Jag är hemma

Igår när jag larvat mig hem till mitt tält vid två-tiden på natten igen och insett att jag glömt min sovsäck på byklinan och att den var rätt så dagg-fuktig, somnade jag som en stock innan jag ens hunnit tänka tanken på att blogga.

Och idag har tröttheten definitivt hunnit ikapp, så det blir inga romaner nu heller.

Jag är hemma nu, och det är härligt. Jag har kramat Kia, jag har kramat Joppe, jag har tvättat mina fötter, jag har slumrat till på soffan.

Tvättberget är enormt och tamburgolvet är täckt av ett tunt lager syndalssand och några stackars borttappade syndalsmyror.

Atlantis var ett så otroligt bra läger att jag fortfarande är helt euforisk. Så sjukt bra planerat, så sjukt bra genomfört och så härligt många underbara människor.

TACK!

Det lider mot sitt slut

Lägret börjar så småningom lida mot sitt slut och det märks på en massa grejer. Som att jag lärt mig hitta hem till mitt tält i kolmörkret från nattens öga. Som att tälten i min familjelägerby står allt glesare. Som att folk i allt högre grad börjar fundera på vad som ska göras med allt som skaffats till lägret.

Mest känns det kanske ändå på stämningen. En sådan där underbart avslappnad men lite vemodig känsla. Man behöver inte ännu gråta över att lägret är slut, men försöker lite extra krama ur allt man kan ur lägerfiilisen.

Imorgon börjar vi sådär smått packa ihop. På lördag slutar lägret. Det börjar vara dags för mig att fundera på hur jag ska komma hem.