Kaffeyoghurt

Jag har en längre tid stört mig lite på Kias ätande. Eller icke-ätande snarare. 

Hon äter inte kött, hon äter sällan fisk, hon spottar i allmänhet ut höna, hon äter inte grönsaker (utom om man dukar fram dem innan maten är färdig och säger att hon helst ska vänta.. då äter hon), hon äter inte frukt. Till kvälls- och morgonmål vill hon ofta ha yoghurt, men äter sällan mer än några skedar av den. 

Det hon lever på hemma är alltså pasta, nudlar och potatismos, samt nån smörgås nu och då (då i allmänhet i ordningen 1.smöret, 2.osten och (om hon ännu är hungrig) 3.några tuggor av brödet.

Men dagispersonalen och min mamma vittnar om att Kia äter i stort sett vad som helst. Kanske slingrar sig lite för att undvika kokt morot, men annars går det mesta in, säger de. En ur personalen var till och med lite bekymrad över att Kia äter så bra och funderade om det är så att Kia inte vågar (eller inte kan) säga att hon inte tycker om maten, utan istället snällt men olyckligt äter upp allt.

Så jag vet inte om jag ska ta det här som ett tecken på att vi är riktigt skit på att laga mat, eller om jag ska anta att vi kört alldeles för mjäkig uppfostran som hon känner sig tvungen att utnyttja.

Men sen just när jag blir som mest förtvivlad över hennes ointresse för mat hemma så sätter hon i sig de mest otippade grejer. Idag åt hon till exempel en 2 dl:s kaffeyoghurt och skrapade glupskt ut varenda droppe ur burken. Kaffeyoghurt??? 

Handikapp

"Mamma tomma elppa mejj!" hojtade Kia som satt och pusslade bokstäver.
"Tyvärr, jag kan inte. Fråga pappa." var mitt helt spontana svar när jag såg vilken bokstav hon behövde hjälp med.

Barnkonventionens dag

Idag har Kias dagis firat barnkonventionens dag. Det innebar att barnena själva fick planera program och meny för dagen. Det är härligt att se att det barn väljer när de får planera sin dag själva är alldeles vanliga saker. Som spenatplättar till lunch och glass till mellanmål. En film som program. Och lackade naglar.
Jag har lite svårt att vänja mig vid det, men jag har ju tid på mig, för jag har inte lackat mina naglar sedan ungefär 2007 och äger därför inget nagellacksborttagningsmedel.

Mästerfotograf i Anni bööt paatten

Lördag var en sådan där jättejobbig förmiddag när man har tid att göra något speciellt, och har en massa id'eer, men i velandet av och ann mellan id'eerna (vilket Kia hänsynslöst utnyttjar till att inte alls samarbeta med påklädning och annat som skulle krävas för att komma iväg) så krymper möjligheterna tills det slutar med att man går ut i vanliga parken för att leka och sen äter lunch på Prismas lunchcaf'e. Nå, det visade sig vara roligt det också.. Det behövs i allmänhet inte så mycket.

En av mina planer var att vi skulle ta bussen till Angry Birds parken. Eftersom det inte blev av då så gjorde vi nytt försök igår istället. Angry Birds eller inte Angry Birds, som lekpark är den nog rätt cool, och eftersom Kia är så liten att man kan påstå att hon behöver övervakning på armlängds avstånd hela tiden så får man leka själv också! :)

Jag försökte ta några bilder, men kan inte precis skryta med resultatet...

Kunde ha blivit en bra bild. Om Kia var en halv meter längre...

Nå, rep istället för plankor gör det lättare att få med Kia på bilden, tänkte jag.

Lite olämplig belysning, men det gör åtminstone att man inte ser att Kia har ansiktet förvridet i en nysningsgrimas...

Mästerfotograf i farten, minsann.

Språkbadet

De flesta grejer (alla?) som jag läst/hört om barn som placerats på ett dagis där det pratas ett annat språk än hemma, har varit solskenshistorier där allt gått som på räls och barnet pratat det nya språket flytande efter några veckor. Det nya språket har inte påverkat det gamla och barnet har inte blandat språkena, utan har talat det ena på dagis och det andra hemma. Enkelt och härligt och okomplicerat.

