Lägermagi

Kia har just somnat, Joppe har öppnat en godispåse och jag ligger ovanpå min sovsäck (det är alldeles för varmt för att ligga i den) och lyssnar på ett sus som antagligen inte är, men väldigt mycket låter som, en gasbrännare.

Det är för mig ett helt otroligt hemtrevligt ljud som påminner om långt-in-på-natten-varande ledarpalavrar i lägerköket. Låga röster, lågmälda skratt, ibland lite högre röster följda av ivrigt hyssjande. Scouterna sover, ledarna utvärderar och planerar, allt är ro.

Jag inser att för någon annan är det där suset kanske bara just det. Ett sus.

Idag har jag varit kontrollant på äventyrsscputernas (9-11-år, ca) patrullrådd (spårning). Det var riktigt riktigt hett, gassande sol, knastertorrt och dammigt i tallskogen och på sandvägarna, ständiga uppmaningar åt scouterna om att de ska dricka tillräckligt och ha något på huvudet, men ändå såklart en hel del huvudvärk.  Skulle det här vara mitt första läger så skulle det vara bara just sådär olidligt hett, men nu är det också "skattjaktsväder" och fullt av minnen från de senaste 20 åren.

Tallskogen är inte bara tallskog, för den kommer med en doft som frammanar bilder från så många tidigare läger. Ropen som ekar genom skogen från rökarnas kvällsprogram är inte bara meningslöst hojtande eller prutthurtiga scout-stereotypier, utan gemenskap och vänskapsband och 2000 glada människor.

Jag inser med en viss sorg att lägerfiilis inte är något som man kan paketera in och ge åt folk. Samtidigt helt otroligt att själv få ha alla de där minnena, som inte är specifika händelser, utan dofter, ljud och känslor.

Jag är helt säker på att Kia tycker det är roligt med läger, och jag hoppas att också Joppe tycker att det är helt okej. Men den där lägermagin kanske jag inte kan visa dem.