Så var det med det. Imorgon börjar jag jobba! Jag har redan tjuvläst min mejl och hoppat lite jämfota av iver.
NATURLIGTVIS kommer jag att sakna mycket från den här tiden; bl.a. att kunna hänga med Kia precis hur mycket som helst och att inte behöva trängas i butiker vid 17-tiden med hela resten av befolkningen.
Men på det stora hela känns det väldigt bra och lite spännande att börja jobba igen. Det känns också bra och spännande att Kia får fortsätta att vara hemma ett tag till och att Joppe får vara med.
söndag 30 september 2012
torsdag 27 september 2012
Ett foto i timmen
Jag gjorde nytt försök med ett ett-foto-i-timmen-projektet, och den här gången klarade jag hela Kias vakna del av dygnet! Hurra!
8:20
Kia blängde surt på mig när jag ställde mig vid hennes säng och hurtigt meddelade att det var dags att stiga upp. Inget slöande till 9 idag!
9:20
Vanliga torsdagar skulle vi vara på väg redan den här tiden, men idag blev det lite senare tidtabell och Kia satt i lugn och ro på tuppen och gnagde på sitt balkongsäppel. (Det var det sista. Katastrof väntar imorgon.)
Med tanke på att vi vanliga torsdagar brukar vara 20 minuter för tidigt i Hagalund så var det kanske bara bra.
10:20
Musiklek i full gång. Jag ko på att det skulle kunna vara min sista musiklek-gång, men eftersom jag kommer att jobba 80% med rätt sä stora möjligheter att justera mina arbetstider så kommer jag att fortsätta musikleka med Kia, så det blev inget sentimentalt avsked den här gången.
11:20
Vi hoppade på en 110:a till Kilo. Det stod en annan barnvagnsförsedd förälder på busshållplatsen som också styrde sin barnvagn mot bussen, och genom bussfönstret såg jag att det redan fanns en barnvagn i bussen. Jag var först på hållplatsen, men den andra stod närmare dörren och verkade anse att det var det som räknades. Nå, det visade sig att hon sett det som jag missat; att bussen klarade tre barnvagnar, så vi rymdes alla med. På de följande två hållplatserna stod föräldrar med barnvagn och blev tvungna att besviket vänta på nästa buss. På den tredje hållplatsen steg båda de andra bussåkande föräldrarna av. Jag tror att jag skulle stiga av direkt om jag skulle märka att någon annan behöver min plats och jag själv bara ska åka en eller två hållplatser till. Men jag vet såklart inte hur många goda orsaker föräldrarna kan ha haft för att absolut komma fram till just den busshållplatsen med just den bussen vid just det klockslaget.
12:20
I Kilo träffade vi såklart Anna, Saga och Liam + Sagas och Liams fafa och Jocke (Marias, inte min). Vi åt lunch på Villa K. Kia satte i sig några milligram potatismos och enorma mängder mjölk och slängde sedan resten av sin mat på golvet. Men hon verkade nöjd i alla fall.
När jag skulle byta blöja på Kia kom Saga med. "Nattblöja!" sa hon lite chockerat när hon fick syn på Kias engångsblöja. Fast Anna senare bedyrade att det var helt onödigt så skämdes jag lite.
13:20
Kia somnade på väg bort från Villa K och sov två timmar på terrassen.
14:20
Under tiden krälade jag på golvet med Liam och lekte med hans elefant.
15:20
Kia förstod inte alls att krokodiler är farliga, utan vilade i min famn en lång stund efter att hon vaknat.
16:20
Jag hade tänkt att vi skulle åka hem lagom till middagen, men insåg plötsligt att det ju inte alls var någon idé, så vi blev kvar och lekte med de spännande leksakerna och roliga människorna en stund till. Kia tyckte det var kul att leka med S:s och L:s farfar, och precis som när hon leker med sin morfar så blev hon som allra ivrigast när han försökte göra något annat.
17:20
Och åt middag där.
18:20
Men i något skede måste man ju fara hem, så just när Kia kommit över sin rädsla för Saga så mycket att hon vågade börja ge klossar åt henne så for vi. Äpplet Kia har i sin hand har hon stulit från terrassen. Hon tror antagligen nu att äpplen är något man alltid hittar på folks balkonger, bakgårdar etc.
19:20
Det har ingen betydelse när jag börjar laga mat (eller gröt i det här fallet). Kia tycker alltid att hon måste få äta precis då genast. Nu lyckades jag lugna henne lite med en bit knäckebröd.
20:20
Jag försökte läsa en gullig saga om en kanin och hens bästa kompis, men Kia ville läsa Ludde, och när det gäller kvällssagor ids jag inte bråka.
Sen somnade Kia så småningom, och jag slutade fota, men jag skulle gissa att klockan var ganska precis 21:20 när J kom hem, och 22:20 när jag började skriva det här. 23:20 kommer jag att nästan sova.
8:20
Kia blängde surt på mig när jag ställde mig vid hennes säng och hurtigt meddelade att det var dags att stiga upp. Inget slöande till 9 idag!
9:20
Vanliga torsdagar skulle vi vara på väg redan den här tiden, men idag blev det lite senare tidtabell och Kia satt i lugn och ro på tuppen och gnagde på sitt balkongsäppel. (Det var det sista. Katastrof väntar imorgon.)
Med tanke på att vi vanliga torsdagar brukar vara 20 minuter för tidigt i Hagalund så var det kanske bara bra.
10:20
Musiklek i full gång. Jag ko på att det skulle kunna vara min sista musiklek-gång, men eftersom jag kommer att jobba 80% med rätt sä stora möjligheter att justera mina arbetstider så kommer jag att fortsätta musikleka med Kia, så det blev inget sentimentalt avsked den här gången.
