Viggo är en rätt trevlig typ, men let's face it; han är en baby. Han gnyr och gnäller och skriker rätt mycket. Han sparkas och klöser och kniper och drar en i håret. Han kräks, dreglar och kissar på en. Han måste bäras eller skuffas vartän man vill ha honom. Han ska ha mat då när han vill, och sover enligt sina egna tidtabeller.
Mitt tålamod håller, men rätt ofta tänjs det till sina gränser.
När sen Kia blir lite sur och höjer rösten så blir det för mycket. Viggo har redan fyllt min skrikkvot, jag klarar inte av mer.
När Kia vill klänga och kramas och klättra och av misstag petar in en armbåge i min haka eller en stortå i mitt lår så står jag inte riktigt ut. Viggo har redan fyllt min närhetskvot, nu vill jag ha min kropp för mig själv.
När Kia sedan vill göra något annat än jag vill; eller vill göra saker "i sin egen takt", så skulle jag bara inte orka käbbla. Varför måste hon alltid bråka?
När Kia sedan vill att jag leker med henne så suckar jag uppgivet. Viggo har redan tagit så mycket av min tid. Nu skulle jag vilja vara för mig själv en stund.
Mitt tålamod räcker för Viggo, men det blir inte många uns över för Kia. Jag vet hur snedvridet det är. Jag vet att det är delvis därför hon blir besvärlig. Jag MÄRKER ju, att hon höjer rösten allt oftare och allt argare, eftersom jag allt oftare bemöter henne högljutt och argt.
Varför kan inte saker bara fixa sig när man inser varför de är fel?
Jag har alltid tänkt att en fördel med lite större åldersskillnad skulle vara att barnen behöver så olika saker att det är lättare att räcka till när de inte tär på samma resurs. Kanske inte.
SvaraRaderaAlltså det är ju absolut en fördel! Det här inlägget skulle säkerligen vara ännu längre och ännu angstigare ifall deras åldersskillnad skulle vara mindre. Eller inte skrivet överhuvudtaget eftersom det skulle vara ett FÖR jobbigt ämne..
Radera