Lägerliv

Förra sommaren var Kia ca tre veckor gammal under scoutlägerveckan, och det i sig skulle kanske inte ha varit något hinder för att åka på läger, men jag kände mig så ny och osäker i mammarollen att jag inte vågade mig iväg ens för bara en dag. Det grämde mig lite, för RIKTIGA scouter föder ju sina barn i lägerbastun och drar ut på veckolånga vandringar med sina spädbarn.

Den här sommaren reparerade vi skadan med att delta i familjelägret på Mondo enligt ett mycket komplicerat system som jag inte ens efteråt vet om var lyckat eller ej. Vi åkte ut alla tre på måndag, Joppe åkte hem på tisdag, och kom sedan och hämtade hem Kia på onsdag. Själv blev jag kvar till torsdag. Den mindre lyckade aspekten var att Joppe fick lov att köra av och an till Syndalen rätt så många gånger under några få dagar, plus att det nu annars också kändes dumt att han for hem i ett så tidigt skede, men samtidigt var det skoj att få märka att det faktiskt gick att vara ensamstående förälder ett helt dygn på lägret, och helt underbart att få leva eget lägerliv ett dygn också.

Kia brukar äta gröt på morgonen, och jag hade tänkt att det fungerar ju bra, för sånt äter man ju på läger också. Det var först i matkön som jag kom ihåg att cornflakes inte heller är ett ovanligt morgonmål, och det råkade vara det som gällde just den här morgonen. Kia skulle antagligen ha gillat flakesen bättre om jag inte hällt mjölk på dem. Nu hade de konstig konsistens och var helt tydligt lite jobbiga att äta. Men hon fick en smörgås också och var nöjd ändå.

Tältsovandet gick bättre än på midsommaren. Jag skulle påstå att Kia sov ungefär lika bra i tältet som i sin egen säng. Första natten fick vi lov att lyfta in henne tillbaka i sovsäcken några gånger, men andra natten hölls hon kvar. Den natt jag sov ensam sov jag så gott som man bara kan sova i ett tält och var en galet glad människa när jag vaknade.

Kia tyckte det var kul att vara på läger. Det fanns en enorm sandstrand att gräva i, och ett hav att plaska i. Dessutom kottar att bita i och kasta. Och framför allt fanns det en massa-massa människor som sprang hit och dit och gjorde spännande grejer.

I familjelägret deltog några andra rätt så små barn, och de tog sig ibland tid att komma springande och kittla Kia under hakan, klappa henne på kinderna och sätta på henne strumporna. Kia var aningen misstänksam, men lärde sig också en massa saker. Bland annat att kasta boll.

Någon dag längre kunde jag nog ha stannat på lägret, och för Joppe blev det ju nog en lite väl snabb visit (jag ville ju förstås visa honom det underbara scoutlivet och liksom förklara varför jag tycker så mycket om det). Jag tror nog jag ska försöka få med mig både Kia och Joppe på läger nästa sommar också.