Jobb-hemmaliv-dagisuppdatering

Jag har läst igenom blogginlägg många månader tillbaka och bestämt att jag nog inte ska sluta blogga.. Ännu åtminstone.

Jag märkte att jag innan jag började jobba (både före fyra-veckors-jobbet i juni och framförallt inför på-riktigt-jobbet i oktober) funderade väldigt mycket på hur det skulle bli. Hur skulle jag klara mig utan Kia i närheten hela tiden? Hur skulle jag klara jobbet? Hur skulle Joppe klara sig hemma? Jag oroade mig för att jag, som ju klagat rätt mycket på hemmamammalivet skulle hata jobblivet och längta tillbaka efter en vecka. Jag funderade på hur mycket jag skulle gå miste om i Kias utveckling.

Nu lever vi i ett mellanskede igen, i och med att J är tillbaka på jobb, jag ska fortsätta jobba och Kia ska börja på dagis. Så jag känner att det är dags för en uppdatering.

Jag kan konstatera att jag fortfarande efter tre månader stortrivs med jobbet, och att jag också mer uppskattar och okar med stunderna som jag får vara hemma med Kia än vad jag gjorde när jag var det mest hela tiden. Riktigt i början kändes det svårt att godkänna att J var den som hade koll och gjorde saker på sitt sätt, men det gick över mycket snabbt. Att inte få vara med om alla Kias upptäckter och upplevelser har inte alls varit så jobbigt som jag trodde. För det första är J en bra berättare och det är roligt att höra vad de sysslat med. Det känns också helt super att han också fått vara där när det händer och inte har behövt höra historierna av mig (jag är avsevärt mycket sämre på att återge kul grejer). Dessutom så har det kanske inte SÅ stor betydelse om jag missar första gången Kia gör något. Det blir ju ändå första gången för mig när jag sen ser det. Det ända som ibland känns lite snopet är när jag glädjestrålande berättar för J att Kia gjort nåt speciellt och då får höra att "men det där kunde hon ju redan för en vecka sedan".

Men en delorsak till att jag kunnat trivas så helhjärtat på jobbet är ju nog att jag vetat att Kia har det minst lika bra med J som hon skulle ha haft det med mig. Morgnarna har inte varit stressiga eftersom det bara varit jag som ska iväg, och det har inte gjort så mycket om jag kommit iväg senare från jobbet än planerat.

Så nu funderar jag igen på hur det ska gå. Kommer jag att kunna trivas på jobbet nu, när Kia inte är hemma på dagarna? Kommer det att bli skitjobbigt och stressigt? Dåligt samvete och splittrad fiilis? En känsla av att dagispersonalen känner Kia bättre än vi?

Uppdatering igen om tre månader?

Bloggtorka, youghurt och dagis

Åhh! Jag vacklar nu mellan att sluta blogga helt, för jag har ju tydligen inget att komma med som skulle intressera ens mig själv, eller börja blogga som en tok och hoppas att det någonstans i strömmen av snarvel ramlar ut några pärlor.

Har hänt:

- Under december hann Kia och jag vara förkylda riktigt ordentligt två gånger. Det tycker jag är fruktansvärt fel! Men det var i alla fall rättvist, för första gången smittade jag henne och andra gången smittade hon mig.

- Vi har hälsat på på dagis några gånger för att bekanta oss. Jag är så glad att hon fick platsen där! Det verkar så bra! Det kommer att börja en till i samma ålder som hon samtidigt, men annars är de andra barnen alla 1-4 år äldre. Det känns nog lite småolustigt att lämna henne på ett ställe där hon den första tiden inte kommer att förstå ett ord av vad folk säger åt henne, men jag TROR faktiskt att det kommer att gå bra.

