Jag packar ryggsäcken, knyter halsduken

För nu vill jag leva lägerliv!

Alltså vet ni hur mycket fiilis jag har just nu? Jag känner det där underbara scoutlägerpirret, och önskar att jag skulle vara där redan idag. Jag är skitnervös för hur det ska gå att leva lägerliv med en ettåring, men längtar ändå. (också lite nervös för hur det ska gå att leva lägerliv med en 37-årig ickescout, men han är ändå inte lika hjärtskärande högljudd när han är missnöjd...)

Livet ler

Vi har riktigt ärkeloma på gång. Spenderar dagarna i sandhögen eller i poolen. Har ingen aning om vilken veckodag det är. Bryr oss inte heller.

Bilder dehövs för att friska upp minnet kring vad vi gjort.

Vi har åkt båt. Det var första gången för Kia, men hon tycktes inte anse att det var nåt att hetsa upp sig över. Jag tror att hon somnade under två av veckans fyra 15-minuters båtfärder.

Joppe och jag har paddlat omkring i Vasas (och före och efter det Esbos) skärgård. Skönt att komma ut och paddla. Skönt att slippa myggorna. Lite jobbigt med alla stenar. Tyvärr kunde vi inte paddla tillsammans i Vasa, eftersom det tog ungefär just så många dagar som vi var där för Kia att acceptera fammo och faffa som pålitligt sällskap.

Kia har pekat på saker.

Kia har busat med kusiner och farföräldrar.

Hundarna har varit sällskapliga och trevliga, som vanligt. Förra gången vi var i Vasa (sportlovet kanske) var Kia ganska rädd för dem, men nu var hon nog mest nyfiken. Hundarna å sin sida var säkert glada över att Kia var där, för hon spillde så mycket på golvet när hon åt.

Kia har fyllt ett utan större dramatik. Det har inget med bilden att göra egentligen, men jag hittade inte på någon annan bildtext, så det får duga.

Fnys.. om jag kan så roterar jag den här bilden någon annan gång. Simmat har Kia gjort, i vilket fall som helst. Och trots rätt så kallt vatten har hon vrålat av besvikelse när det varit dags att sluta.

Kia har hållit koll på måsarna. Mormor har berättat att de ropar KIIIIIAAH KIIIIIAAH, men jag tror de skulle vara spännande också annars.

Vi har alla lekt i sandhögen. Kia prövade på att äta sand en gång, men det var ingen skoj upplevelse för henne, så jag tror hon inte gör om det många gånger. Annars tycker hon om att hälla sand i olika saker. Sin hatt. Pappas skor. Mina byxbuntar.

Det här var ju inte allt vi gjort, men det är väl så att då när man gör flest saker som skulle vara skoj att skriva om så har man minst tid att skriva. Med all tid vi spenderat på skären i Vasa och på Moisö i Esbo så har det blivit ganska lite tid för skärmar av olika slag, och det är egentligen ganska skönt..

Regn, rusk och spysjuka

Under glada och positiva dagar kommer jag att minnas den här sommaren som Kias första hela sommar. Sommaren då hon doppade sig första gången, då hon fick sina första myggbett, då hon fick smaka på (och älskade) jordgubbar, hallon, majskolvar och körsbärstomater, då hon lärde sig gå, då hon insåg att hon VILL saker och INTE VILL saker.  En härlig sommar med oändligt mycket spännande nytt i hennes liv som ettåring och mitt liv som ettårig mamma.

Men nu ska vi inte vara så förgrymmat positiva, för det kommer också att finnas många många stunder som jag ser tillbaka på den här sommaren som den där skitkalla, regniga sommaren då Kias standardklädsel bestod av varm overall och jag själv föredrog långbyxor och rock framom shorts och ärmlöst i medlet av juli, och då myggorna flög så tätt att man inte såg sina tår när man tittade nedåt

Och i de stunderna kommer jag framförallt att minnas den här sommaren som sommaren då spysjukan varit ständigt närvarande. Vår egen lilla trepersoners familj klarade ju av den på två-tre dagar (om vi inte får den ett varv till, såklart...) men det är en rätt så klen tröst när släktingar och vänner stupar en efter en, och man sitter och lidemr ed dem, samtidigt som man räknar och funderar och undrar hur tusan smittan kunnat sprida sig och sjukdomen bryta ut trots så många dagar man väntat för säkerhets skull.
Vi åkte upp till Vasa och jag tänkte att vi äntligen kan lämna spysjukan bakom oss, men med oss i bilen hade vi Kias kusin, och efter ett halvt dygn i Vasa låg hon ynklig i sin säng och kräktes i ett fat. Och jag misstänkte, och fick det bekräftat när jag läste Annas blogg, att vi bjudit in vänner och familj på ettårskalas och samtidigt gett dem spysjuka. Att så tackar vi för de fina presenterna.. Visst kommer ni nästa år igen!?

