Neurotisk

Oj, jag har igen lärt mig så mycket om mig själv under veckoslutet (roverscout- och ledardagar i Kristinestad). Om vem jag är, om vem jag inte är, om vem jag tror att jag är och om vem andra tror att jag är. Ganska lite har jag sen lärt mig om någon eller något annan/-t. Rätt självcentrerat, men ganska roligt, och säkert nyttigt.  Jag skulle igen vilja lova att jag bloggar om det, men just nu är jag väldigt trött och slut i huvudet, och senare kanske det inte blir av. Vi får se.

Men en sak har jag insett. Jag tror att jag i de flesta avseenden är en ganska avslappnad typ som inte blir speciellt upprörd över speciellt mycket och inte tar så mycket stress. Men när det gäller byte mellan sommar- och vintertid så blir jag riktigt kallsvettig av blotta tanken och har svårt att sova för jag är så stressad över vad klockan är. Riktigt extra jobbigt är det med smarta telefoner som antagligen, men inte helt säkert, själv ändrar tiden. Och så måste man leta upp en fullkomligt o-smart klocka som garanterat inte ställt om sig, men för det första är de ganska svåra att hitta i dagens värld, och hittar man en så kan man aldrig vara säker på att ingen annan redan varit och ställt om den. (Och man kan ju inte lita på att de ställt den åt rätt håll, och tänk om TVÅ olika personer varit och ställt om den och klockan är en timme fel åt ANDRA hållet!!)

Neurotisk var ordet.

Muminminnen

På våren klarade Kias TV-tålamod av Mumins signaturmelodi. Sen sprang hon iväg för att göra annat.

Nu ber hon ibland självmant att få se på mumin och orkar i allmänhet 2/3 av ett avsnitt.

Mumintittandet väcker minnen till liv hos mig. Jag var visst 11 år gammal då TV-serien kom, och jag såg ivrigt varje avsnitt som kom och skämdes så fruktansvärt över det i skolan. Många av mina klasskamrater såg också på Mumin, men de hade småsyskon att skylla på och kunde antyda att de tyckte det var löjligt.
Jag var yngst och kunde knappast skylla på 16-årig bror eller 18-årig syster (fast jag är helt säker på att de också hemskt lägligt råkade sitta med insyn till TVn under Muminstunderna).

Och år 2013, när Kia efter 2/3 av programmet vill att jag kommer med någon annanstans och gör något annat så skruvar jag på mig och gnäller "Jag vill se det här till slut först! Jag kommer sen! "

När Kia blir för gammal för att medge att hon ser på Mumin så kan hon skylla på mig.

Skärpning, julfiilis och hårbestyr

Jag lovade att ni, ifall ni följer med bloggen, skulle få veta hur medlemmarna i vår familj klarar av 6-veckors-putkin med jobb/bröllop/annat jobbigt/givande/nödvändigt/skoj inprickat i kalendern varje veckoslut med resultatet att jag är superlite hemma. 

Min slapphet på bloggen kan tas som ett tecken på att det antagligen är jag som klarat mig sämst. Kia har åtminstone inte tagit någon synbar skada. Visst är hon sprudlande glad över att se mig när jag kommer hem, men hon verkar nästan lika ivrig över att få vinka åt mig när jag far igen.

(Det här veckoslutet skulle hon sova över hos mormor och morfar mellan lördag och söndag medan J och jag var på Emmas och Mattes bröllop. Vi hade några gånger under veckan nämnt att hon skulle sova där. På lördag morgon skakade hon bestämt på huvudet och sade "Nä mommo moa!" och jag tänkte "oj nej! Hon vill inte dit! Det blir sorgligt det här!" Sedan tillade hon "... ännu. Äta mat ött!" Hon ville äta först. Det ingick också i min plan, så vi åt och sen gick vi. Inga problem över huvudtaget efter det.)

Nu hägrar ännu Kristinestadsveckoslut i andra ändan av den här veckan, och sen borde det vara slut på halvobligatoriska veckoslutsengagemang för ett tag framöver.

