Jag tittade in här och lade märke till att näst-senaste inlägget handlar om Viggo som ett-åring. Plötsligt kramade en liten hand panikartat om något viktigt inre organ i mig och jag tänkte "shit! Jag har låtit ett helt halvår av mitt liv; av MINA BARNS liv, bara rinna iväg ut i sanden!!!"
Sen besinnade jag mig och insåg att man inte behöver blogga om saker för att de ska bli verkliga. Jag har ju dessutom en del bilder att titta på när minnet sviker.
Jag har saknat bloggandet en del, men jag vet ändå inte om det går att börja igen. Det var lättare tidigare. Det var så lätt att skriva om barn, och det var så lätt att skriva om alla insikter om föräldraskap som slog en i huvudet på daglig basis..
Men Kia har vuxit upp och är snart 6 år och ska börja förskolan och det känns inte alls mera helt okej att skriva om henne. Hon är en riktig människa nu, och skulle ju de facto till och med vid det här laget i princip kunna läsa min blogg, om hon skulle vet att den finns och hitta den.. Nå, de kortare inläggena åtminstone.
Hon gör självklart lustiga och bedårande saker hela tiden, men det känns som att jag gör mig lustig på hennes bekostnad om jag berättar om dem här.
Och Viggo.. tja, ett andra barn är ett andra barn på både gott och ont. Det är nog utan tvekan lika intressant och spännande att följa med hur han från dag till dag lär sig nya saker, förstår nya saker, gör livsfarliga saker och blir allt mer irriterad på att inte kunna förklara vad han är irriterad på. Men det känns inte lika spännande att rapportera det. Det är jättejätteroligt att han har börjat härma ord och att han säger vuh! när man frågar "vad säger hunden" och jollrar och praddlar och håller på och ibland producerar ljud som eventuellt kunde vara ord, men det blir liksom inte mer än så. Dessutom känns det obalanserat om jag skulle leverera inlägg efter inlägg om Viggo, men sällan nämna Kia alls.
Och det där föräldraskapet.. det fanns en tid när det kändes viktigt att definiera det; att fundera på hurudan jag vill vara som mamma och hur svårt det är att vara det; vad jag vill tycka och tänka om olika saker och hur jobbigt det är när det inte lyckas.
Men sen resignerar man ju och inser att man nu är den man är och att det inte finns mycket man kan göra åt det och att det sist och slutligen räcker alldeles tillräckligt bra. Man kommer att fucka upp sina barn på något sätt i vilket fall som helst, så det är ingen idé att stressa sönder sig för att fucka upp dem på något annat sätt än vad man gör om man bara är sig själv.
Så vad finns kvar? Att skriva om sig själv? Om drömmar och åsikter och insikter om mig själv och livet och världen? Det var ju det jag tänkte mig från första början. Det här skulle aldrig bli en mammablogg. Det skulle bli en blogg om mig själv och bara nu och då och här och där skulle det dyka upp blogginlägg om barn och moderskap. Men det visade sig vara svårare än jag trodde.
Åsikter om mig själv är ju lätta att ha. Det är ju liksom svårt för någon annan att komma och läxa upp mig och påstå att jag har fel. Men hur uppiggande är det att blogga om sig själv med ett självförakt i storlek med en sverigebåt svävande ovanför huvudet. Ett tag kan det ju vara uppiggande och roande, men rätt snabbt blir det bara självömkande och patetiskt.
Och ska man ha åsikter om något annat måste man ju vara insatt i något. Veta vad man talar om. Ha något eget att komma med, och inte bara copy-pastea saker som klokare människor har sagt.
Så.. eh.. det bådar ju inte gott för min comeback som bloggare.. Vi får se om jag tog död på den sista flämtande glöden av blogginspiration, eller om jag råkade blåsa liv i någon bortglömd gnista.