Avbrott i bloggpausen

Vi har hängt rätt mycket på Moisö, och ska snart styra norrut för ett tag, så det har inte varit, och kommer inte heller att bli, speciellt mycket bloggat på ett tag.

Men tänkte titta in som hastigast att meddela att vi mår bra i alla fall!

Mina fyra veckor på jobbet är redan över. Det är skönt att vara ledig, men jag måste säga att det var nog bästa idén ever att vara på jobb ett tag emellan. Jag har njutit något alldeles otroligt av att få göra något annat och få träffa lite vuxna människor. Dessutom har jag insett att jag riktigt på riktigt har ett kul jobb, och jag tycker det ska bli helt skoj att börja igen i oktober. Joppe har fått vara ensam med Kia, och det har varit bra för oss alla tre. 

Bortsett från de jobbiga dagarna då vi hade spysjuka så har vi mest hängt på Moisö. (Det tar inte mer än kanske 10 minuter längre att fara på jobb från Moisö än från Olars, så det har fungerat bra.)
Kias favoritsysselsättningar har varit:
- att gå! av och ann, ut och in, upp och ner för trapporna, härs och tvärs över gräsmattan, uppför backen, nerför backen, till gungan, bort från gungan... Hon går ju alltså inte utan stöd ännu, utan kommer framkrypande till en och sträcker befallande ut sina händer mot ens händer och sen börjar hon gå iväg. I början förstod hon inte riktigt att hon kunde ha en åsikt om vart hon var påväg så det gick ganska lätt att styra henne dit man själv ville gå (eller framförallt styra bort henne från ställena dit man inte ville gå), men nu är det nästan omöjligt att få henne att gå någon annanstans än just precis dit vart hon själv vill.
- att räcka leksaker åt morfar. Ibland sitter han och försöker läsa tidningen, och där sitter hon en bit ifrån och räcker envist fram legobitar eller leksaksbilar åt honom och säger "Tah!"
- att dra mormor i håret. Ganska bra har hon lärt sig att man inte får dra folk i håret, bara klappa, men med mormors hår kan hon inte riktigt låta bli.
- att ytterst noga följa med vad kusinerna Ylva och Freja sysslar med.
- att gunga
- att bada i den nya coola poolen. (fast det har hon bara fått göra två gånger ännu).

Lite bilder:

Här är den enda bild jag lyckades knäppa på midsommaren..

Det är från den natten när hon somnade direkt och sov gott hela natten.. Andra natten tog det tre timmar att få henne att somna, och det var omöjligt att få henne att hållas i sovsäcken med mer än ena foten.

Den här blåa båten trivs Kia inte i många minuter. Men jag hann fota henne innan hon steg upp och ville börja gå igen.

Myggorna gillar Kia. Hon verkar som tur inte bry sig så mycket.


Igår hade vi kalas, för Kia blir ju 1 alldeles snart. Hon fick en del paket, men förstod inte alls vad man skulle göra med dem. Mest fascinerad var hon av kanelbullekortet som hon fick av Pomoell:arna. Det tuggade hon på länge. Men presenterna har alla redan kommit i användning och de gröna kulorna är uppätna (dock inte av henne själv).

Som tur fanns det folk som kunde hjälpa henne att öppna paketen.

Idag ordnades det årliga paddlingsjippot Sommarö runt, och eftersom mamma anmälde sig frivillig som barnvakt så kunde både Joppe och jag paddla. Det har kanske inte alla år varit ett så himla sprudlande evenemang, men i år var det som jag minns det från "när jag var liten"; folk satt i sina båtar och stod på bryggor och broar och hejade, och också människor som inte paddlade hade släpat sig på plats för att träffa folk. Vädret hade också förstånd att vara vackert, och inte åskigt och regnigt som det förutspåtts.
Kia blev riktigt olycklig några gånger och skrek som en tok. Jag antar att  hon blev orolig av alla främmande människor och allt ståhej. Men mellan varven var hon glad som vanligt.