag kom hem hittade vi ett papper på tambursmattan som påminde mig om att vi alldeles snart blir inpackade för fasadrenovering och att vi i och med det får gratis gardiner i ca ett halvt år. Det innebär ju också att jag inte behöver tvätta fönstren i vår.


Mitt andra projekt var att tvätta upp de kläder som nyligen blivit för små för Kia. De har genomgått otaliga tvättar och har utsatts för diverse olika blötläggningar och tvättmedel och fläckborttagningsmedel, men precis varenda fläck är kvar. Jag skulle nog inte kunna göra trovärdig tvättmedelsreklam.

Våruppfölning

Lätt duggregn, ca 5 grader.

Hurra hurra! Bänk nummer 2 (och 3, som jag hade glömt bort) börjar sticka upp ur snön. På det snöfria området just innanför grinden fanns hela veckoslutet en jättelik ca 15 cm djup pöl som funkkade bra som simbassäng, men nu har nån grävt en kanal och pölen har krympt. Ganska skönt, tycker jag..

Visst-visst. Det är kanske inte galet intressant det här, men jag är ivrig och fascinerad och väntarväntarväntar!

Kia bryr sig kanske inte, men hon gillar pölarna och vattnet. Vinterhalaren är fortfarande i användning, men nu har vi alternativ att ta till.

Joppe och Erik tog sig ut och paddlade igår och bongade en säl.

Dagistankar

Jag jobbade fyra veckor förra sommaren. Sen började jag jobba på riktigt i oktober, och i januari började Kia på dagis. Inför varje förändring funderade jag mycket på hur det skulle kännas för mig: att vara den som varit på jobb hela dagen medan Joppe varit hemma med Kia, och sen att vara den som varit på jobb hela dagen medan Joppe OCKSÅ varit på jobb hela dagen och Kia har hängt på dagis.

Skulle det kännas som om jag går miste om en massa? Skulle det kännas fel att någon annan berättar för mig vad Kia lärt sig och vilka framsteg hon gjort? Skulle jag ha dåligt samvete över att lämna ett gråtande litet barn på dagis? Skulle tiden och småbarnsåren rinna iväg och jag gå miste om allt??

Så efter att jag i tre månader hade testat på hur det är att jobba medan barnet är hemma med pappa så lovade jag ett nytt inlägg efter att jag i tre månader testat på att vara förälder åt ett dagisbarn.

Att lämna Kia på dagis har varit förvånansvärt lätt. De första kanske tre veckorna var lite jobbiga, och egentligen inser jag nu när jag ser tillbaka på den tiden att det var mycket jobbigare än vad jag förstod då. Men dagiset är strålande och Kia trivs jättebra, så det känns hur okej som helst att föra dit henne och lämna henne där. Nuförtiden försöker hon inte ens låtsas vara det minsta lilla ledsen, utan rusar glatt iväg in på dagis så fort hon blivit av med ytterkläderna.

Precis som tidigare så kan jag konstatera att det inte alls känns jobbigt att få höra att hon gjort något för första gången utan att jag varit där och se det. Första gången jag ser det är ändå första gången för mig, och dessutom är det också roligt att få höra historierna.

Men det är mer de där upplevelserna i största allmänhet. De där sakerna hon får vara med om som jag inte får vara med och se henne uppleva. Jag skulle vilja kunna vara en fluga i taket som kan se vad hon gör och hur hon är utan att hon vet att jag är där. Det finns redan en liten bit av världen som är hennes egen, som hon känner till bättre än jag, och det känns konstigt. Men samtidigt nog väldigt bra.


Och jag antar att jag aldrig någonsin slutar oroa mig för vad som händer sen. Innan hon började på dagis oroade jag mig för hur det ska gå. Det visade sig gå hur bra som helst. Nu närmar sig sommaren och Kia kommer att få ett långt sommarlov, och nu oroar jag mig såklart för hur det ska gå efter det. Kommer hon att ha glömt finskan? Kommer hon att sakna de äldre barn som har flyttat vidare till någon skola? Hur kommer hon att ta det faktum att hon inte längre är en av de yngsta?
Sen när det visar sig att också det gick helt okej så blir det dags att börja oroa sig för dagen om många många år när hon måste överge huippudagiset för att flytta över till någon svenskspråkig variant där hon kanske inte känner nån och är helt ny och vilsen..

Sakta men säkert börjar jag misstänka att min dotter är oändligt mycket tuffare än jag är själv. Får väl bara klamra mig fast i det och sluta oroa mig.

På upptäcktsfärd.

Våruppföljning

Orsaken till att jag med en veckas mellanrum (med paus förra veckan) lägger upp en tråkig intetsägande bild på vår lekpark är att jag väntar på att de grejer som varit begravda i snön i fyra-fem månader ska börja sticka upp igen. Den röda halvmånsformade grejen på bilden nedan är till exempel en del av en ca 40 cm hög bänk som man inte sett skymten av på länge. Det finns en till likadan begravd på ett annat ställe. Sandlådan är en annan grej som jag väntat på att ska börja växa fram. 

Smältvattenpölar är ett bra sätt att testa hur bra Kias skor och kläder tål vatten.

De två ovanstående bilderna är tagna något tag förra veckan. Sen blev det ju kallt igen och började snöa, så dagens våruppföljningsbild är igen en intetsägande bild av snötäckt park.

Men Kia tyckte om att det fanns lite lös snö att leka med igen. Hon satt en lång stund lyckligt och kramade snö i vanten och skyfflade snön av och ann och kastade den omkring sig.

Någonstans hörde jag, att någon hade läst att någon hade sagt att någon trodde sig kunna berätta... att havsisarna fortfarande VÄXER. Snyft! Jag vill paddla!

Men nu hoppas jag! Den här veckan ska det ännu vara kalla nätter, men jag tror och hoppas och VET att nästa vecka börjar våren äntligen på riktigt! Kanske isarna gått till vappen? Också från Moisö-stranden?

Sjukstuga

Jag har tagit lite bloggpaus här de senaste veckorna och har istället lagt min energi på att snörvla, hosta ut mina lungor och ha feber. Efter påsk trodde jag att jag bara hade lite hosta kvar, men inatt sov Joppe på soffan för att alls få nån sömn mellan mina hostattacker, och själv fick jag huvudvärk av att hosta så mycket, så jag gick till läkaren och fick några kul piller, lite hostmedicin och diagnosen keuhkoputkentulehdus. Jei.

Jag skrev ren ett bittert inlägg om hur jag ju nog var inställd på att Kia skulle släpa hem en massa bobbor från dagis, men hur jag hade trott att det var HON som skulle vara sjuk hela tiden, inte JAG (jag beskyllde henne lite i hemlighet också för min magsjuka för två veckor sedan). Men jag vågade inte publicera inlägget, för på den där punkten är jag alldeles otroligt vidskeplig, och jag kom fram till att jag ändå mycket hellre dras med sjukdomarna själv än sitter frisk och tittar på när Kia är sjuk.

Nån våruppföljning har jag inte riktigt hunnit med, för våren har liksom hållit på där på utsidan medan jag själv har suttit inne och hostat. Om Joppe skulle ha kunnat ta sig ut och paddla under påsken förblir också ett frågetecken, för han fick hållas hemma han också för att hänga med Kia, vars energinivå var alldeles för hög för mig. Men de första tussilagona lär ska ha skådats, och nu börjar det bli akut aktuellt att hitta något lite svalare och framförallt vattentåligare klädesplagg än vinterhalare åt Kia.