Hej, försiktigt här igen, lite osäker på varför..
men jag har just inlett min semester, spenderat en helt sjukt bra midsommar på svärsläktens holme och några sköna dagar hos svärföräldrarna efter det, och förra natten tror jag att jag kan ha sovit 10 timmar (blev nog avbruten av några smärre missöden och ett sängklädsbyte samt en helt orelaterad fästing, men slutresultatet kan ha landat nära 10 i alla fall), så jag känner att jag är på plus-sidan. Jag är inte helt dödstrött mera, även om några 10-timmars nätter till behövs innan jag kanske slutar känna mig som en zombie; jag har ingen jobbstress alls; och eftersom jag är ca 450 kilometer hemifrån så behöver jag inte ens stressa över disk och tvätt och damm i knutarna.
Fortsätter det så här så kanske jag kan börja skriva igen, ibland, om någonting. Just nu blir det ändå inga långa romaner, för det känns fortfarande helt vettigt att prioritera nattsömnen, och kanske innan det gå och plundra svärföräldrarnas godisskåp lite, nu när ungar och hundar (och svärföräldrar för den delen) sover.
Imorgon åker vi tåg i många timmar och sen är vi hemma igen. Jag är inte säker på att hemma alltid är bättre än borta, just på grund av den där disken och tvätten och det där dammet i knutarna, men jag har en hängstol på bakgården (i och för sig insåg jag att det var världens naivaste optimism som fick mig att skaffa den; när ska jag hinna sitta och ta det lugnt i den utan två barn som hoppar på mig samtidigt?) och längtar till Moisö; så det finns nog bra saker med att komma hem till Esbo också.
Bäst är ändå eonerna av sommarledighet som breder ut sig framför mig. Det kommer aldrig att bli höst, känns det som.
måndag 24 juni 2019
lördag 9 mars 2019
Skrivångest
Plötsligt var det som att gå in i en vägg. En vägg av ångest över att inte mera producera riktig text. Alltså ja, klart, jag skriver ju kilometervis med text om typ scouting precis varenda dag, men jag skriver inte mera texter som bottnar i mina egna tankar och analyser, och jag inser att såhär kan vi ju inte ha det. Jag kvävs ju!
Jag började skriva dagbok på riktigt som 13. Jag slutade skriva dagbok när jag började blogga som 31. Jag slutade blogga som 36, och ersatt aldrig det med något nytt. Och nu har det gått några år och jag inser jag att jag sakta sjunker ned i ett ordlöst träsk och håller på att tappa den magi som finns i att skriva. Jag håller på att tappa bort mig själv. Jag håller på att tappa min färg, och vandrar nu omkring i en gråskale-skog där ingenting är på riktigt och allting handlar om nånting annat.
Att vara småbarnsförälder är att antingen utplåna sig själv eller att slåss som ett djur och föra en ständig kamp för att finnas kvar.
Att sluta skriva är för mig att ge upp.
Jag gillar att ge upp. Det får mig att känna att jag åtminstone är bra på nånting. Jag är bra på att vara värdelös. Helt förträffligt bra! Ge mig gärna en medalj! Världshistoriens mest intetsägande människa.
Jag gillar INTE att slåss som ett djur. Då finns risken att man misslyckas ändå. Lättare att bara ge upp och sätta sig i soffhörnet och tycka synd om sig själv.
Tills jag insåg att jag inte kan andas här i mitt soffhörn. Jag måste skriva.
Jag började skriva dagbok på riktigt som 13. Jag slutade skriva dagbok när jag började blogga som 31. Jag slutade blogga som 36, och ersatt aldrig det med något nytt. Och nu har det gått några år och jag inser jag att jag sakta sjunker ned i ett ordlöst träsk och håller på att tappa den magi som finns i att skriva. Jag håller på att tappa bort mig själv. Jag håller på att tappa min färg, och vandrar nu omkring i en gråskale-skog där ingenting är på riktigt och allting handlar om nånting annat.
Att vara småbarnsförälder är att antingen utplåna sig själv eller att slåss som ett djur och föra en ständig kamp för att finnas kvar.
Att sluta skriva är för mig att ge upp.
Jag gillar att ge upp. Det får mig att känna att jag åtminstone är bra på nånting. Jag är bra på att vara värdelös. Helt förträffligt bra! Ge mig gärna en medalj! Världshistoriens mest intetsägande människa.