11:20
Vi hoppade på en 110:a till Kilo. Det stod en annan barnvagnsförsedd förälder på busshållplatsen som också styrde sin barnvagn mot bussen, och genom bussfönstret såg jag att det redan fanns en barnvagn i bussen. Jag var först på hållplatsen, men den andra stod närmare dörren och verkade anse att det var det som räknades. Nå, det visade sig att hon sett det som jag missat; att bussen klarade tre barnvagnar, så vi rymdes alla med. På de följande två hållplatserna stod föräldrar med barnvagn och blev tvungna att besviket vänta på nästa buss. På den tredje hållplatsen steg båda de andra bussåkande föräldrarna av. Jag tror att jag skulle stiga av direkt om jag skulle märka att någon annan behöver min plats och jag själv bara ska åka en eller två hållplatser till. Men jag vet såklart inte hur många goda orsaker föräldrarna kan ha haft för att absolut komma fram till just den busshållplatsen med just den bussen vid just det klockslaget.
12:20
I Kilo träffade vi såklart Anna, Saga och Liam + Sagas och Liams fafa och Jocke (Marias, inte min). Vi åt lunch på Villa K. Kia satte i sig några milligram potatismos och enorma mängder mjölk och slängde sedan resten av sin mat på golvet. Men hon verkade nöjd i alla fall.
När jag skulle byta blöja på Kia kom Saga med. "Nattblöja!" sa hon lite chockerat när hon fick syn på Kias engångsblöja. Fast Anna senare bedyrade att det var helt onödigt så skämdes jag lite.
13:20
Kia somnade på väg bort från Villa K och sov två timmar på terrassen.
14:20
Under tiden krälade jag på golvet med Liam och lekte med hans elefant.
15:20
Kia förstod inte alls att krokodiler är farliga, utan vilade i min famn en lång stund efter att hon vaknat.
16:20
Jag hade tänkt att vi skulle åka hem lagom till middagen, men insåg plötsligt att det ju inte alls var någon idé, så vi blev kvar och lekte med de spännande leksakerna och roliga människorna en stund till. Kia tyckte det var kul att leka med S:s och L:s farfar, och precis som när hon leker med sin morfar så blev hon som allra ivrigast när han försökte göra något annat.
17:20
Och åt middag där.
18:20
Men i något skede måste man ju fara hem, så just när Kia kommit över sin rädsla för Saga så mycket att hon vågade börja ge klossar åt henne så for vi. Äpplet Kia har i sin hand har hon stulit från terrassen. Hon tror antagligen nu att äpplen är något man alltid hittar på folks balkonger, bakgårdar etc.
19:20
Det har ingen betydelse när jag börjar laga mat (eller gröt i det här fallet). Kia tycker alltid att hon måste få äta precis då genast. Nu lyckades jag lugna henne lite med en bit knäckebröd.
20:20
Jag försökte läsa en gullig saga om en kanin och hens bästa kompis, men Kia ville läsa Ludde, och när det gäller kvällssagor ids jag inte bråka.
Sen somnade Kia så småningom, och jag slutade fota, men jag skulle gissa att klockan var ganska precis 21:20 när J kom hem, och 22:20 när jag började skriva det här. 23:20 kommer jag att nästan sova.
onsdag 26 september 2012
Avslappnad onsdag
Fördelen med gråa ruskiga septembermorgnar är att vi sover rätt länge. Idag var kl.8:50 när Kia och jag kom överens om att vi skulle stiga upp. (Före det var vi lika överens om att inte göra det.)
Efter morgonmålet ville Kia hämta ett äpple från balkongen, och det fick hon.
Sen slängde vi oss på sängen; hon låg och tuggade på sitt äpple, och jag fick läsa hela tidningen.
Sen erindrade jag mig att jag sovit rätt dåligt på grund av liten begynnande sandlåda i sängen, så jag bytte lakan. Kia "hjälpte till".
Sen gick vi ut. När vi kom ut genom dörren märkte jag att det regnade, men jag orkade inte gå in och börja hela påklädningsproceduren pånytt, så jag tänkte att vi leker i lusthuset tills det slutat regna. Det ville inte Kia, så plan B blev att helt enkelt ignorera regnet och gunga ändå. Vi hade parken helt för oss själva, för alla andra hade flytt inomhus.
Jag trodde inte Kia skulle vara hungrig vanlig lunchtid eftersom vi stigit upp så sent, men hon gallskrek tills hon fick mat, så jag hade tydligen fel.
Sen gick vi till butiken och Kia somnade planenligt på hemvägen.
På eftermiddagen övade sig Kia att klättra, och jag konstaterade att hon blivit så bra på det att jag vågade fota henne innan jag lyfte ner henne och satte undan stolen.
Sen gick Kia ut för att leka med mormor och jag satt mig på en buss för att åka och scouta.
Efter morgonmålet ville Kia hämta ett äpple från balkongen, och det fick hon.
Sen slängde vi oss på sängen; hon låg och tuggade på sitt äpple, och jag fick läsa hela tidningen.
Sen erindrade jag mig att jag sovit rätt dåligt på grund av liten begynnande sandlåda i sängen, så jag bytte lakan. Kia "hjälpte till".
Sen gick vi ut. När vi kom ut genom dörren märkte jag att det regnade, men jag orkade inte gå in och börja hela påklädningsproceduren pånytt, så jag tänkte att vi leker i lusthuset tills det slutat regna. Det ville inte Kia, så plan B blev att helt enkelt ignorera regnet och gunga ändå. Vi hade parken helt för oss själva, för alla andra hade flytt inomhus.