- Kia har drabbats av en ny mammighetsperiod och jag bränner propparna åtta gånger per dag när jag upplever att jag inte får göra något utan att hon står och gallskriker bredvid och a) vill vara med, eller b) vill att jag ska göra något annat. Sen skäms jag, för visst får jag ju sen plötsligt pyssla för mig själv långa stunder, och dessutom så hör det väl helt enkelt till föräldraskapet att man inte mera bara kan tänka på sig själv.

- Kia pratar fortfarande inte mer än fyra ord (Nä, Hej, Där och Ta[ck]), men hon förstår mycket och snappar ofta upp nyckelord i meningarna. Vi läste boken om Viggo där pappa frågar Viggo om han vill ha ost på sin smörgås, och här Kia lyste upp som en sol och reste sig upp och skulle ha rusat iväg till köket och ställt sig vid kylskåpet och gnällt om jag inte skulle ha läst vidare fortfort och avlett hennes tankar från ostsmörgåsar. J och jag konstaterade också att vi borde börja bokstavera ordet youghurt när Kia är inom hörhåll och att det är synd att det är ett så svårt ord att bokstavera.
Om vi fortfarande skulle ha kvar "vår" hälsovårdare på rådgivningen så skulle hon antagligen mycket starkt råda oss att hitta en svenskspråkig dagvårdsplats åt Kia, eftersom hon redan i början av hösten oroade sig för hur det går med Kias tal om hon går i finsk dagvård "för så små barn klarar inte riktigt av att lära sig flera språk" (nu kan det ju rimligtvis inte ha varit det hon menade (och det är inte heller ordagrant det hon sade) men just denna form av språkinlärning ansåg hon att inte fungerar innan barnet fyllt 3).
Det blir intressant att se vilket språk Kia börjar prata först. Det förvånar mig egentligen inte alls om det blir finska, eftersom hon antagligen har ett större behov av att kunna prata på ett ställe där folk inte har möjlighet att lägga ned hela sin tid på att ta reda på vad hon menar med sitt pekande och pipande.

- Det har varit jul vilket för Kias del har inneburit bland annat en massa himla spännande gröna träd med ännu mer spännande glittrande bollar, paket som har varit tämligen ointressanta att öppna, men väldigt uppskattade då det tråkiga pappret försvunnit. Julkalendern har hon diggat massor, fast hon ju inte riktigt hade nån koll på det där med luckorna.
Vi var i Vasa några dagar och hälsade på Js föräldrar. Kia skrek när hundarna kom för nära och brast i gråt när de gick iväg. Farmor och farfar var nog lite obekanta, men nu borde hon väl så småningom börja komma ihåg dem, så måste bekantskapen inte börja från noll varje gång.

- Jag har drömt om att få fara och skida slalom, och nu var vi på väg imorgon, men så utlovades riktigt dåligt körväder, plusgrader och regn, så det får väl nog ändå bli till någon annan gång.

- 2012 lider mot sitt slut, men jag känner inte den minsta lust att sammanfatta året på något sätt. Det skulle bli en mycket dyster sammanfattning av ett år som trots allt förtjänar ett bättre betyg.

Första gången

Sitter och paketerar julklappar och skriver under julhälsningarna turvis med Gunilla och Gunzi utan att egentligen träffa rätt en enda gång.
Nå.. Det börjar vara ett bekant problem, och de allra flesta vet vem det handlar om oberoende.

Men DET HÄR! DET har jag aldrig varit med om tidigare.
Hur länge tar det innan man vänjer sig vid att man är någons mamma?

Rörelsedetektor ?

Jag ligger här på några noggrant men ändå lite obekvämt utplacerade dynor på golvet i Kias rum och funderar; Jag kan svära på att jag inte ger just något ljud ifrån mig. Hon kan helt enkelt inte höra att jag är här. Hur kommer det sig då att hon kan sova hur lugnt som helst medan jag är här, men vaknar och gnäller till såfort jag inte mera är det? Reagerar hon på förändringar i koldioxidnivån i luften, eller?
I allmänhet sover hon bra ensam i sitt eget rum, men inatt verkar hon tycka att nån måst finnas här.