Jag gillar INTE att slåss som ett djur. Då finns risken att man misslyckas ändå. Lättare att bara ge upp och sätta sig i soffhörnet och tycka synd om sig själv.
Tills jag insåg att jag inte kan andas här i mitt soffhörn. Jag måste skriva.
måndag 29 maj 2017
Ett förlorat halvår
Jag tittade in här och lade märke till att näst-senaste inlägget handlar om Viggo som ett-åring. Plötsligt kramade en liten hand panikartat om något viktigt inre organ i mig och jag tänkte "shit! Jag har låtit ett helt halvår av mitt liv; av MINA BARNS liv, bara rinna iväg ut i sanden!!!"
Sen besinnade jag mig och insåg att man inte behöver blogga om saker för att de ska bli verkliga. Jag har ju dessutom en del bilder att titta på när minnet sviker.
Jag har saknat bloggandet en del, men jag vet ändå inte om det går att börja igen. Det var lättare tidigare. Det var så lätt att skriva om barn, och det var så lätt att skriva om alla insikter om föräldraskap som slog en i huvudet på daglig basis..
Men Kia har vuxit upp och är snart 6 år och ska börja förskolan och det känns inte alls mera helt okej att skriva om henne. Hon är en riktig människa nu, och skulle ju de facto till och med vid det här laget i princip kunna läsa min blogg, om hon skulle vet att den finns och hitta den.. Nå, de kortare inläggena åtminstone.
Hon gör självklart lustiga och bedårande saker hela tiden, men det känns som att jag gör mig lustig på hennes bekostnad om jag berättar om dem här.
Och Viggo.. tja, ett andra barn är ett andra barn på både gott och ont. Det är nog utan tvekan lika intressant och spännande att följa med hur han från dag till dag lär sig nya saker, förstår nya saker, gör livsfarliga saker och blir allt mer irriterad på att inte kunna förklara vad han är irriterad på. Men det känns inte lika spännande att rapportera det. Det är jättejätteroligt att han har börjat härma ord och att han säger vuh! när man frågar "vad säger hunden" och jollrar och praddlar och håller på och ibland producerar ljud som eventuellt kunde vara ord, men det blir liksom inte mer än så. Dessutom känns det obalanserat om jag skulle leverera inlägg efter inlägg om Viggo, men sällan nämna Kia alls.
Och det där föräldraskapet.. det fanns en tid när det kändes viktigt att definiera det; att fundera på hurudan jag vill vara som mamma och hur svårt det är att vara det; vad jag vill tycka och tänka om olika saker och hur jobbigt det är när det inte lyckas.
Men sen resignerar man ju och inser att man nu är den man är och att det inte finns mycket man kan göra åt det och att det sist och slutligen räcker alldeles tillräckligt bra. Man kommer att fucka upp sina barn på något sätt i vilket fall som helst, så det är ingen idé att stressa sönder sig för att fucka upp dem på något annat sätt än vad man gör om man bara är sig själv.
Så vad finns kvar? Att skriva om sig själv? Om drömmar och åsikter och insikter om mig själv och livet och världen? Det var ju det jag tänkte mig från första början. Det här skulle aldrig bli en mammablogg. Det skulle bli en blogg om mig själv och bara nu och då och här och där skulle det dyka upp blogginlägg om barn och moderskap. Men det visade sig vara svårare än jag trodde.
Åsikter om mig själv är ju lätta att ha. Det är ju liksom svårt för någon annan att komma och läxa upp mig och påstå att jag har fel. Men hur uppiggande är det att blogga om sig själv med ett självförakt i storlek med en sverigebåt svävande ovanför huvudet. Ett tag kan det ju vara uppiggande och roande, men rätt snabbt blir det bara självömkande och patetiskt.
Och ska man ha åsikter om något annat måste man ju vara insatt i något. Veta vad man talar om. Ha något eget att komma med, och inte bara copy-pastea saker som klokare människor har sagt.
Så.. eh.. det bådar ju inte gott för min comeback som bloggare.. Vi får se om jag tog död på den sista flämtande glöden av blogginspiration, eller om jag råkade blåsa liv i någon bortglömd gnista.
Sen besinnade jag mig och insåg att man inte behöver blogga om saker för att de ska bli verkliga. Jag har ju dessutom en del bilder att titta på när minnet sviker.