Jag trodde inte Kia skulle vara hungrig vanlig lunchtid eftersom vi stigit upp så sent, men hon gallskrek tills hon fick mat, så jag hade tydligen fel.
Sen gick vi till butiken och Kia somnade planenligt på hemvägen.
På eftermiddagen övade sig Kia att klättra, och jag konstaterade att hon blivit så bra på det att jag vågade fota henne innan jag lyfte ner henne och satte undan stolen.
Sen gick Kia ut för att leka med mormor och jag satt mig på en buss för att åka och scouta.
tisdag 25 september 2012
fredag 21 september 2012
Can't live with them.
Ni vet hur ett "can't live with them" liksom på något sätt MÅSTE följas av ett "can't live without them"?
Hör man en förälder prata om föräldraskap är det nästan alltid så. Först en bekännelse om hur otroligt jobbigt det ofta är, men sen en försäkran om att det trots allt är så hisnande, överskuggande underbart.
Jag trodde på något sätt att de här var kopplade till varandra och existerade parallelt varenda minut, och att det underbara alltid överträffade det jobbiga. Så när det sen bara kändes skit så blev jag hemskt förvånad, besviken och generad.
Jag visste att det finns något som heter förlossningsdepression som man kan få hjälp för och som liksom är förlåtligt eftersom det är en SJUKDOM. Men jag trodde att ifall man inte lider av förlossningsdepression så är man istället lycklig. Punkt slut. Så jag googlade förlossningsdepression gång på gång och analyserade symptom och konstaterade att nä, riktigt sådär dåligt mår jag inte, och så kände jag mig skit för att jag INTE hade förlossningsdepression.
Jag förde diskussioner med mig själv:
- Jag hatar att vara mamma!
- JA MEN VISST ÄR DET JU UNDERBART OCKSÅ!?
- Hmm. Jag är faktist inte så säker på det.
- JA MEN VISST GLÖMMER DU ALLT DET JOBBIGA NÄR HON LER MOT DIG?!
- Hmm. Jag drar en suck av lättnad över att hon inte (ännu) verkar påverkas av mitt fjantdeppande, men annars nä.
- JA MEN VISST ÄLSKAR DU JU DITT BARN??!
- 1. Nu var det ju aldrig det som var problemet! Jag hatar mig själv! 2. (mycket tyst, mycket förtvivlat, mycket skamset) ...gör jag?
- JA MEN DET HÄRLIGA VINNER VÄL ÄNDÅ I LÅNGA LOPPET!?
- Jag vet inte. (För faktum är ju att i ett 0-1år långt föräldraskap så finns det inte ännu något långa loppet.)
Jag gick och väntade på att det skulle bli bättre. 8-veckorsstrecket passerade. 3-månadersstrecket. 9-månadersstrecket, och visst blev det lite bättre, men inte bra. Och allt högre ekade "ta vara på den här tiden, det går så fort, det är den bästa tiden, var glad så länge hon är liten, för problemen blir så mycket större sen... GAAAAAHH!!".
Förra veckoslutet, på Moisö, när Kia skrattande ragglade* omkring på gården efter en boll, kände jag att det faktist har blivit mycket roligare att vara mamma. Nu finns det många dagar då de härliga stunderna är fler än de jobbiga. Nu börjar jag våga tro på att jag igen kan hitta en människa i mig själv som jag kommer att trivas med.
Men fortfarande måste jag påminna mig om att jobbigheten och härligheten inte går hand i hand och att det kommer att finnas många stunder då det bara är skit. När man mår bäst av att bara sätta en punkt efter "usch vad jag mår dåligt" och inte försöka fylla på med ett fjäskande "men visst är det underbart också!!"
*EDIT: En mer passande term skulle såklart vara till exempel "tultade".
Hör man en förälder prata om föräldraskap är det nästan alltid så. Först en bekännelse om hur otroligt jobbigt det ofta är, men sen en försäkran om att det trots allt är så hisnande, överskuggande underbart.
Jag trodde på något sätt att de här var kopplade till varandra och existerade parallelt varenda minut, och att det underbara alltid överträffade det jobbiga. Så när det sen bara kändes skit så blev jag hemskt förvånad, besviken och generad.
Jag visste att det finns något som heter förlossningsdepression som man kan få hjälp för och som liksom är förlåtligt eftersom det är en SJUKDOM. Men jag trodde att ifall man inte lider av förlossningsdepression så är man istället lycklig. Punkt slut. Så jag googlade förlossningsdepression gång på gång och analyserade symptom och konstaterade att nä, riktigt sådär dåligt mår jag inte, och så kände jag mig skit för att jag INTE hade förlossningsdepression.
Jag förde diskussioner med mig själv:
- Jag hatar att vara mamma!
- JA MEN VISST ÄR DET JU UNDERBART OCKSÅ!?
- Hmm. Jag är faktist inte så säker på det.
- JA MEN VISST GLÖMMER DU ALLT DET JOBBIGA NÄR HON LER MOT DIG?!
- Hmm. Jag drar en suck av lättnad över att hon inte (ännu) verkar påverkas av mitt fjantdeppande, men annars nä.
- JA MEN VISST ÄLSKAR DU JU DITT BARN??!
- 1. Nu var det ju aldrig det som var problemet! Jag hatar mig själv! 2. (mycket tyst, mycket förtvivlat, mycket skamset) ...gör jag?
- JA MEN DET HÄRLIGA VINNER VÄL ÄNDÅ I LÅNGA LOPPET!?
- Jag vet inte. (För faktum är ju att i ett 0-1år långt föräldraskap så finns det inte ännu något långa loppet.)
