Idag var det en rätt grå och trist dag. Men eeftersom det inte blåste överhuvudtaget bestämde vi oss för att passa på att få kajakerna paddlade till fastlandet med Kia med, istället för att behöva fundera på logistikbekymret som skulle ha uppstått annars. (Svärfar ställde som vanligt upp och fixade grej-logistikbekymret som oberoende var oundvikligt. Han är nog bra, han.)
Redan innan vi kommit iväg började det blåsa, så vi fick ta en omväg för att slippa paddla de två-tre kilometrarna tvärs över Kråkfjärden, och det blev ändå en bitvis ganska guppig och blöt färd. (Risken för att kajaken skulle stjälpa är nog nästan obefintlig, men däremot är det inte alls osannolikt att en högre våg kan välla in i sittbrinnen (Kia är för liten för kapell), och att få en kall våg i famnen är obehagligt oberoende av hur våt man redan blivit av regnet.)
När vi kom fram var vi alla kalla och våta och huttrade, men tyckte samtidigt det varit ett ganska roligt äventyr. Det var riktigt uppmuntrande att se Kia fnissa och förundra sig över att hon själv, och alla andra var så våta och kalla. Det var helt tydligt att hon tyckte att det egentligen inte alls borde vara på det sättet, och därför tyckte att det var ganska uppmuntrande och spännande att det ändå var så.
Nu avvaktar jag ännu några dagar. Om Kia blir sjuk får jag inse att det var dumt och oansvarigt. Blir hon inte sjuk så tror jag det går till historien som en av den här sommarens roligaste äventyr.
(Bilden är plåtad på lugnare vatten. )
Wow! Ni är nog tuffa ni. Särskilt Kia! Och det finns forskning som visar att man inte blir sjuk av att få kallt så om hon blir sjuk beror det på något annat än äventyret. Så visst var det ett av sommarens roligaste äventyr :-)
SvaraRadera