Umhum

Hej, försiktigt här igen, lite osäker på varför..

men jag har just inlett min semester, spenderat en helt sjukt bra midsommar på svärsläktens holme och några sköna dagar hos svärföräldrarna efter det, och förra natten tror jag att jag kan ha sovit 10 timmar (blev nog avbruten av några smärre missöden och ett sängklädsbyte samt en helt orelaterad fästing, men slutresultatet kan ha landat nära 10 i alla fall), så jag känner att jag är på plus-sidan. Jag är inte helt dödstrött mera, även om några 10-timmars nätter till behövs innan jag kanske slutar känna mig som en zombie; jag har ingen jobbstress alls; och eftersom jag är ca 450 kilometer hemifrån så behöver jag inte ens stressa över disk och tvätt och damm i knutarna.

Fortsätter det så här så kanske jag kan börja skriva igen, ibland, om någonting. Just nu blir det ändå inga långa romaner, för det känns fortfarande helt vettigt att prioritera nattsömnen, och kanske innan det gå och plundra svärföräldrarnas godisskåp lite, nu när ungar och hundar (och svärföräldrar för den delen) sover.

Imorgon åker vi tåg i många timmar och sen är vi hemma igen. Jag är inte säker på att hemma alltid är bättre än borta, just på grund av den där disken och tvätten och det där dammet i knutarna, men jag har en hängstol på bakgården (i och för sig insåg jag att det var världens naivaste optimism som fick mig att skaffa den; när ska jag hinna sitta och ta det lugnt i den utan två barn som hoppar på mig samtidigt?) och längtar till Moisö; så det finns nog bra saker med att komma hem till Esbo också.

Bäst är ändå eonerna av sommarledighet som breder ut sig framför mig. Det kommer aldrig att bli höst, känns det som.

Skrivångest

Plötsligt var det som att gå in i en vägg. En vägg av ångest över att inte mera producera riktig text. Alltså ja, klart, jag skriver ju kilometervis med text om typ scouting precis varenda dag, men jag skriver inte mera texter som bottnar i mina egna tankar och analyser, och jag inser att såhär kan vi ju inte ha det. Jag kvävs ju!

Jag började skriva dagbok på riktigt som 13. Jag slutade skriva dagbok när jag började blogga som 31. Jag slutade blogga som 36, och ersatt aldrig det med något nytt. Och nu har det gått några år och jag inser jag att jag sakta sjunker ned i ett ordlöst träsk och håller på att tappa den magi som finns i att skriva. Jag håller på att tappa bort mig själv. Jag håller på att tappa min färg, och vandrar nu omkring i en gråskale-skog där ingenting är på riktigt och allting handlar om nånting annat.

Att vara småbarnsförälder är att antingen utplåna sig själv eller att slåss som ett djur och föra en ständig kamp för att finnas kvar.
Att sluta skriva är för mig att ge upp.

Jag gillar att ge upp. Det får mig att känna att jag åtminstone är bra på nånting. Jag är bra på att vara värdelös. Helt förträffligt bra! Ge mig gärna en medalj! Världshistoriens mest intetsägande människa.

Jag gillar INTE att slåss som ett djur. Då finns risken att man misslyckas ändå. Lättare att bara ge upp och sätta sig i soffhörnet och tycka synd om sig själv.


Tills jag insåg att jag inte kan andas här i mitt soffhörn. Jag måste skriva.