Jag gick och väntade på att det skulle bli bättre. 8-veckorsstrecket passerade. 3-månadersstrecket. 9-månadersstrecket, och visst blev det lite bättre, men inte bra. Och allt högre ekade "ta vara på den här tiden, det går så fort, det är den bästa tiden, var glad så länge hon är liten, för problemen blir så mycket större sen... GAAAAAHH!!".
Förra veckoslutet, på Moisö, när Kia skrattande ragglade* omkring på gården efter en boll, kände jag att det faktist har blivit mycket roligare att vara mamma. Nu finns det många dagar då de härliga stunderna är fler än de jobbiga. Nu börjar jag våga tro på att jag igen kan hitta en människa i mig själv som jag kommer att trivas med.
Men fortfarande måste jag påminna mig om att jobbigheten och härligheten inte går hand i hand och att det kommer att finnas många stunder då det bara är skit. När man mår bäst av att bara sätta en punkt efter "usch vad jag mår dåligt" och inte försöka fylla på med ett fjäskande "men visst är det underbart också!!"
*EDIT: En mer passande term skulle såklart vara till exempel "tultade".
När barnet sover
Åh, jag är så trött! Jag tror jag ska följa tipset och sova när Kia sover.
Äsch, här är så råddigt! Jag städar lite medan Kia sover.
Oj, vi har inga rena kläder. Jag kör en tvättmaskin när Kia sover.
En spännande bok! Jag läser lite medan Kia sover.
Om jag skulle ta och sköta undan lite viktiga telefonsamtal och mejl medan Kia sover.
Vad ska vi äta idag? Jag lagar lite mat när Kia sover.
Jag behöver komma ut och röra på mig! Jag tar en vagnpromenad med Kia när hon sover.
Ouppackade flyttlådor? Jag packar upp en medan Kia sover.
Fredagskorsordet i HBL! Jag löser det när Kia sover.
Tänk om jag skulle ta och blogga lite medan Kia sover.
Varenda dag känner jag mig misslyckad över hur lite jag hunnit göra medan Kia sov. Antagligen för att listan på vad jag skulle vilja göra är lite för lång?
Äsch, här är så råddigt! Jag städar lite medan Kia sover.
Oj, vi har inga rena kläder. Jag kör en tvättmaskin när Kia sover.
En spännande bok! Jag läser lite medan Kia sover.
Om jag skulle ta och sköta undan lite viktiga telefonsamtal och mejl medan Kia sover.
Vad ska vi äta idag? Jag lagar lite mat när Kia sover.
Jag behöver komma ut och röra på mig! Jag tar en vagnpromenad med Kia när hon sover.
Ouppackade flyttlådor? Jag packar upp en medan Kia sover.
Fredagskorsordet i HBL! Jag löser det när Kia sover.
Tänk om jag skulle ta och blogga lite medan Kia sover.
Varenda dag känner jag mig misslyckad över hur lite jag hunnit göra medan Kia sov. Antagligen för att listan på vad jag skulle vilja göra är lite för lång?
onsdag 19 september 2012
S*t*ns äppelpaj
Jag bakade äppelpaj. Två timmar i ugnen... Hur låter det??* Spydiska kommentarerna haglar tätt från hemmets manliga invånare.
Nå.. Jag sa ju att jag skulle öva mig. Nu får jag öva imorgon igen.
*(För folk som på riktigt inte vet hur det låter: 25 minuter skulle ha varit mer lämpligt.)
Nå.. Jag sa ju att jag skulle öva mig. Nu får jag öva imorgon igen.
*(För folk som på riktigt inte vet hur det låter: 25 minuter skulle ha varit mer lämpligt.)
"Minä en puhu suomea"
- Jag håller på att skriva ett blogginlägg som blir så långt att ingen kommer att orka läsa det, och därför kommer jag inte att idas publicera det, och då har jag skrivit det helt i onödan.
- Det är kanske terapeutiskt?
Kort tystnad.
- Terapefftiskt!
Och det var det. Så här kommer det i alla fall!
Frasen i rubriken var väl ganska precis det enda jag kunde säga på finska i 8-9-årsåldern. Jag brydde mig inte, för jag skulle flytta utomlands när jag blev vuxen (för att fly finskan, såklart). Österrike var ett alternativ. Det slog mig aldrig att det var lite konstigt att jag tog för givet att jag skulle klara av att lära mig tyska och samtidigt såg det som lika självklart att jag inte skulle lära mig finska. Jag har lyckats växa upp i huvudstadsregionen utan att lära mig finska. Inte för att jag inte ville, utan för att jag helt seriöst inte förstod att det var möjligt. Jag tror att jag var 27 när jag plötsligt insåg att det ju inte finns någon speciell orsak till att jag inte skulle kunna lära mig finska.
Idag skulle jag påstå att jag som lyssnare är nästan tvåspråkig. Jag förstår finska utan problem. Men talar finska gör jag fortfarande rodnande och stammande, med tre miljoner fel i varje mening, och allra helst bara när det inte finns någon annan svenskspråkig i närheten (av någon anledning känns det som om finskspråkiga personer skulle ha större förståelse, medan svenskspråkiga skäms över att en av deras språkfränder är så totalt borttappad).
På Jorv, under de första dagarna av Kias liv var det en sjukskötare som undrade om vi båda var svenskspråkiga.
- Vad bra! Då blir ju ert barn tvåspråkigt! utbrast hon sen.
Joppe verka inte ha samma mentala spärr som jag utan pratar relativt ogenerat sin knaggliga finska, men speciellt tvåspråkig är han ju nog inte heller.