Jag har saknat bloggandet en del, men jag vet ändå inte om det går att börja igen. Det var lättare tidigare. Det var så lätt att skriva om barn, och det var så lätt att skriva om alla insikter om föräldraskap som slog en i huvudet på daglig basis..
Men Kia har vuxit upp och är snart 6 år och ska börja förskolan och det känns inte alls mera helt okej att skriva om henne. Hon är en riktig människa nu, och skulle ju de facto till och med vid det här laget i princip kunna läsa min blogg, om hon skulle vet att den finns och hitta den.. Nå, de kortare inläggena åtminstone.
Hon gör självklart lustiga och bedårande saker hela tiden, men det känns som att jag gör mig lustig på hennes bekostnad om jag berättar om dem här.
Och Viggo.. tja, ett andra barn är ett andra barn på både gott och ont. Det är nog utan tvekan lika intressant och spännande att följa med hur han från dag till dag lär sig nya saker, förstår nya saker, gör livsfarliga saker och blir allt mer irriterad på att inte kunna förklara vad han är irriterad på. Men det känns inte lika spännande att rapportera det. Det är jättejätteroligt att han har börjat härma ord och att han säger vuh! när man frågar "vad säger hunden" och jollrar och praddlar och håller på och ibland producerar ljud som eventuellt kunde vara ord, men det blir liksom inte mer än så. Dessutom känns det obalanserat om jag skulle leverera inlägg efter inlägg om Viggo, men sällan nämna Kia alls.
Och det där föräldraskapet.. det fanns en tid när det kändes viktigt att definiera det; att fundera på hurudan jag vill vara som mamma och hur svårt det är att vara det; vad jag vill tycka och tänka om olika saker och hur jobbigt det är när det inte lyckas.
Men sen resignerar man ju och inser att man nu är den man är och att det inte finns mycket man kan göra åt det och att det sist och slutligen räcker alldeles tillräckligt bra. Man kommer att fucka upp sina barn på något sätt i vilket fall som helst, så det är ingen idé att stressa sönder sig för att fucka upp dem på något annat sätt än vad man gör om man bara är sig själv.
Så vad finns kvar? Att skriva om sig själv? Om drömmar och åsikter och insikter om mig själv och livet och världen? Det var ju det jag tänkte mig från första början. Det här skulle aldrig bli en mammablogg. Det skulle bli en blogg om mig själv och bara nu och då och här och där skulle det dyka upp blogginlägg om barn och moderskap. Men det visade sig vara svårare än jag trodde.
Åsikter om mig själv är ju lätta att ha. Det är ju liksom svårt för någon annan att komma och läxa upp mig och påstå att jag har fel. Men hur uppiggande är det att blogga om sig själv med ett självförakt i storlek med en sverigebåt svävande ovanför huvudet. Ett tag kan det ju vara uppiggande och roande, men rätt snabbt blir det bara självömkande och patetiskt.
Och ska man ha åsikter om något annat måste man ju vara insatt i något. Veta vad man talar om. Ha något eget att komma med, och inte bara copy-pastea saker som klokare människor har sagt.
Så.. eh.. det bådar ju inte gott för min comeback som bloggare.. Vi får se om jag tog död på den sista flämtande glöden av blogginspiration, eller om jag råkade blåsa liv i någon bortglömd gnista.
tisdag 20 december 2016
Ovuxenpoäng
Det var ett tag sedan jag samlade "vuxenpoäng". Att samla vuxenpoäng är väl i princip ett tecken på att man inte är riktigt alldeles vuxen.. Sen när man märker att det gått 10-15 år sedan man senast tänkte "haha, vuxenpoäng!" så måste man väl konstatera att man är ganska vuxen.
Så jag samlar ovuxenpoäng istället. Ett av de mest återkommande ovuxenpoäng-tillfällena är när jag plockar ut nytvättade kläder ur tvättmaskinen och konstaterar att samma fläckar som fanns på kläderna när de åkte in i tvättmaskinen fortfarande finns kvar när de kommer ut. Det där med fläckborttagning är något jag aldrig riktigt fått att funkka, och jag känner mig lite misslyckad som vuxen människa varje gång.
