Titeln som gått mig förlorad

Idag gjorde Kias dagis en heldagsutfärd till Bolomaren, norr om Bolarskog, några kilometer härifrån, vilket innebär att jag fick nöjet att följa henne till dagis på en sandväg i en lummig skog med fågelkvitter och vårblommor. Vi pekade ut en del blommor för varandra, och blåste på redan utblommade maskrosor, men där fanns också växter som jag inte var säker på att jag mindes rätt. Så jag fick medge att jag inte var säker på vad de heter.

"Nä, för du är ju ingen hemul!" förklarade Kia.

Fem månader

Latmaska mig hit och latmaska mig dit. När barnet blir fem månader är det redan så mycket att det är helt förlåtligt om det tar några dagar innan man orkar blogga om det. Den här inläggskategorin känns dessutom lite tråkiga just nu, men jag har gillat att i efterhand läsa motsvarande Kia-inlägg, så det är väl bäst att plita ner några (hundra) rader.

Viggo har blivit fem månader, och det är en ganska skön och samtidigt ganska frustrerande ålder. För både honom och mig och resten av de inblandade. Han kan liksom en jäkla massa, men ändå ingenting. 

Han pladdrar på som en koltrast i skymningen, och det är lika underbart att höra på, men man uppfattar ju lika lite av vad betyder. Och man tittar på honom och funderar att tror du att du säger något just nu, och i så fall vadå? Eller är det så att du upplever att alla är glatt kvittrande koltrastar och att hela poängen är att kvittra med?

Han svänger sig hit och dit (började med det typ två dagar efter fyramånadersinlägget där jag skrev att jag inte är säker på att han kunde), snurrar runt varv på varv, glider ibland till sitt stora förträt baklänges när han försöker räckas till något, och är sällan där man nyss lämnade honom, men kan inte ta sig någonstans.

Rådgivningen berättade att han väger 8,5 kg och är 70 cm. Viktmässigt motsvarar det Kia 11 månader och längdmässigt Kia 8 månader.

Mer för framtidens skull än för att jag tror att någon nu skulle vara intresserad kan jag meddela att hans dygn (under de dagar då vi inte far och flänger) ser ut ungefär såhär;

  Väckning 7-7:30-tiden

  Förmiddagstupplur 9-10:30-tiden.

  Middagstupplur 12-13:30-tiden.

  Och sen skulle man ju önska, och enligt all logik borde det vara möjligt, att han skulle sköta dagens tredje tupplur vid 15:30-17-tiden. Då skulle han orka bra med kvällen och till slut somna för natten vid 20-21-tiden. Men för det allra mesta skiter det här sig, och han sover bara en kort tupplur där vid 15-tiden och är sedan gnällig och sur tills han somnar lite efter 17, sover till 19 och är sen omöjlig att få i säng förrän 23-tiden.

Under vakenperioderna hinner vi i allmänhet med en-två amningar, två blöjbyten, lite skoj och i allmänhet någon Kia-hämntning.

Nätterna går sådär. En kväll för ca två veckor sedan gjorde jag misstaget att tänka att han sovit så bra så länge att jag kan börja utgå ifrån att jag själv får sova ostört fram till 6-7-tiden. Den natten väckte han mig fyra gånger, och efter det har två väckningar/natt varit minimum och tre standard. Egentligen tror jag inte att han skulle behöva mat varje gång. Ibland har jag intrycket att han somnat igen innan jag ens börjat amma. Men jag brukar vara så trött och så motvillig mot tanken på minsta lilla missnöjesgny att jag då i stunden tycker det är enklare att amma i alla fall.

Viggo gillar att tugga på saker, att undersöka dem. Han gillar människor som tittar på honom och pratar med honom, och blir ledsen när de går iväg. Han börjar långsamt förstå konceptet "Vaaaar e Viggo??? Dääär e Viggo!!" Han gillar när man sjunger för honom och skrattar om man kittlar honom på magen. Han har några gånger fått smaka på mosad potatis och mosad morot, och han har fått suga på äpple, gurka och melon. Han är jättejätteivrig och vill alltid ha mer, men hittills har han fått nöja sig med att bara smaka.