Så vi började tala om att sätta Kia på finskt dagis och när vi ansökte om dagisplats så blev det en finsk plats vi sökte.
Sedan dess har jag funderat på mycket:
- Hälsovårdaren på rådgivningen varnade oss för att det kan störa Kias språkutveckling, och i och med att Kia inte ännu säger ett enda ord så oroar jag mig litelite själv också. Men å andra sidan; så länge hon nu lär sig tala någon gång så är det kanske inte så farligt om det tar lite längre tid, och det är ju inte precis ovanligt att barn lär sig två eller flera språk redan som riktigt små. Dessutom har hon ganska bra övning i att uttrycka sig utan ord, och det funkkar ju på vilket språk som helst.
- Stackars lilla barn som inte bara slängs in i en främmande situation med främmande människor, utan också på ett språk som hon inte förstår! Å andra sidan tror jag att omställningen och chocken blir så stor ändå, att en grej hit eller dit inte har så stor betydelse.
- I den stora fantastiska lekparken här utanför vårt fönster märker jag att jag har mer förtroende för de svenskspråkiga dagvårdarna som hänger där än för de finskspråkiga. Det är såklart en inställningsfråga som handlar om att svenskan för mig känns så mycket bekvämare och liksom tryggare.
- och den senaste punkten får mig att inse att jag ju måste få mig själv att kommunicera med Kias dagvårdare, för det är ju viktigt att de lär känna henne och oss. Så det räcker inte att jag håller mig till det absolut nödvändigaste och låter Joppe sköta så mycket som möjligt. (Kanske jag kan bättra på min egen finska på kuppen.)
- Lucia, svenska sånger, ramsor och sagor... Det blev jag påmind om att ett barn på finskt dagis lätt går miste om. Men vet ni, det oroar mig inte så mycket. 1. Det som är viktigt för oss får hon ju hemifrån, och resten är ju då inte så viktigt. 2. Hon kommer ändå att gå i svensk skola, så att hon eventuellt missar något under sina första fem år raderar knappast hela hennes finlandssvenska identitet.
Ja, hon ska alltså gå i svensk skola, så det kan ju hända att hon glömmer en massa och får kämpa med finskan i alla fall, men hon borde i alla fall ha en grund att bygga på och en sundare inställning till språket än vad hennes föräldrar haft.
Det blir spännande tider! Sen... Om Tre och en halv månad... Jag hinner ängslas mycket före det.
Trög start
Arrgh! Jobbig förmiddag! Kia gnällig. Jag gnällig. Hissen sönder på hälsocentralen. Rekordlång kö på öppna rådgivningen, så vi fick vänta en och en halv timme på att komma in till hälsovårdaren. Kia fick en spruta (vilket ju var helt enligt planerna, men inte muntrare för det). Just när hon lugnat sig slog hon huvudet i en bordskant och blev helt hysteriskt ledsen. På väg hem somnade hon vilket betyder att resten av dagens tidtabell är ett enormt frågetecken.
Men. Nu kan det ju nog bara bli bättre!
tisdag 18 september 2012
Utekväll
Egentligen skulle jag vilja slänga ett lager make-up i feisset, men det lilla som inte blev bortslängt i flytten är fortfarande nedpackat i en låda. Så jag drog en borste genom håret och nöjde mig med det. Det är trots allt ett tag sedan senast det också.
Nu ska jag ut o äta med ett gäng klmpisar, och jag tänker komma hem långt efter att Kia somnat!
Lövblåsare
Jag har lite svårt att låta bli att tänka elaka tankar om killen som promenerat av och an i en timme under vår balkong med världens högljuddaste lövblåsare.
Jag försöker påminna mig själv om att han har ett arbete att sköta och att det ändå skulle störa någon, oberoende av när han skulle välja att sköta det, så jag har ingen rätt att bli butter på att han gör det just när Kia ska sova.
Men det är svårt!
Jag försöker påminna mig själv om att han har ett arbete att sköta och att det ändå skulle störa någon, oberoende av när han skulle välja att sköta det, så jag har ingen rätt att bli butter på att han gör det just när Kia ska sova.
Men det är svårt!
söndag 16 september 2012
Vår första vecka i vårt nya hem
En vecka har vi bott här nu. Jag försöker vänja mig vid att för första gången på mycket länge inte ha utsikt över halva södra Esbo (vi flyttade från sjunde våningen i ett hus beläget på Olars högsta punkt (typ) till andra våningen i ett hus så lågt ner man kan komma i den här byn). Dessutom försöker jag anpassa mig till vår nya närbutik (enorm Prisma) och till den totala omställning i busstrafiken som flytten på ca en kilometer medfört (jag kanske måste börja kolla busstidtabeller nu!)
Vi har hållit oss i hemknutarna rätt mycket för att vänja oss, och har lekt i parken nästan varje dag.
Söndag är ju babysimdag, men Kia och J fick fara utan mig, för jag tänkte jag skulle vara flitig och packa upp en massa lådor. Uppackningen fortskred hela dagen, och på kvällen dök mamma upp och lekte med Kia medan J och jag tappade nerverna på ett skåp som vi försökte bygga ihop.
På måndag tänkte jag att vi skulle testa lekparken. Jag blev alldeles överväldigad. Det är ju tydligen där alla Olars barn och föräldralediga föräldrar hänger! Det stör mig lite att jag hittade stället först nu när ledigheten lider mot sitt slut.
På kvällen började jag plötsligt hysa misstankar mot vår frys. Jag öppnade dörren och studerade den en stund. Den hade fina fack med bilder på grejer som man kan tänkas ha i den. Min misstänksamhet ökade. Ett helt fack för potatis, morot och lök... Ett fack för gurka och purjolök... Jag stack in handen mellan facken och min misstänksamhet ökade. Tog ut en kylmäkalle och kunde konstatera att innehållet i den fortfarande skvalpade omkring.