Såhär i jultider hittar jag också ovuxenhetspoäng i varje knut. Att anpassa mina julrutiner efter mina barn känns som att behöva göra uppoffringar. Självklart uppoffringar som jag ändå gör, men uppoffringar likafullt. Julklappsöpning FÖRE middag på julafton för att Viggo ska kunna komma isäng i vettig tid? Huu! Låta Kia klä julgranen utan att ha ett enda finger med i spelet? Jag biter ihop tänderna och tänker att om 20 år när båda barnen flyttat hemifrån ska jag klä julgranen precis som jag vill. (Fast den blev riktigt fin i år.) Pepparkakor bakade jag med Kia på lördagen, men jag sparade två tredjedelar av degen till någon sen kväll då jag kan baka en massa mera pepparkakor i smyg. Och svänga ihop ett pepparkakshus kanske, om jag orkar.
Så jag samlar ovuxenpoäng istället. Ett av de mest återkommande ovuxenpoäng-tillfällena är när jag plockar ut nytvättade kläder ur tvättmaskinen och konstaterar att samma fläckar som fanns på kläderna när de åkte in i tvättmaskinen fortfarande finns kvar när de kommer ut. Det där med fläckborttagning är något jag aldrig riktigt fått att funkka, och jag känner mig lite misslyckad som vuxen människa varje gång.
Såhär i jultider hittar jag också ovuxenhetspoäng i varje knut. Att anpassa mina julrutiner efter mina barn känns som att behöva göra uppoffringar. Självklart uppoffringar som jag ändå gör, men uppoffringar likafullt. Julklappsöpning FÖRE middag på julafton för att Viggo ska kunna komma isäng i vettig tid? Huu! Låta Kia klä julgranen utan att ha ett enda finger med i spelet? Jag biter ihop tänderna och tänker att om 20 år när båda barnen flyttat hemifrån ska jag klä julgranen precis som jag vill. (Fast den blev riktigt fin i år.) Pepparkakor bakade jag med Kia på lördagen, men jag sparade två tredjedelar av degen till någon sen kväll då jag kan baka en massa mera pepparkakor i smyg. Och svänga ihop ett pepparkakshus kanske, om jag orkar.
torsdag 8 december 2016
1 år
"Viggo ett år"? / "Ett år med Viggo"? / "Ett år som tvåbarnsmor"?...
Jag funderar på rubrikförslag. Det låter ju inte som om det skulle vara någon särskilt stor skillnad, men hej vad fel det antagandet skulle vara.
- Viggo ett år skulle handla om Viggo
- Ett år med Viggo skulle handla om min (eller egentligen vems som helst, men vi kan anta att det i den här bloggen skulle gälla mest min) relation till Viggo
- Ett år som tvåbarnsmor skulle handla om mig
Kanske vi börjar med Viggo och slutar med mig.
Viggo var på rådgivning idag. Jag var inte där. Men jag slet rådgivningskortet ur händerna på Joppe när jag kom hem, och kan nu berätta att Viggo:
- väger 11,01 kg
- är 80,4 cm
Han väger inte riktigt lika mycket som Kia vägde när hon var två, men det är inte långt ifrån.
Han har väl uppskattningsvis åtta tänder, går ofta när han ska ta sig fram korta sträckor, klättrar på i stort sett allt som går att klättra på. Släpper man lös honom i trappan klättrar han gärna ända upp till femte våningen. Sover i allmänhet en gång per dag och då typ 1,5-2 timmar. Gillar mycket att gå ut. En tid kröp han fram till ytterdörren och satt sig där och vinkade. Efter att han insett att det inte riktigt fungerar så kryper han istället dit och försöker dra på sig ett par skor.
Hans mativer beror mer på hans vakenhet än på vad som finns framför honom, men bröd, talkmurun, russin och mandariner går nästan alltid ner.
Idag har jag helt och hållet slutat amma, men eftersom jag i över en månad bara ammat en gång per kväll så känns det nog inte som om jag ammat på riktigt på länge.
Hans enda ord är DÄ! (där). Han verkar nog förstå en hel del, men det där med att få honom att peka på saker man talar om är ganska lönlöst. Det funkkar med lampa: Frågar man honom var lampan är pekar han upp i taket. Frågar man honom var precis vad som helst annat är pekar han också upp i taket. Det kan såklart också ha att göra med att det blivit lite av en lek och att han väl upplever att det är det som förväntas av honom.
Han gillar att borsta håret, kramas och att börja läsa böcker. Sen har han i allmänhet inte tålamod att orka läsa mer än två-tre sidor. Han kan sätta in runda klossen i runda kloss-hålet.