Hos oss har det inte varit riktigt så. Kia har nu gått på dagis i ca 10 månader och har nu i kanske två månader pratat lite med de andra barnen. Fram till för ca två veckor sedan kommunicerade hon bara genom kroppsspråk och miner med personalen, men nu har hon äntligen börjat prata med dem också. Viskande. 

Hemma talar hon ibland ett sammelsurium av språken (jag har i och för sig en känsla av att hon nog oftast vet vilka ord som hör vart, men att hon tycker det är kul att utmana sina stendumma föräldrar med dagisord). Utan att egentligen veta nånting om nånting (och dessutom veta att alla barn är olika och att det därför är ganska onödigt att jämföra) så skulle jag påstå att Kia är ganska mycket efter i pratet jämfört med andra 2,25-åringar, och en delorsak till det är ju garanterat den lite konstgjorda tvåspråkigheten.

Men jag skriver inte det här i ångerfylld bitterhet. Vad jag vill säga är istället att jag fortfarande tycker att det är helt fantastiskt att hon går på finskt dagis och - förr eller senare, antar jag - lär sig prata flytande finska. Det att hon inte pratat verkar inte ha påverkat hennes vardag eller interaktion med de andra det minsta, och det har varit lärorikt åtminstone för mig att se hur lätt det faktist går att kommunicera utan ord. 

Och trots att jag ju bevisligen har lagt märke till att hon kanske är lite efter i pratet så kan jag inte påstå att det stör mig. Nog kommer det förr eller senare. 

Och det är alltid uppfriskande att se att något kan bli precis lika bra fast det inte alls blev som man trodde att man hoppades.

Midnattssol

Vi lever ju mitt i en fasadrenovering för tillfället och det är lite jobbigt ibland när man inte ser vad det är för väder ute och inte vet om man borde utrusta sig med gummistövlar och regnkläder, om det är snöstorm eller om solen skiner och det är plus femton.
Ett annat bekymmer är lukterna. Idag stank det lim i hela lägenheten. Och man kan ju inte vädra.
Men det jag trodde skulle vara jobbigast har visat sig vara icke-problem. Jag trodde jag skulle lida av att måsta leva i mörker i ett halvår, men då hade jag inte tänkt på att pressenningarna ju är vita och nästan genomskinliga och att fönstren bara är intäckta en del av tiden, och då med rätt så ljus plast. Det jag inte heller riktigt väntat mig var att lamporna som finns på ställningarna skulle vara på dygnet runt. Vi kom fram till att det måste vara för att avskräcka folk från att springa omkring på ställningarna om nätterna. Det här betyder faktiskt att det är nästan omöjligt att få det mörkt hemma. Men nog finns det positiva grejer med det också (även om jag inte vill tänka på hur mycket el de där lamporna drar).
Var det ljus i vårt hus.

Mobilberoende

Efter att dagis ungefär tre gånger oroligt påpekat att Kia håller sig hemskt mycket för örat (vilket antyder öronvärk, vilket kan tänkas bero på öroninflammation) insåg jag plötsligt sambandet och började gapskratta. Hon har inte ont i örat! Hon pratar ju i telefon!

Hemskt ofta är det mormor hon låtsas prata med, och hennes minspel och kroppsspråk är skrämmande likt mitt och/eller Joppes när vi talar i telefon.

För länge sedan fick hon min gamla icke-längre-fungerande telefon som leksak. Den har varit borttappad ett tag, men idag hittade jag den igen och märkte till min förvåning att den duger helt lika bra åt Kia som våra fungerande smarttelefoner, och att hon med lika stor iver låtsas "titta Kia-biie" och "peea anny bööt" på den som hon gör det på riktigt på våra telefoner. 

Hennes far pratade på tisdag i Min Morgon om telefonberoende. Lämpligt på nåt sätt (även om hans utgångspunkt kanske var helt motsatt mot vad jag här lite försöker antyda).

Inte så illa trots allt?

November kommer på tolfte plats när jag listar månaderna i favoritordning,  och det är också bara för att det inte finns flera månader som man kunde fylla ut tomrummet med. Jag hittar inte ett enda positivt november-adjektiv. Fult, grått och trist,  det är vad det är!

Men igår var jag ute och promenerade i gråheten och insåg att värre än så här blir det inte. Det är en ganska uppiggande tanke!

(Ja, nu pratar vi ju alltså om väderförhållanden och dagsljusläget i en miljö där man snabbt kan ta sig in i värmen igen. Inte om RIKTIGA problem. )