Öööh... Vet du.... Den här frysen är nog inte en frys..
Den kvällen körde vi iväg till Gigantti och kollade på frysboxar...
På tisdag bestämde jag mig för att äntligen köpa ett par stövlar åt Kia. Vi åkte iväg till Hagalund och uträttade det ärendet och hann sedan tillbaka så tidigt att vi hann hänga i lekparken en timme. På kvällen åkte jag till vår gamla lägenhet för att reda upp lite, beundra utsikten och sånt.
På onsdag skulle jag ha fotoprojekt och ta en bild i timmen och få ett fint blogginlägg till kvällen. Jag glömde bort saken efter kl. 10, men här är vad som hände fram till det.
7-tiden: Kia kikar ut mellan spjälorna. Hon vaknar i allmänhet upp först 7:30-tiden, så jag ignorerade henne en stund och hoppades att hon skulle sova lite längre, men den här gången skulle hon upp genast.
8-tiden: Kia väntar på sitt morgonmål.
..och bonusbild vid ca 8:30. Kia tar tag i muggen och för ut den över bordskanten och tittar nyfiket på den.
Jag säger Nej!
Kia tittar frågande på mig och vänder sedan muggen upp och ner. Var det det här du menade att jag inte skulle göra? skulle hon fråga om hon skulle kunna.
9-tiden: Kia leker sin favoritlek; putta in en boll under hyllan. Se sedan förvånad och ynklig ut och gnäll tills någon plockar fram bollen. Upprepa * tusen.
10-tiden: Vi klär på oss regnkläder (och vissa av oss har splitternya gummistölar) och går till parken. Det här var första gången på länge som Kia hade regnkläder, och första gången någonsin som hon hade stövlar, så hon var lite obekväm och gnällig.
Sedan kom Anne-Marie och Matias på besök och jag glömde bort mitt fotoprojekt.
Nästan alla Kias kläder är lånade av Matias, och det är så praktiskt på så många sätt. Bland annat kan man alltid skicka tillbaka för små kläder så tar de inte upp utrymme i de egna skåpen.
På kvällen tog jag ännu en försoningsbild (försoning mellan mig och mitt fotoprojekt).
På torsdag for vi iväg på musiklek som vanligt. Kia stegade igen beslutsamt iväg mot dörren, men mot slutet hade hon funnit sig så pass mycket att jag till och med kunde lämna henne för tre sekunder för att föra bort ett sittunderlag utan att hon började skrika. Wow!
Sen åkte vi hem till mina föräldrar där Kia fick bli och leka medan jag gick iväg till gamla lägenheten igen för att städa vidare. Jag avskyr att städa, men nu kändes det faktist lite terapeutiskt och kul.
Fredag blev en ganska händelselös dag. Men jag lånade mammas bil och åkte till Moisö och andades lite Moisöluft, och förde dit en del stuff som blivit över i flytten. (Jag gör alltid så... De där grejerna som jag inte längre använder, men som jag inte ännu vill skiljas ifrån åker till Moisö, därifrån jag sedan två-tre år senare bär bort dem igen).
När jag kom tillbaka hittade jag de här typerna på gården.
På lördag steg jag upp vid 7 och smög iväg på scoutkeikka. Jag prioriterade regnrock framom ylletröja och ångrade mig djupt hela förmiddagen. Jag kom hem lagom till Kias dagstupplur och sen sov vi alla en stund. På kvällen kom Bergers och hälsade på och hade med sig en korg äpplen som jag ska öva mina äppelmos/sylt/kak-talanger på.
Idag har vi babysimmat på morgonen och sedan hängt på Moisö hela dagen. J paddlade en sväng runt öarna, men jag intalade mig själv att det blåste mer än jag hade lust med och stannade på land. Istället plockade jag lite mer äpplen för mitt övande.
Högst upp på todolistan för nästa vecka är att skaffa ett nytt innerdäck till barnvagnshjulet med punktering. (Någon som orkat läsa såhär långt som kan tipsa om var man får tag i såna?)
Övriga viktiga punkter på listan är bland annat: skaffa lite lampor, röja upp i kaosrummet och äta god middag med ett gäng härliga scoutkompisar.
Vi har hållit oss i hemknutarna rätt mycket för att vänja oss, och har lekt i parken nästan varje dag.
Söndag är ju babysimdag, men Kia och J fick fara utan mig, för jag tänkte jag skulle vara flitig och packa upp en massa lådor. Uppackningen fortskred hela dagen, och på kvällen dök mamma upp och lekte med Kia medan J och jag tappade nerverna på ett skåp som vi försökte bygga ihop.
På måndag tänkte jag att vi skulle testa lekparken. Jag blev alldeles överväldigad. Det är ju tydligen där alla Olars barn och föräldralediga föräldrar hänger! Det stör mig lite att jag hittade stället först nu när ledigheten lider mot sitt slut.
På kvällen började jag plötsligt hysa misstankar mot vår frys. Jag öppnade dörren och studerade den en stund. Den hade fina fack med bilder på grejer som man kan tänkas ha i den. Min misstänksamhet ökade. Ett helt fack för potatis, morot och lök... Ett fack för gurka och purjolök... Jag stack in handen mellan facken och min misstänksamhet ökade. Tog ut en kylmäkalle och kunde konstatera att innehållet i den fortfarande skvalpade omkring.
Öööh... Vet du.... Den här frysen är nog inte en frys..
Den kvällen körde vi iväg till Gigantti och kollade på frysboxar...