Han gillar självklart Kia. Hon gillar självklart honom. Hon gillar inte när han vill ta något hon håller på att leka med, men lite har det hjälpt att hon nu har en säng som han inte kan klättra upp i.
Han älskar människor och är rätt så orädd sålänge han får vistas bland dem ifred, men blir blyg för såna som ger honom uppmärksamhet. Mammig/Pappig/Ki-ig/Mormorig/Morfarig är han nog rätt ofta, men inte sådär att man måste vara fast i alla hela tiden.
Ettåringar är fascinerande typer. Jag vill gärna spara nyfikenheten, koncentrationen och livsglädjen i min minnesburk. Den sammanbitet koncentrerade minen, den fåniga smilminen, den härligt glada minen. Kommunikationen som sker med viftningar, miner och pekningar. Glädjen över att lära sig nåt nytt. Kramarna.
Jag ser fram emot att glömma hur jobbigt det är att vara utomhus med ett barn som är så påpälsat och så litet att han inte kan göra just nånting alls. Ser fram emot tiden då barnet går att resonera med. Då man kan förklara varför vissa saker är på ett visst sätt. Då man kan åka en sträcka i bil utan galltjut på baksätet om nånting råkade vara aningen fel. Då man får sova genom hela natten oftare än man inte får det.
Något från det här året jag ångrar?
Tja. Om jag skulle få skicka en hälsning till Gunzi i december 2015 så skulle det nog vara; "Den jobbiga amningen beror högst troligt på att barnet sitter fast i dina bröst typ åtta timmar om dagen. Ta ibruk den där jäkla flaskan nu så att du får lite paus emellanåt!"
(Jag undrar om jag ändå skulle ha gjort det. Jag var så förtvivlat rädd för att flaskan skulle störa min egen mjölkproduktion så att den skulle bli helt messed up, eller leda till att barnet inte sen vill äta på något annat sätt än med flaska. Så jag skulle väl få skicka med ett extra meddelande om att jag inte ska vara så fixerad vid att allt måste ha ett system.)
Att ha börjat jobba igen är nog ganska skönt, och att få göra det utan att behöva fundera på hur Viggo klarar sig på dagis är ännu bättre. Men ett dagligt dåligt samvete slits jag nog med. För att jag inte är så mycket med Kia och Viggo som jag skulle vilja och som jag tycker att jag borde, och för att jag inte kan avlasta Joppe så mycket som jag tycker att han förtjänar.
Nu känner jag;
- att jag är för trött för att hitta på mer att skriva
- att det här redan blev alldeles för långt och att ingen mera är intresserad
så jag säger som hamster-TV i buu-klubben; Tack och godnatt!
Jag funderar på rubrikförslag. Det låter ju inte som om det skulle vara någon särskilt stor skillnad, men hej vad fel det antagandet skulle vara.
- Viggo ett år skulle handla om Viggo
- Ett år med Viggo skulle handla om min (eller egentligen vems som helst, men vi kan anta att det i den här bloggen skulle gälla mest min) relation till Viggo
- Ett år som tvåbarnsmor skulle handla om mig
Kanske vi börjar med Viggo och slutar med mig.
Viggo var på rådgivning idag. Jag var inte där. Men jag slet rådgivningskortet ur händerna på Joppe när jag kom hem, och kan nu berätta att Viggo:
- väger 11,01 kg
- är 80,4 cm
Han väger inte riktigt lika mycket som Kia vägde när hon var två, men det är inte långt ifrån.
Han har väl uppskattningsvis åtta tänder, går ofta när han ska ta sig fram korta sträckor, klättrar på i stort sett allt som går att klättra på. Släpper man lös honom i trappan klättrar han gärna ända upp till femte våningen. Sover i allmänhet en gång per dag och då typ 1,5-2 timmar. Gillar mycket att gå ut. En tid kröp han fram till ytterdörren och satt sig där och vinkade. Efter att han insett att det inte riktigt fungerar så kryper han istället dit och försöker dra på sig ett par skor.
Hans mativer beror mer på hans vakenhet än på vad som finns framför honom, men bröd, talkmurun, russin och mandariner går nästan alltid ner.
Idag har jag helt och hållet slutat amma, men eftersom jag i över en månad bara ammat en gång per kväll så känns det nog inte som om jag ammat på riktigt på länge.
