Julväntan

"Hyvää joulun odotusta!" har jag i år insett att man säger på finska i dessa tider. Glad väntan på julen! I början kändes det främmande och onödigt och skrämmande. "Vad är det här? Vad behöver vi det till? Man kan ju lika bra önska varandra en god jul? Varför en god väntan på julen? Vad är nu det för nytt påfund?" (Under min första bekantskap med det uttrycket lät mitt huvud i många avseenden som vilken som helst hen-motståndare..)

Men nu har jag vant mig och accepterat, och nu glädjer jag mig åt denna fina tid av väntan på julen.
I år har jag, till skillnad från ifjol, skickat iväg en bunt julkort.
I år har jag, till skillnad från ifjol, julstädat (..många gånger.. det krävs minst en eller två gånger till ännu, för de senaste timmarna har jag jobbat hårt på att skapa ett ännu större kaos än vanligt.)
I år har vi, till skillnad från ifjol, bakat pepparkakor. Jag har också påbörjat massproduktionen av pepparkakshus, och i år för första gången ever gjort det i så god tid att jag inte behöver vaka hela natten för att få dem klara. Inatt gjorde jag delarna. Imorgon natt limmar jag och dekorerar. Natten före julafton kanske jag till och med hinner sova!? Så nu vakar jag istället hela natten för att blogga.

Jag insåg i ett sällsynt tidigt skede av mitt liv att jag inte ska äta pepparkaksdeg. Men idag satt Kia och stoppade i sig såna mängder att hon smittade av sig sin pepparkaksdegsiver på mig. Usch, min mage gillar inte alls! 

Julklappsinköpet har inte riktigt kommit igång ännu, men jag tror mig ha ganska bra koll på läget.

Och det finns ju till och med vissa förhoppningar om a) att det kommer mera snö, OCH b) att snön hålls kvar till jul!

Det var fint på Moisö som vanligt. Lite is längst in i vassruggarna. Kajakerna har fått flytta in "till vintern" tänkte jag säga, men vi får nu se hur det blir med den saken.. Till julen, åtminstone.

Feber

I vår säng sover två personer. Ingen av dem är jag. Jag tänkte sälla mig till den sovande skaran snart, men noterade just att den mindre av personerna har lagt sig på tvären. Varför blir det alltid så. Att tvären ses som den bästa riktningen i en säng, åtminstone om det är en treåring som ska avgöra.

Nämnda treåring har feber. Just som jag hoppfullt tänkt att vi skulle klara hela hösten utan värre flunssor. Men jag har för mig att den ändå kom lite senare i år än förra året. Därför tänker jag också hoppas att våren inte innehåller lika många och långa sjukdomar som senast.

Det var skytteltrafik på dagis då jag hämtade hem mitt febriga barn. I dörren på väg in på dagis mötte jag en förälder med ett trött barn i släptåg på väg ut, och då Kia och jag skulle avlägsna oss klev följande mamma in genom dörren för att hämta hem sitt barn. Det kändes skönt på något sätt.. att inte vara ensam om sjukligheterna.

Nå, det blev tidigare start på jullovet för Kias del, och snart är det min tur. Att få jullov alltså. Febern hoppas jag att jag slipper.

Minnesglimtar från veckan som gått

Det har varit så fruktansvärt mörkt och så fruktansvärt dystert de här senaste veckorna. Igår sken solen visst nån timme. Jag såg det när jag kikade ut genom fönstret i arbetsrummet och skymtade blå himmel ovanför hustaken. Men det var kolmörkt och ösregnade när jag for på jobb, och det var lika kolmörkt när jag stack ut näsan genom dörren igen efter arbetsdagens slut. Så egentligen var det först när jag såg det fina vädret på bilderna på Annas blogg och avundsjuk tänkte att de har fint väder i Sjundeå, som jag insåg att jag nog skulle ha fint väder i Helsingfors också ibland om jag inte skulle sitta med ryggen vänd mot fönstret under dygnets ljusa timmar.

Men idag tankade jag sol och frisk luft och sundhetsliv i största allmänhet. Jag jobbade hemifrån och bestämde mig för att ta en springtur under lunchpausen. Oj vad det var skönt med lite sol som lyste en i ögonen och lite himmel ovanför huvudet.

Dagens andra glädjande stund inträffade ungefär kl.15:30 då jag hämtade Kia. För hon var på gott humör och det tog en evighet att släpa iväg henne från parken, för hon ville absolut säga hejdå åt sin bästa kompis genom alla springor i staketet. Det är kul med vänskap.  




Gårdagens Stund inträffade vid halv nietiden på kvällen då jag vandrade fram längs med Helsingfors, om nu inte vackra, så åtminstone väldigt hemvana, gator med magen full av god mat, ett glas vittvin i blodet och musiken från restaurangens jazzband fotfarande ringande i öronen. Jag gick där och nynnade på "O gamla klang, o jubeltid" och tänkte att man måste bli trettifyra och sentimental innan man egentligen förstår vad det handlar om.
Inga bildbevis på det.