På tisdag bestämde jag mig för att äntligen köpa ett par stövlar åt Kia. Vi åkte iväg till Hagalund och uträttade det ärendet och hann sedan tillbaka så tidigt att vi hann hänga i lekparken en timme. På kvällen åkte jag till vår gamla lägenhet för att reda upp lite, beundra utsikten och sånt.
På onsdag skulle jag ha fotoprojekt och ta en bild i timmen och få ett fint blogginlägg till kvällen. Jag glömde bort saken efter kl. 10, men här är vad som hände fram till det.
8-tiden: Kia väntar på sitt morgonmål.
..och bonusbild vid ca 8:30. Kia tar tag i muggen och för ut den över bordskanten och tittar nyfiket på den.
Jag säger Nej!
Kia tittar frågande på mig och vänder sedan muggen upp och ner. Var det det här du menade att jag inte skulle göra? skulle hon fråga om hon skulle kunna.
9-tiden: Kia leker sin favoritlek; putta in en boll under hyllan. Se sedan förvånad och ynklig ut och gnäll tills någon plockar fram bollen. Upprepa * tusen.
Sedan kom Anne-Marie och Matias på besök och jag glömde bort mitt fotoprojekt.
Nästan alla Kias kläder är lånade av Matias, och det är så praktiskt på så många sätt. Bland annat kan man alltid skicka tillbaka för små kläder så tar de inte upp utrymme i de egna skåpen.
På kvällen tog jag ännu en försoningsbild (försoning mellan mig och mitt fotoprojekt).
På torsdag for vi iväg på musiklek som vanligt. Kia stegade igen beslutsamt iväg mot dörren, men mot slutet hade hon funnit sig så pass mycket att jag till och med kunde lämna henne för tre sekunder för att föra bort ett sittunderlag utan att hon började skrika. Wow!
Sen åkte vi hem till mina föräldrar där Kia fick bli och leka medan jag gick iväg till gamla lägenheten igen för att städa vidare. Jag avskyr att städa, men nu kändes det faktist lite terapeutiskt och kul.
Fredag blev en ganska händelselös dag. Men jag lånade mammas bil och åkte till Moisö och andades lite Moisöluft, och förde dit en del stuff som blivit över i flytten. (Jag gör alltid så... De där grejerna som jag inte längre använder, men som jag inte ännu vill skiljas ifrån åker till Moisö, därifrån jag sedan två-tre år senare bär bort dem igen).
När jag kom tillbaka hittade jag de här typerna på gården.
Idag har vi babysimmat på morgonen och sedan hängt på Moisö hela dagen. J paddlade en sväng runt öarna, men jag intalade mig själv att det blåste mer än jag hade lust med och stannade på land. Istället plockade jag lite mer äpplen för mitt övande.
Högst upp på todolistan för nästa vecka är att skaffa ett nytt innerdäck till barnvagnshjulet med punktering. (Någon som orkat läsa såhär långt som kan tipsa om var man får tag i såna?)
Övriga viktiga punkter på listan är bland annat: skaffa lite lampor, röja upp i kaosrummet och äta god middag med ett gäng härliga scoutkompisar.
torsdag 13 september 2012
Kias favoritbok, del två
Jag tror vi så småningom måste organisera om vår bokhylla och placera vissa böcker högst upp och längst bak.
Oj! Hittade du kaninboken? Titta! En kanin! Sidu, den...
Tror du vi borde läsa något annat?
Oj! Hittade du kaninboken? Titta! En kanin! Sidu, den...
Tror du vi borde läsa något annat?
tisdag 11 september 2012
Man vet att man sjunkit djupt i mammaträsket...
...när man inbillar sig att alla är avundsjuka och tycker att man är lyckligt lottad för att man har en enorm lekpark på bakgården.
söndag 9 september 2012
Flyttad
Det känns som om jag inte gjort något annat under den senaste evigheten än packat, burit, slängt, travat, stuvat, flyttat saker hit och dit, skruvat ihop, skruvat isär och gång på gång tänkt; Hur KAN vi ha såhär mycket saker???
Som tur hade vi hjälp av helt härliga kompisar och syskon med bärandeoch skruvande och packande (och diskande... Förlåt!)
Nu bor vi på ett nytt ställe. Vi har fått upp största delen av skåpen och hyllorna och håller sakta på och packar oss ur lådorna. Kia är konfunderad. Tycker det är spännande på dagarna, men är missnöjd på kvällarna. Hon har fått ett eget rum, men vi sover än så länge också där. Det är ganska skönt, för då kan vi ha vårt rum som råddrum tills vi hittat en plats för alla saker. (Sen när vi börjar förbereda oss på att flytta in i sovrummet blir det spännande att se vem av oss tre som har mest separationsångest.)
Som tur hade vi hjälp av helt härliga kompisar och syskon med bärandeoch skruvande och packande (och diskande... Förlåt!)
Nu bor vi på ett nytt ställe. Vi har fått upp största delen av skåpen och hyllorna och håller sakta på och packar oss ur lådorna. Kia är konfunderad. Tycker det är spännande på dagarna, men är missnöjd på kvällarna. Hon har fått ett eget rum, men vi sover än så länge också där. Det är ganska skönt, för då kan vi ha vårt rum som råddrum tills vi hittat en plats för alla saker. (Sen när vi börjar förbereda oss på att flytta in i sovrummet blir det spännande att se vem av oss tre som har mest separationsångest.)
onsdag 5 september 2012
Flyttfärdig surpuppa med söndagsglömska
Vet ni vad jag gjorde på söndag? Jag skrev ett superlångt inlägg om vad som hänt under veckan. Sen blev det inte av att publicera eftersom jag ville ha med foton i det och sånt kräver alltid en massa extra ansträngning.