Men klaga ska jag nog fortfarande inte, för visst har det varit roligt! Speciellt bröllop med scoutkompisar, minnen, glädjetårar, skratt och god mat. Oj vad det var kul! När ses vi igen?

Nu ha jag julfiilis, för kolleg-Heidi pratar om julmusik, J har burit hem första konfektasken, jag har burit hem 15 st adventskalendrar som jag ska sälja åt folk, butiken dignar av glögg och julbelysning och en massa människor har börjat shoppa julklappar för att slippa julstressa i december.

Min julfiilis tar sig konstigt nog uttryck i lust att städa, men det får ni inte berätta åt Joppe, för då kanske han förväntar sig att jag gör det.

Kias lyckligaste stund idag kan ha varit när hon fick bära hem en uppsättning hårspännen och -band från butiken. Hela familjen är nu frisserad.

Koll på tidsbegreppen

Två-åringar suger åt sig användbara ord och uttryck snabbt. Till den här kategorin hör bland annat:

- itt ännu!

- sen!

- naart!

- tunn ännu!

- mo-on (imorgon)

Mycket hinner hända på några dagar

Jag var borta några dagar. Under tiden lärde sig Kia massor, och när jag kom hem visste jag inte mera vad som var in och vad som var out, vilken mat hon gillade eller vilka kläder som passade. Kändes det som. 

Hon pratar mer, hon skojar mer, hon gör mera. Plötsligt pratar hon också på dagis. 

Två-åringar utvecklas fort!

Nu har det varit skönt att få vara hemma några dagar igen.

På dagis pusslar Kia apipaapei (apinapalapeli) och hemma räknar vi ytti-tatti-tomme-neijä-viiti-tuuti-teitemän-tahdetan-TYMMENEN! Det finns något rätt så underbart i kombinationen färgsprakande höstväder och glad två-åring i full fart i parken. 

Det är något väldigt Olars-aktigt över den här bilden.

Lite annorlunda scouting

Jag scoutar i Borgå hela veckoslutet. Kom på fredag eftermiddag, far imorgon eftermiddag-kväll-ish.

Vad det innebär? Långkalsonger, varm vind- och regntät jacka, pipo och vantar? Röda kinder? Sova i vindskydd inpackad så djupt i sovsäcken att bara näsan syns? Påsgryta tillredd på trangia? Scoutsånger i lampljusets sken? Friskluft från det att jag klev ur bilen igår till det att jag kliver i den imorgon? Lång vandring i skogen? Orienteringskartor och kompasskurs? Fullpackad rinkka och bekväma vandringskängor?

Nä.
Jag sitter i ett klassrum i en skola.
Sedan jag kom igår har jag inte stuckit näsan utanför skolan dörr. Jag gissar att jag inte kommer att besöka utsidan innan imorgon vid 16-tiden.
Maten (utsökt god, dock) är tillverkad i storkök.
Jag har ätit kilovis med karkki och rört på mig riktigt extremt lite.
Mitt mest använda hjälpmedel under veckorslutet har varit min dator.


Det är den sortens scouting jag sysslar med just nu.
Jag kan ju verkligen inte påstå att det är bättre än första alternativet skulle ha varit.

Men roligt, på sitt sätt, är det här också.

Rutinerad som en guldfisk

När ska man börja packa inför ett scoutevenemang? Kl.22:30 kvällen innan, till exempel. När man hållit på med det i 25 år blir man ganska rutinerad och klarar det ganska snabbt och smärtfritt.

Trodde jag.

Tills jag idag började packa inför ett scoutevenemang och insåg att alla våra fem (?) liggunderlag är på Moisö. Och sovsäcken kan jag omöjligt hitta. Jag är nästan helt säker på att den inte är på Moisö, men efter att nu ha sökt den i varenda skåp och under sängen och bakom soffan så börjar jag misstänka att jag minns fel. Äsch då!