Det var inte bara idag det varit helt skapligt väder samtidigt som jag varit ute i det. Också på söndagen var det riktigt uppfriskande. Vi åkte ut till Moisö för att kolla om kajakerna var kvar. Himlen var väl nog ganska grå, men gråheten låg liksom högre upp, inte sådär tryckande alldeles ovanför pannan som den vanligen gör. Kia hade med sig Fröken Kanin som flytta hem till oss från Oslo på lördagen. Fröken Kanin kände Kia till redan från tidigare, eftersom den fanns med i hennes favorit-Buu-klubbsserie (efter Mumin, då), så hon blev genast kompis med mjukisdjuret.




I och med julkalendrarna (vi har fyra stycken) har Kia blivit ivrig på det där med siffror. Det var svårt att slita henne från de här förvaringsskåpen på Prisma idag eftersom hon ville gå igenom alla numrorna.



Hon har också börjat tycka att det är roligt att räkna. Jag vet inte hur mycket hon egentligen ens kunnat det tidigare, men nu vill hon räkna allt hon stöter på som det finns fler av. När hon räknar saker som är fler än ca 7 så tappar hon bort sig och räknar samma sak många gånger, och från ungefär fjorton trasslar hon in sig och börjar räkna bakåt. Och idag förvånade hon mig med att berätta för mig att något-ord-som-jag-inte-mera-minns-som-börjar-på-K börjar på samma bokstav som Kia. Och så drog hon till med några fler grejer som börjar på samma bokstav som varandra, och jag var lite förvånad, för tidigare har hon bara skrattat och tyckt att det är mycket konstigt att till exempel Pappa och Potatis börjar på samma bokstav, men nu verkar hon alltså ha fattat grejen.

 


Julen är på kommande, och Kia är inte mera rädd för den. Julkalendrarna gör det helt underbart enkelt att få upp henne om morgnarna. Hon gillade Lucia, och på jobbet slåss jag varje dag med mig själv för att inte äta upp de gröna kulor som vistas i en skål i vårt arbetsrum.

 

Jag tror det här inte blev så sammanhängande, men det får duga. dags att sparka igång den här bloggen igen, även om det innebär lite osammanhängande svammel i början.

Skärpning i bokhyllan

Vet ni vad jag kom på mig själv med att göra just? Jag grävde fram jobbtelefonen ur väskan och kollade jobbmejlen. Halv elva på kvällen. Inte för att jag är så stressad på jobbet att jag inte kan slappna av hemma. Inte för att det är något så spännande på gång att jag inte vill vänta tills imorgon på nyheter.

Utan i ren desperation; för att jag kände ett behov att läsa något innan jag somnar, och jag kom inte på något annat.

Sorgligt.

Reflexetikett

Det nyhetsflöde som strömmar förbi mig handlar just nu mycket om hur sorgligt det är när folk inte mera vågar lägga sig i andras liv och ingripa då de upplever att någon annan handlar fel.

Men jag kan vittna om att det inte är så illa!

För idag hände det för andra gången att jag blev stannad av en med-fotgängare som ville påpeka för mig att min reflex var felplacerad.  (Den hängde på min handväska i midjehöjd på höger sida.  Tydligen ska den hänga i knähöjd (men på höger sida nog).)

Två gånger är fortfarande inte många gånger, men liksom fler än en. (För en gång är ingen gång.)

Jag är medveten om och förstår att en dinglande reflex i knähöjd syns bättre i ljuset av billyktor. Men i allmänhet går jag omkring helt utan reflex, i svart rock, mörka byxor och mörk pipo. Ingen (utom mamma) har någonsin kommenterat DET. Kanske de helt enkelt inte sett mig och därför inte kunnat kommentera?
(Numera rör jag mig ju dock i allmänhet i sällskap av en nästan en meter hög levande reflex som åtminstone delvis befinner sig i min knähöjd.)

Men på riktigt; du bestämmer dig för att du vill uppfostra samhället i något ärende och du väljer att ta itu med folk som bär reflex men gör det fel. Jag förstår inte riktigt.

Så nu undrar jag mest: vad är det som är så provocerande med mina reflexer?

(Dessutom hävdar jag att dinglande reflex i knähöjd är direkt livsfarligt. Den fastnar överallt och lossnar senast första gången du satt dig någonstans och stigit upp igen, och sen är du tillbaka i läget där du inte har någon reflex. )

Alldeles i utkanten

Ni vet hur det är ibland; man ser något i ögonvrån som ur den vinkeln verkar väldigt uppseendeväckande och spännande, men sen tittar man dit och ser inget onormalt alls. Kanske bara en skugga, eller något som vajade till i vinden.

Jag har samma inställning till mitt huvud just nu. Det känns som om det är proppfyllt med djupa och invecklade och fascinerande tankar som vill tänkas och ältas, men så fort jag gör djupdyk i medvetandet så hittar jag bara vanliga tråkiga vardagstankar om ingenting.

Det känns lite dystert. Jag skulle vilja tänka stort och klokt och omvälvande. Jag skulle vilja få någon djup insikt om något som berör mig. Jag skulle vilja att det rör sig mer betydelsefulla tankar i mitt huvud än vad vi ska äta till middag på torsdag.

Hopplöst huvud jag har.