Skrivångest

Plötsligt var det som att gå in i en vägg. En vägg av ångest över att inte mera producera riktig text. Alltså ja, klart, jag skriver ju kilometervis med text om typ scouting precis varenda dag, men jag skriver inte mera texter som bottnar i mina egna tankar och analyser, och jag inser att såhär kan vi ju inte ha det. Jag kvävs ju!

Jag började skriva dagbok på riktigt som 13. Jag slutade skriva dagbok när jag började blogga som 31. Jag slutade blogga som 36, och ersatt aldrig det med något nytt. Och nu har det gått några år och jag inser jag att jag sakta sjunker ned i ett ordlöst träsk och håller på att tappa den magi som finns i att skriva. Jag håller på att tappa bort mig själv. Jag håller på att tappa min färg, och vandrar nu omkring i en gråskale-skog där ingenting är på riktigt och allting handlar om nånting annat.

Att vara småbarnsförälder är att antingen utplåna sig själv eller att slåss som ett djur och föra en ständig kamp för att finnas kvar.
Att sluta skriva är för mig att ge upp.

Jag gillar att ge upp. Det får mig att känna att jag åtminstone är bra på nånting. Jag är bra på att vara värdelös. Helt förträffligt bra! Ge mig gärna en medalj! Världshistoriens mest intetsägande människa.

Jag gillar INTE att slåss som ett djur. Då finns risken att man misslyckas ändå. Lättare att bara ge upp och sätta sig i soffhörnet och tycka synd om sig själv.


Tills jag insåg att jag inte kan andas här i mitt soffhörn. Jag måste skriva.