Hans enda ord är DÄ! (där). Han verkar nog förstå en hel del, men det där med att få honom att peka på saker man talar om är ganska lönlöst. Det funkkar med lampa: Frågar man honom var lampan är pekar han upp i taket. Frågar man honom var precis vad som helst annat är pekar han också upp i taket. Det kan såklart också ha att göra med att det blivit lite av en lek och att han väl upplever att det är det som förväntas av honom.
Han gillar att borsta håret, kramas och att börja läsa böcker. Sen har han i allmänhet inte tålamod att orka läsa mer än två-tre sidor. Han kan sätta in runda klossen i runda kloss-hålet.
Han gillar självklart Kia. Hon gillar självklart honom. Hon gillar inte när han vill ta något hon håller på att leka med, men lite har det hjälpt att hon nu har en säng som han inte kan klättra upp i.
Han älskar människor och är rätt så orädd sålänge han får vistas bland dem ifred, men blir blyg för såna som ger honom uppmärksamhet. Mammig/Pappig/Ki-ig/Mormorig/Morfarig är han nog rätt ofta, men inte sådär att man måste vara fast i alla hela tiden.
Ettåringar är fascinerande typer. Jag vill gärna spara nyfikenheten, koncentrationen och livsglädjen i min minnesburk. Den sammanbitet koncentrerade minen, den fåniga smilminen, den härligt glada minen. Kommunikationen som sker med viftningar, miner och pekningar. Glädjen över att lära sig nåt nytt. Kramarna.
Jag ser fram emot att glömma hur jobbigt det är att vara utomhus med ett barn som är så påpälsat och så litet att han inte kan göra just nånting alls. Ser fram emot tiden då barnet går att resonera med. Då man kan förklara varför vissa saker är på ett visst sätt. Då man kan åka en sträcka i bil utan galltjut på baksätet om nånting råkade vara aningen fel. Då man får sova genom hela natten oftare än man inte får det.
Något från det här året jag ångrar?
Tja. Om jag skulle få skicka en hälsning till Gunzi i december 2015 så skulle det nog vara; "Den jobbiga amningen beror högst troligt på att barnet sitter fast i dina bröst typ åtta timmar om dagen. Ta ibruk den där jäkla flaskan nu så att du får lite paus emellanåt!"
(Jag undrar om jag ändå skulle ha gjort det. Jag var så förtvivlat rädd för att flaskan skulle störa min egen mjölkproduktion så att den skulle bli helt messed up, eller leda till att barnet inte sen vill äta på något annat sätt än med flaska. Så jag skulle väl få skicka med ett extra meddelande om att jag inte ska vara så fixerad vid att allt måste ha ett system.)
Att ha börjat jobba igen är nog ganska skönt, och att få göra det utan att behöva fundera på hur Viggo klarar sig på dagis är ännu bättre. Men ett dagligt dåligt samvete slits jag nog med. För att jag inte är så mycket med Kia och Viggo som jag skulle vilja och som jag tycker att jag borde, och för att jag inte kan avlasta Joppe så mycket som jag tycker att han förtjänar.
Nu känner jag;
- att jag är för trött för att hitta på mer att skriva
- att det här redan blev alldeles för långt och att ingen mera är intresserad
så jag säger som hamster-TV i buu-klubben; Tack och godnatt!
tisdag 6 december 2016
För ett år sedan
För ett år sedan satt jag och sneglade på slottsbalen med ett halvt öga. Samtidigt kände jag korta, svaga, återkommande vågor av ryggvärk, och jag visste att det började närma sig. Viggo.
Jag minns inte hur jag såg på det just då, men såhär i efterhand minns jag stunden med djup tillfredsställelse. Den där stunden när man inser att nu är det igång.
Jag skulle gärna skriva mer om det här året som gått. Om sakerna jag vill spara i minnesburken, och också om det som jag är glad över att få lämna bakom mig.
Men jag får helt enkelt hoppas att jag orkar någon annan dag, för ikväll ska jag sova. Imorgon? Torsdag!
Ikväll känner jag förresten också av svaga vågor av ryggvärk. Vet inte om det är begynnande mensvärk, eller om det är en följd av att Viggo på ett år blivit en ganska tung typ att gå och bära på.
onsdag 30 november 2016
Hej!
Är ni kvar?
Jag är nog..
men jag vet inte ens var jag ska börja.