Jag är kanske inte så jättebegeistrad över att vara hemma just nu. Men det är nu kanske inte så att jag direkt kan klaga. Jag försöker ibland, men det blir lite halvhjärtat och känns rätt så självcentrerat. När jag kände mig såhär under första mammaledigheten hade jag också enorma skuldkänslor för det. Nu när jag inte riktigt dras med skuldkänslorna kan jag vittna om att mitt missnöje över att vara hemmamamma är relativt måttligt. Jag ser fram emot att få börja jobba igen inom en överskådlig framtid, men är riktigt glad över att inte behöva göra det före det...

Jag kanske nu går händelserna i förväg, men jag känner att vi står på randen till the end of the world as we know it. Snart är Viggo ett halvt år gammal, och ungefär vid den tiden (dvs kanske redan imorgon), händer en massa helt revolutionerande grejer.

Snart kan han börja ta sig framåt. 

För honom öppnar sig en helt ny värld.

Om det underlättar eller försvårar mitt liv har jag inte helt lyckas klura ut. Det blir ju såklart en massa mera vaktande och bokstavligt curlande (sopa undan alla miljoner babyolämpliga grejer vi har liggande kring knutarna), men jag tänker mig att han kanske blir lite enklare att underhålla när han inte mera måste skrika för att få tag på något eller ta sig någonstans. Äh.. Antagligen blir det nog jobbigare, men också roligare.

För Kia kommer det antagligen att innebära den första stora krisen i deras relation. Hittills har hon nu inte stört sig på honom mer än om han skriker för högt när hon ska titta på BUU-klubben eller om han låter bli att titta på henne när hon vill leka med honom. Hittills har hon kunnat välja när hon vill leka med honom och hon har kunnat bestämma vilka leksaker han får ha. Snart kan han åla iväg just när hon ville leka med honom, eller komma ålande just när hon ville vara ifred, ta hennes leksaker och äta upp hennes teckningar.

Tålamod

Viggo är en rätt trevlig typ, men let's face it; han är en baby. Han gnyr och gnäller och skriker rätt mycket. Han sparkas och klöser och kniper och drar en i håret. Han kräks, dreglar och kissar på en. Han måste bäras eller skuffas vartän man vill ha honom. Han ska ha mat då när han vill, och sover enligt sina egna tidtabeller.

Mitt tålamod håller, men rätt ofta tänjs det till sina gränser.

När sen Kia blir lite sur och höjer rösten så blir det för mycket. Viggo har redan fyllt min skrikkvot, jag klarar inte av mer. 

När Kia vill klänga och kramas och klättra och av misstag petar in en armbåge i min haka eller en stortå i mitt lår så står jag inte riktigt ut. Viggo har redan fyllt min närhetskvot, nu vill jag ha min kropp för mig själv.

När Kia sedan vill göra något annat än jag vill; eller vill göra saker "i sin egen takt", så skulle jag bara inte orka käbbla. Varför måste hon alltid bråka?

När Kia sedan vill att jag leker med henne så suckar jag uppgivet. Viggo har redan tagit så mycket av min tid. Nu skulle jag vilja vara för mig själv en stund.

Mitt tålamod räcker för Viggo, men det blir inte många uns över för Kia. Jag vet hur snedvridet det är. Jag vet att det är delvis därför hon blir besvärlig. Jag MÄRKER ju, att hon höjer rösten allt oftare och allt argare, eftersom jag allt oftare bemöter henne högljutt och argt. 

Varför kan inte saker bara fixa sig när man inser varför de är fel?

Glada Vappen

Kan nog hända att Valborg med tillhörande aftnar och annat ståhej är min favorithelg. Åtminstone år som detta då vädret är så förtvivlat underbart och man riktigt känner hur löven spricker fram runt omkring en och våren susar igenom ens ådror. O hur härligt majsol ler skrålar jag ikapp med Akademen på radion (för som vanligt hann vi inte iväg hemifrån före det).

Kia har varje kväll gått och lagt sig med orden "jag kan inte vänta tills imorgon!" På torsdag kunde hon inte vänta på att det skulle bli fredag, för det var då vi skulle köpa hennes ballong. På fredag kunde hon inte vänta på att det skulle bli lördag, för då skulle hon få laga pizza med Maya. Igår kunde hon inte vänta på att det skulle bli söndag, för då skulle det bli picknick i Kaisaniemi.

Jag är ganska vår-yr! Tror det beror på vädret.