Och nu skulle det bara kännas fånigt att gräva fram det (plus att jag fortfarande inte har de där fotona...).
Den av förra veckans händelser som kanske mest påverkar vårt framtida liv var att vi fick nycklarna till vår nya lägenhet. Så nu hopar sig flyttlådorna längs väggarna och på lördag somnar vi på en ny adress.
Jag brukar tycka om att flytta och brukar titta fullkomligt oförstående på folk som suckar och stönar och tycker det är jobbigt. Men just precis nu känns det bara skit. Vi har så otroligt mycket skräp som vi borde gå igenom och slänga bort, men vi kommer inte att hinna göra det, så allt följer väl med till nya stället, och jag har helt slutat hoppas på att det skulle bli enklare att hålla ordning där.
Dessutom är Kia förkyld och jag trött och det höjer ju inte humöret precis.
Och nu skulle det bara kännas fånigt att gräva fram det (plus att jag fortfarande inte har de där fotona...).
Den av förra veckans händelser som kanske mest påverkar vårt framtida liv var att vi fick nycklarna till vår nya lägenhet. Så nu hopar sig flyttlådorna längs väggarna och på lördag somnar vi på en ny adress.
Jag brukar tycka om att flytta och brukar titta fullkomligt oförstående på folk som suckar och stönar och tycker det är jobbigt. Men just precis nu känns det bara skit. Vi har så otroligt mycket skräp som vi borde gå igenom och slänga bort, men vi kommer inte att hinna göra det, så allt följer väl med till nya stället, och jag har helt slutat hoppas på att det skulle bli enklare att hålla ordning där.
Dessutom är Kia förkyld och jag trött och det höjer ju inte humöret precis.
tisdag 4 september 2012
Mammaledigheten lider mot sitt slut
Fyra veckor kvar av hemmamammalivet. Å ena sidan känns det som om tiden inte kan gå fort nog. Å andra sidan vill jag slå på alla bromsar och skrika STOP! NEJ! INTE ÄNNU!
Det var mycket jag tänkt att jag skulle göra under min ledighet förutom att vara med Kia. Här en liten lista:
- Göra fotoalbum över alla mina resor sedan 2006 (Interrail, Irland, Italien och Schweitz).
Noup.
- Börja baka eget bröd.
Ha ha!
- Sy tre-fyra lapptäcken, och sticka färdigt halsduken som jag började med ca 2007.
Jag har sytt ett halvt lapptäcke!
- Börja jogga igen.
Inte en chans.*
- Skriva min scoutledarfortsättningskursprojektrapport.
Noup.
-Plocka litervis med hallon, vinbär, blåbär och lingon.
Hallonen lyckades jag med. Lingonen skulle väl ännu gå, men jag tvivlar på att det blir nåt.
- Sitta i solen och läsa en bok medan Kia sover i sin vagn.
Nå det har jag ju gjort några gånger, men det har inte känts så harmoniskt och fint som jag tänkt mig.
- Lära mig tyska.
Ja! Sehr gut! Klasse! Toll! (är alltså fortfarande det enda som finns kvar av mina en gång relativt hyfsade tyskakunskaper)
Världen blir inte en sämre plats av att jag inte hann/orkade med det där. Men det känns ändå lite snopet att märka att jag igen misslyckats med i stort sett allt som jag planerat.
Det har varit en lärorik tid! Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv. Det mesta sådant som gjort mig bedrövad. Men månne det inte ännu ska gå att vända till något bra!
* Idag bestämde jag mig för att; Imorgon! DÅ ska jag ut och springa. Sedan råkade jag av en händelse promenera den 5km-sträcka som jag brukade springa, och som jag hade tänkt att jag ska springa imorgon. Jag blev fullkomligt slut och var matt i flera timmar efteråt.
Det var mycket jag tänkt att jag skulle göra under min ledighet förutom att vara med Kia. Här en liten lista:
- Göra fotoalbum över alla mina resor sedan 2006 (Interrail, Irland, Italien och Schweitz).
Noup.
- Börja baka eget bröd.
Ha ha!
- Sy tre-fyra lapptäcken, och sticka färdigt halsduken som jag började med ca 2007.
Jag har sytt ett halvt lapptäcke!
- Börja jogga igen.
Inte en chans.*
- Skriva min scoutledarfortsättningskursprojektrapport.
Noup.
-Plocka litervis med hallon, vinbär, blåbär och lingon.
Hallonen lyckades jag med. Lingonen skulle väl ännu gå, men jag tvivlar på att det blir nåt.
- Sitta i solen och läsa en bok medan Kia sover i sin vagn.
Nå det har jag ju gjort några gånger, men det har inte känts så harmoniskt och fint som jag tänkt mig.
- Lära mig tyska.
Ja! Sehr gut! Klasse! Toll! (är alltså fortfarande det enda som finns kvar av mina en gång relativt hyfsade tyskakunskaper)
Världen blir inte en sämre plats av att jag inte hann/orkade med det där. Men det känns ändå lite snopet att märka att jag igen misslyckats med i stort sett allt som jag planerat.
Det har varit en lärorik tid! Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv. Det mesta sådant som gjort mig bedrövad. Men månne det inte ännu ska gå att vända till något bra!
* Idag bestämde jag mig för att; Imorgon! DÅ ska jag ut och springa. Sedan råkade jag av en händelse promenera den 5km-sträcka som jag brukade springa, och som jag hade tänkt att jag ska springa imorgon. Jag blev fullkomligt slut och var matt i flera timmar efteråt.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)