Alltså nejnej, det har inte hänt något STORT och DRAMATISKT som jag nu inte vet hur jag ska börja förklara för er.
Det skulle nästan vara enklare då, för nu är ju grejen det att det, som vanligt, hänt miljoner småsaker som jag inte vet om jag mera kan återkalla i minnet. Men jag vill så ha dem nedskrivna så att jag kan komma ihåg det.
Det finns så mycket underbart man vill lägga på minnet från tiden med en nästan ett-åring. (Han kan nu gå. Han tog sina första steg ungefär på sin elva-månaders dag. Sen väntade han i två veckor innan han tog sina nästa steg. Nu går han korta sträckor varje dag.)
Det finns så mycket roligt man vill komma ihåg från tiden med en femåring. (Hon är på riktigt en egen människa nu. Med långa invecklade tankemönster, klara intressen, livsglädjebubbel i kroppen.)
Det finns så många komplicerade känslor kring att vara tillbaka på jobb och älska det, men samtidigt känna att man aldrig har riktigt tillräckligt många timmar kvar att vara hemma. (Idag blev det en timme jag hann visa mig för mina barn, mellan det att jag kom hem och det att jag satt mig vid datorn och hangoutade på scoutmöte.)
Det finns några triviala observationer från en simteknikkurs. (Simning har alltid varit den enda form av idrott osm jag känt att jag behärskar, men trots det inser jag nu att det finns en hel del grejer jag måste lära mig från scratch. Och att det tar tid! Och att det är tungt!)
Det finns planer och drömmar, både riktigt riktigt små och ofantligt stora, att utveckla. (En av de riktigt små är att sticka ett par benvärmare. (Men mamma, nej, jag vill inte ha såna i julklapp! Jag vill sticka själv!)
Det finns inte särskilt många bilder att visa, för att det är november, och för att jag ju mest är på jobb, och där blir det inte så roliga bilder.
Det finns världsangst. (Ni vet; Trump, rasism, sexism..) Men det finns inga smarta analyser,
Och det finns alldeles meningslösa frågor (som till exempel HUR man menar att fler kommer att vinna på lotto nu när det finns en siffra till?)
Är ni kvar?
Jag är nog..
men jag vet inte ens var jag ska börja.
Alltså nejnej, det har inte hänt något STORT och DRAMATISKT som jag nu inte vet hur jag ska börja förklara för er.
Det skulle nästan vara enklare då, för nu är ju grejen det att det, som vanligt, hänt miljoner småsaker som jag inte vet om jag mera kan återkalla i minnet. Men jag vill så ha dem nedskrivna så att jag kan komma ihåg det.
Det finns så mycket underbart man vill lägga på minnet från tiden med en nästan ett-åring. (Han kan nu gå. Han tog sina första steg ungefär på sin elva-månaders dag. Sen väntade han i två veckor innan han tog sina nästa steg. Nu går han korta sträckor varje dag.)
Det finns så mycket roligt man vill komma ihåg från tiden med en femåring. (Hon är på riktigt en egen människa nu. Med långa invecklade tankemönster, klara intressen, livsglädjebubbel i kroppen.)
Det finns så många komplicerade känslor kring att vara tillbaka på jobb och älska det, men samtidigt känna att man aldrig har riktigt tillräckligt många timmar kvar att vara hemma. (Idag blev det en timme jag hann visa mig för mina barn, mellan det att jag kom hem och det att jag satt mig vid datorn och hangoutade på scoutmöte.)
Det finns några triviala observationer från en simteknikkurs. (Simning har alltid varit den enda form av idrott osm jag känt att jag behärskar, men trots det inser jag nu att det finns en hel del grejer jag måste lära mig från scratch. Och att det tar tid! Och att det är tungt!)
Det finns planer och drömmar, både riktigt riktigt små och ofantligt stora, att utveckla. (En av de riktigt små är att sticka ett par benvärmare. (Men mamma, nej, jag vill inte ha såna i julklapp! Jag vill sticka själv!)
Det finns inte särskilt många bilder att visa, för att det är november, och för att jag ju mest är på jobb, och där blir det inte så roliga bilder.
Det finns världsangst. (Ni vet; Trump, rasism, sexism..) Men det finns inga smarta analyser,
Och det finns alldeles meningslösa frågor (som till exempel HUR man menar att fler kommer att vinna på lotto nu när det finns en siffra till?)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)